I såväl internationell som svensk etablissemangsmedia målas ett narrativ upp av ”stormningen” av Kapitolium den 6 januari som stämmer dåligt med de bilder vi samtidigt tar del av. Bilderna visar något som snarare är en charmoffensiv från polisen än en statskupp.
Polisen valde att inte sätta stopp för demonstranterna utanför byggnaden utan att interagera med dem. Om polisen använt tårgas eller skjutit varningsskott hade demonstranterna knappats lyckats tränga sig in. Nu lyckades de göra det. Det har hänt förut, som när vänsterdemonstranter trängde sig in i senaten 2018 när den skulle utse en domare till Högsta domstolen som senaten gillade, men demonstranterna ogillade. Det skrevs inte upprört om statskupp vid det tillfället. Inte heller när Vita huset angreps av aktivister från Black Lives Matter i somras, vilket tvingade kabinettet att retirera till ett skyddsrum.
Dessa demonstranter visade föga respekt för institutionerna, men de genomförde en opinionsaktivitet och inte ett kuppförsök. Den 6 januari uppträdde demonstranterna snarast som en turistgrupp som tog selfies och möjligen snattade någon souvenir. Mycket lite våld förekom.
En kvinna sköts till döds, men det är oklart om det kan kallas övervåld av polisen. Presidenten hade uppmuntrat till en demonstration, men inte till något annat. Många republikanska ledamöter hade planerat att argumentera för brister i valprocessen. Ted Cruz hade föreslagit en snabb kommission som utreder anklagelserna om valfusk inom tiden fram till den nye presidentens tillträde den 20 januari. Men när förhandlingarna återupptogs efter det avbrott som intrånget orsakat lades invändningarna ner. Demonstranterna bidrog med mindre hjälp än stjälp.
Men diskussionen om kupp kan inte bara avfärdas då det finns andra potentiella kuppmakare. Demokraterna agerade nämligen snabbt på denna stormning.
Det sägs att den som först jämför sin motståndare med nazismen har förlorat varje politisk diskussion. Men ska man göra en historisk parallell så går mina associationer ändå till branden i det tyska riksdagshuset. Den anlades 1933 av en ensam antinazist och den nytillträdda nazistiska regeringen reagerade snabbt och hårt för att utnyttja denna möjlighet med en "Reichstagsbrandreaktion".
Inom 24 timmar hade en förordning utfärdats som kraftigt begränsade medborgerliga fri- och rättigheter och gav nazisterna fria händer att kväsa oppositionen. Det var ingen kupp mot regeringen, utan en kupp av regeringen. Med detta menas inte att stormningen eller branden genomfördes av myndigheterna, men att de såg ett tillfälle att genomföra förändringar som fanns på att-göra-listan, men som skulle ta tid och kraft att baxa igenom i laga ordning. Men händelsen öppnar för en "Reichstagsbrand reaktion" där motståndarna kan kritiseras hårt och de egna positionerna flyttas fram. Likheten mellan dessa två händelser är slående.
Detta är ingen kupp som kommer från en klar himmel. Tvärtom har Demokraterna tänjt hårt på alla regler för att göra sig av med Trump under hans fyra år vid makten. USA har haft en president som utsatts för upprepade avsättningsförsök.
Det första, ”Russiagate”, ses idag som en fake news-operation. Den följdes av Mueller-utredningen som påstods ha funnit graverande bevis, men när den lades fram visade det sig vara luft. Det tredje försöket var att avsätta presidenten för påtryckningar på Ukrainas regering. Sådana hade gjorts, men inte av president Trump utan av den tidigare vicepresidenten Joe Biden, med korrumperande uppsåt.
Till en början såg jag anklagelsen mot Trump endast som en preventivattack för att skydda Biden. Men processen rullade på av den kraft som finns i ett drev som kommit i rörelse. En fjärde komponent är censuransträngningarna som också fanns i Tyskland: som en sorts nonchalant styrkedemonstration censurerar Twitter även presidenten. Detta är inte i paritet med nazisternas ingrepp mot yttrandefriheten, men å andra sidan har vi bara sett början på demokraternas antidemokratiska ambitioner.
Man är inte främmande för att terroriststämpla såväl demonstranterna som Trumplojala republikaner. Washington Post skriver hotfullt att "upprorslystna republikaner måste hållas ansvariga". En förhoppning är att de som ingår i regeringen skall avsätta presidenten.
Enligt 25:e tillägget finns en möjlighet att galenförklara honom. Poängen är dels att förödmjuka Trump, dels att en avsättning gör att han inte kan kandidera 2024. Flera demokrater har föreslagit att man ska kringgå USA:s högsta domstol genom att utse fler nya domare utan att vänta på vakanser, så att man kan få majoritet.
Att det skall vara just nio domare är en praxis som gör att domstolen kan vara oberoende av den rådande majoriteteten. Att eliminera den regeln är ett direkt maktmissbruk och mot konstitutionens logik och praktik.
Man har också talat om en ny riksrätt där Trump skall anklagas för att inspirera eller uppvigla till detta "kuppförsök". Här ligger dock demokraternas fantasi i lä jämfört med nazisternas. I Tyskland påstods att en allmän resning var planerad till morgonen, men tack vare en kraftfull regering så kunde det inbördeskrig undvikas som oppositionen önskade och förberedde.
Vi vet inte vad denna Reichstagsbrand reaktion leder till idag, men repressionens män och kvinnor på båda sidor av Atlanten är redo att agera, i första hand mot yttrandefriheten.
