Per Ahlmark berättar om en svensk revolutionär som återvänder till Kina många år efter kulturrevolutionen och möter sin forne kinesiska guide. Svensken säger: ”Du bedrog mig med felaktiga uppgifter”. Kinesen svarade: ”Det gjorde jag, men du ville bli bedragen”.
Samma dynamik finns i dagens asylmottagning. Fusket är omfattande, men det beror på att Sverige vill bli bedraget. Istället för att rätta till uppenbara fel har de svenska myndigheterna oftast ändrat till det sämre.
För att förstå problemets vidd kan det var lämpligt att jämställa svensk invandringspolitik med grekisk finanspolitik. Att vara sämst i klassen kombineras märkligt nog med en politisk ovilja att reformera. När samarbetet i Schengen bryter ihop blir situationen akut; Sverige fick före sommaren ta emot 1.000 asylansökningar per vecka, men nu har det ökat till 10.000 per vecka. Reaktionen är minimal: låt oss skära i biståndet och annat för att fortsätta det gigantiska asylmottagandet.
Om något år kommer en svensk skoldans på gymnasiet att bestå av 100 flickor och 100 pojkar som är infödda samt därutöver 100–200 pojkar eller män som är ensamkommande flyktingbarn (Sverige tar nu emot 2.000 per vecka varav endast 12 procent är kvinnor).
Låter det som en bra utgångspunkt för trivsam samvaro eller ett recept för gruppmotsättningar och konflikter?
Liksom sina grekiska kolleger ber svenska politiker om pengar och tålamod för att gräva det hål man nu sjunker ned i allt djupare.
Det fordras en radikal omläggning. Asylansökan bör ske från utlandet. Först efter godkänd ansökan är personen välkommen in i Sverige. Det kan ta lång tid innan det blir tillfälle att granska nya ansökningar, då Migrationsverkets primära uppgift är att bedöma alla befintliga ansökningar som nu växer på hög. De skall gås igenom och de asylsökande som får avslag ska utvisas. Sverige påstår sig ha en reglerad invandring, men för att leva upp till det krävs regler och polisiär förmåga att skicka tillbaka de som fått avslag. Här måste de svenska myndigheterna göra stora uppryckningar från nuvarande prestanda.
Politikerna måste återta det nationella ansvaret för vilka som ges asyl. För närvarande används en ineffektiv juridisk-byråkratisk process som alla förklarar sig troget följa, men ingen tar ansvar för. Sverige bör avbyråkratisera genom att lämna det internationella New York-protokollet från 1967 och EU-riktlinjer och istället för asylrätt införa en asylmöjlighet, vars omfattning riksdagen avgör. EU:s asylregler bygger på att den gemensamma gränsöverenskommelsen Schengen gäller, men denna har nu kollapsat och ”situationen kan liknas vid att Sverige har en landgräns med Turkiet” enligt Migrationsverkets chef Anders Danielsson. I den situationen måste yviga löften till världens befolkning – som dock bara avsåg några få – självklart göras om. Idag åberopas de nämligen av tio gånger fler människor.
De svenska reglerna förtjänar inga tårar. De har tjänat oss illa och bidragit till att skapa djupa sår i det svenska samhället. Ändå visar det politiska och mediala etablissemanget en paralysartad oförmåga till handling. De intalar sig att den nuvarande ordningen helst inte ska ändras alls. Inte ens den radikala invandringsökningen har fungerat som en väckarklocka. Kanske är en folkomröstning ett sätt att bryta den mentala låsningen? Om väljarna gör ett tydligt val kan politiker fortsätta prata om sitt eget blödande hjärta för alla människor i världen som vill flytta till Sverige och samtidigt verkställa det politiska uppdraget från medborgarna som är att stoppa floden av migranter. Vi väntar ännu på politiker som tänker mer med hjärnan och mindre med hjärtat och magen; mer på medborgaren och mindre på egna karriärintressen. En folkomröstning kan vara ett sätt att få mandat för en ansvarsfull politik som politikerna själva tycks oförmögna till.
