Till de rapporter som politiker och myndigheter lägger fram för att rättfärdiga den förda invandringspolitiken har det kommit ytterligare en helt missvisande publikation. Arbetsförmedlingen och dess generaldirektör Mickael Sjöberg påstår att Sverige behöver en nettoinvandring på närmare 100.000 personer per år för att klara av ”arbetskraftsbehovet”. Han borde vara den första att veta att det finns stora problem med att finna sysselsättning åt alla invandrare som redan anmält sig på Arbetsförmedlingen och som han ska förmedla jobb till. Det går inte så bra.
Några uppgifter från den nu släppta rapporten påminner om det höga antalet utrikes födda som är arbetslösa: 2014 fanns 77.000 arbetslösa med högst förgymnasial utbildning vilket är 40.000 fler än 2005. Av invandrare med denna utbildningsbakgrund har endast 37 procent någon sysselsättning. Det finns också 52.000 arbetslösa med gymnasial utbildning, en ökning med 21.000 sedan 2005. Till det kommer 45.000 eftergymnasialt utbildade som är arbetslösa, en ökning med 23.000.
Men när AF blickar framåt påstår de att det årligen kommer att försvinna 10.000 svenskar ur arbetskraften (vilket är en diskutabel prognos i sig) och en första fråga, om det nu är så, är varför de behöver ersättas med närmare 100.000 invandrare. Ett svar är att flertalet nya invandrare inte jobbar och att det är därför det behövs så många. Rapportens andra svar är att svenska åldringar blir fler och att det av den anledningen krävs personer i arbetsför ålder för att inte "försörjningsbördan" ska öka för mycket. Det begreppet avser det antal personer, inklusive de arbetande, som ska försörjas per sysselsatt person. Ett riktmärke är drygt 2. Men dessvärre leder den ökande invandringen till att försörjningsbördan blir ännu tyngre. Invandringen innebär ingen lösning utan en försämring. Lösningen på "problemet" med en ökad livslängd har redan införts i Sverige för 20 år sedan, men den informationen har inte nått Arbetsförmedlingen. I pensionsöverenskommelsen introducerades principen om "livlängdsföljsamhet", som i korthet går ut på att om livslängden i genomsnitt ökar med två år så balanseras denna förändring med att pensionsåldern höjs med ett år. Detta resulterar i att kvoten hålls kvar kring siffran 2. Den åldrande befolkningen är en positiv utveckling som redan har en ekonomiskt hållbar lösning.
Den minskande sysselsättningen för svenskfödda som AF varnar för bygger på att antalet personer i åldersgruppen 16–64 år minskar enligt SCB:s befolkningsprognos. Men den är ingen sysselsättningsprognos. Både pensionsreformen och politiken handlar sedan flera år om att öka sysselsättningen i gruppen 65+, vilket har varit framgångsrikt, men nu glöms den gruppen bort. Den glömskan hjälper till att skapa en liten och fiktiv kris för sysselsättningen med vilken AF söker motivera sitt storskaliga invandringsförslag.
I sitt "Alternativ 1" föreslår Arbetsförmedlingen en invandring på 65.000 personer per år för att få en sysselsättning på 24.000 och i ”Alternativ 2” är den årliga invandringen 90.000, vilket resulterar i 36.000 sysselsatta. Räknar man ut försörjningsbördan på dessa två förslag blir kvoten för dessa tillskott 2,7 respektive 2,5. Det låter inte som effektiva åtgärder för att minska försörjningsbördan för landets invånare mot ett mål på drygt 2. Det som möjligen kan bidra till en sådan hjälp är om svenskar har ännu sämre siffror. Några grafer på sidan 24 i rapporten hävdar att så kan bli fallet. Men invandringen influerar också siffrorna för kategorin inrikes födda. För närvarande är det årliga invandringsöverskottet 50.000 och till det kommer ett födelseöverskott på 25.000 per år. Det är inte svenskar som plötsligt börjar öka sitt barnafödande utan unga invandrare som bildar familj och får barn. Barn som ju blir svenskfödda och därför formellt kan räknas in i den svenskfödda försörjningsbördan. Denna börda ska nu lättas genom fler utlandsfödda, vilka genom ett lägre tal för sin försörjningsbörda kan hjälpa till och minska genomsnittet för försörjningsbördan i Sverige. De nya utlandsfödda genererar i sin tur en ökad mängd svenskfödda barn vilket på nytt skapar ökade behov att "hjälpa" den svenskfödda befolkningen genom en lägre försörjningskvot för utlandsfödda. Invandring har en märklig förmåga att skapa de problem till vilka den föreslås vara lösningen.
Erfarenheten i Sverige och i andra länder är att invandringen inte förbättrar försörjningsbördan fast man slår på trumman för att invandrarna har en fördelaktig åldersprofil. Detta är dessutom en kortsiktig fördel för det kan inte bedömas vara en oförutsedd händelse att också invandrare blir äldre och pensioneras. Frågan är då om personen betalt in tillräckligt under sin yrkesverksamma tid eller kommer att ligga andra skattebetalare till last. Om man söker hantera två års ökad livslängd med en extern lösning, invandring, istället för den interna lösningen, höjd pensionsålder, så behövs det en kvarts miljon nya personer i sysselsättning. Men som framkommit är det många invandrare som inte jobbar och då behövs extra invandrare för att försörja också dem. Det behövs minst 1 miljon invandrare för att märkbart reducera effekten av denna ökade livslängd. Som påtalats tidigare, men som invandringsförespråkare ständigt förbiser, åldras också invandrare till långlivade pensionärer. När en ökande andel av dem pensioneras behövs ännu fler invandrare för att ta hand om dem och om svenskarna. Det behövs en permanent befolkningsexplosion genom invandring för att gruppen medelålders ska förbli i oförändrad proportion till gruppen 65+. Detta resonemang för behovet av invandring låter som vansinne och det kan bero på att det är vansinnigt.
Rapporten räknar bara huvuden, men även det gör den bristfälligt. "Arbetsmarknadens behov" är bara godtyckliga siffror som relaterar till de senast årens utveckling av sysselsättning i högst bred bemärkelse. Det är mer rättvist att säga att denna tid har präglats av en oförmåga att sysselsätta invandrare. Trots att det inrättats en stor mängd fiktiva sysselsättningar och ett växande antal anställda inom invandringsindustrin så ökar antalet helt arbetslösa. Många företag rationaliserar verksamheten eller flyttar ut den. Det tycks omotiverat att förvänta sig en efterfrågeboom på arbetskraft. Skulle en sådan inträffa så finns enligt AF-rapporten redan en reserv på 225.000 befintliga invandrare att rekrytera om invandrarna ska komma upp i samma förvärvsprocent som svenskar. Arbetskraftsbrist torde vara Arbetsförmedlingens minsta problem.
Söker man få svar på frågan om invandringens ekonomiska effekter så hamnar man utanför AF:s kompetensområde. I rapporten görs inte något försök att beräkna sådana effekter. För Sveriges ekonomiska myndigheter och skattebetalarna är dock intresset begränsat för om en invandrare bockas av i statistiken som sysselsatt eller inte. Frågan är om han betalar in skatt så att det räcker till honom själv, hans barn och hans egen framtida pension. Överkursen att han dessutom skulle betala för den svenska pensionären kan vi skonsamt föra åt sidan. Invandrarna betalar i snitt in avsevärt mindre i skatt än vad svenskar gör eftersom de har väsentligt lägre inkomster. De låga inkomsterna och speciella problem gör att de kostar den offentliga sektorn väsentligt mer i transfereringar och offentlig konsumtion. En beräkning jag gjort i boken Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik visar på en subvention från svenska skattebetalare på 125 miljarder för år 2013. Den mest inflytelserika beräkningen är gjord av Jan Ekberg som beräknade invandringens underskott till ca 55 miljarder för år 2006. Det kan inte ses som överraskande att en grupp som arbetar i mindre utsträckning, betalar in lägre skatter och kostar mer, inte ger ett överskott utan ett underskott. Ändå blir den slutsatsen ständigt ifrågasätt. I den här rapporten antyder en kryptisk "arbetskraftsbrist" vagt att det finns en ekonomisk rationalitet med invandring.
En accelererande invandring kommer rimligtvis att medföra en kostnadsexplosion samt ökade svårigheter för befintliga invandrare att hitta arbete. Det finns inget behov av denna import förutom ett helt felaktigt volymresonemang. Om Sverige importerar 100 personer varav 10 får arbete så kan man slarvigt säga att "det ökar tillväxten": BNP blir lite större, men detta är inget överskott som gör andra i Sverige rikare, tvärtom. Välfärden, BNP per innevånare, blir lägre. Vi kan tvista om hur mycket skattebetalarna ska stötta de 90 icke-sysselsatta personerna, men de extra 100 ger inget överskott utan ett underskott som måste fördelas. En trolig lösning är att det är de svenska pensionerna som blir lägre än de varit utan invandring. Enligt Mikael Sjöbergs tankegång i DN:s intervju så blir konsekvensen utav att en invandrargrupp inte kommer, att vi får vi något som han kallar ett "intäktsproblem", eftersom det möjligen blir något färre personer som arbetar. Generaldirektören hävdar att diskussionen om invandring är alltför fokuserad på kostnader. Beträffande mitt exempel ovan skulle Sjöberg förmodligen glädjas åt de 10 personer som "ökar tillväxten i Sverige" och överse med de 90 personer som endast medför kostnader.
Jag har hållit det här resonemanget kort och enkelt, därför att det är enkelt, men Sveriges politiska etablissemang har bestämt sig för att inte förstå. En liten skamkänsla smyger sig möjligen på. En del utspel av politisk natur som denna rapport görs inte av politikerna själva, utan av en betrodd tjänsteman. Kanske för att man tror det ger tyngd, kanske för att man inte vill ställa sig bakom en rapport med pretentioner på sakkunskap. Det känns kanske tryggare för politiker att hålla sig till opreciserad optimistisk retorik kring "berikande", vilket ju kan betyda precis vad som helst, än att påstå att sysselsättningsbehovet i Sverige kommer att öka kraftigt och att vi därför nu ska importera människor för den hypotetiska händelsen. Arbetsförmedlingen har fått ett desinformationsuppdrag och utfört det.
