På helgerna är det en ofantlig mängd dödsannonser i tidningarna, sida upp och sida ner. Det slog mig när jag satt och skummade igenom dem i helgen vilken väldans massa pengar de måste omsätta, enbart dödsannonserna i samband med en begravning. När jag ögnar igenom dessa sidor är det sällan min blick fastnar på namnen annonserna handlar om. Yrkesskadad som jag är, är det begravningsbyråernas namn som fångar mitt intresse – de som rutinmässigt gör radreklam för sig själva i annonserna på dödsbonas bekostnad.
Det fanns en tid då byråerna höll sig för goda för att sätta ut namnet på verksamheten i annonserna, det brukade stå: O.s.a till Begravningsbyrån + telefonnummer alternativt bara: O.s.a + telefonnummer. Där borde det rimligen ha stannat men en kedja kunde inte låta bli att sätta ut namnet – herregud det är ju bra reklam och är man en av de marknadsledande så ser folk som läser sidorna vissa begravningsbyråers namn upprepas hela tiden. Därefter ger sig det ena efter det andra, målet är uppnått och den som betalar är, som vanligt, dödsboet.
Att tidningarna tjänar pengar på dödsannonserna är inga konstigheter, det är som det skall vara – det är sunt och ok. Vad som är intressant är hur mycket i så fall en del begravningsbyråer “lägger på” på dödsannonsen. Alltså, om en dödsannons kostar exempelvis 2.800 kronor hos tidningen, hur många begravningsbyråer sätter då upp exempelvis 3.200 kronor för dödsannonsen i räkningen till dödsboet?
Jag vet att det förekommer men inte i vilken omfattning. Men det är bara att ägna sig åt lite enkel huvudräkning för att fatta att det på ett företag med hyfsat omsättning kan komma att handla om stora summor på ett år.
I moralisk mening är ett eventuellt påslag på dödsannonsen helt förkastligt. Det vore i så fall skojeri på högsta nivå. I ovan nämnda fiktiva exempel är påslaget 400 kronor och det påslaget redovisas inte ens. Vid eventuell konfrontation eller fråga är det min inte allt för vilda gissning att företrädare för aktuell byrå skulle börja mumla nåt diffust om “förmedlingsavgift” eller liknande. Att, som i ovan nämnda, “lirka” in en kostnad på 400 kronor för ett fax, fast troligare mejl nu för tiden, från byrån till en tidnings annonskontor är, i den mån det förekommer, hutlöst.
Kostnaden för arbetet med annonsen, vilket som regel stannar vid en halvtimme i produktionstid vid datorn för kundmottagaren, borde rimligen ingå i det grundarvode på i runda slängar 4.500–5.000 kronor som de flesta byråer håller sig med. En kostnad dödsboet debiteras bara de sticker in näsan på en begravningsbyrå och “öppnar upp en akt” Grundarvodet skall enligt legenden innefatta bla kundbesök på byrå, myndighetskontakter och så vidare. Kort sagt all administrativ exercis i samband med dödsfallet.
Personligen skulle jag aldrig låta en begravningsbyrå förmedla dödsannonsen, man kan med fördel vända sig direkt till tidningarnas annonskontor.
Behövs då dödsannonsen i dessa tider?
Jag tycker inte det. Man når alla de man vill meddela skall komma på begravningen mycket enklare – och framför allt billigare – genom de kommunikationskanaler vilka står till buds idag. Personligen kan jag inte erinra mig en enda gång i mitt liv då jag läst en dödsannons och tänkt:
"Oj, har han/hon avlidit, jag måste gå på begravningen eller skicka blommor". Jag har alltid fått besked om dödsfall i bekantskapskretsen på andra sätt.
Det kan naturligtvis vara ett sätt att visa respekt för den avlidne, en slags sista hyllning – det hör till liksom, det är brukligt om man så vill.
I samband med dödsfall och begravningar är det egentligen inte fel – man gör det som känns bäst från fall till fall. Men idag finns det andra utmärkta medel att meddela omvärlden om ett dödsfall och begravning eller minnesstund utan att för den skull tulla på värdigheten eller aktningen för den avlidne.
Lasse Gåre