Vid de senaste riksdagsvalen röstade jag på SD, som vid den tiden var det enda partiet som alls tänkte på invandringens konsekvenser. En del av mina gamla vänner tog avstånd från mig, jag fick utstå många gliringar och sneda ögonkast. Man trodde inte på mig när jag förnekade att jag var rasist; att jag sedan länge konstaterat att invandrarna varken var sämre eller bättre än svenskarna. Man antog för enkelhetens skull att jag var Genuint Ond.
Varje vecka verkar jag som volontär inom ramen för ett så kallat integrationsprojekt som anordnas för att språkligt och socialt integrera dem som nyligen kommit till Sverige. När jag frågar mina gamla vänner (de Genuint Goda) om de inte kan hänga med dit – vi har svårt att ragga svenskar nämligen – så får de något panikartat i blicken. ”Neej, jag har inte tid. Tyvärr. Någon annan gång. Kanske”.
De Goda är fullt upptagna med att tänka filantropiska tankar om "allas lika värde", "asylrätten” och ”folk som flyr för sina liv” men att omsätta sin Godhet till ett praktiskt handlande tycks inkräkta för mycket på deras personliga integritet. En del blir rent förbannade när jag frågar, och nästan ingen, inte heller pensionärerna, har tid att ställa upp.
Så, alla ni som läser detta, både alla ni Onda som säkert läser och ni Goda som läser den här sidan i smyg; fundera lite över Ondhet och Godska. Vad är egentligen vad i vår komplicerade värld?
Malin
