Det internationella fotbollsförbundets president Sepp Blatter offrade sig och avgick under mediernas trumeld. Reaktionen på hans avgång var förutsägbar - i hemlandet Schweiz berättade statsradion att skälet till avgången var att Blatter själv inom kort förmodligen skulle sitta i fängelse tillsammans med sju sydamerikanska mutkolvar från FIFA som häktades i förra veckan. "Källor inom FBI" hade nämligen sagt detta till New York Times. Journalistiska bragder av den här kvalitén har haglat kring FIFA och dess schweiziske president under åratal. I den svenska Facebookgruppen "Journalistbubblan" hyllar man en journalistkollega, Andrew Jennings, som under 15 år, i samarbete med FBI, anklagat Blatter för att vara korrupt. "Vilken man!" Skriver Jonas Gruvö. "Vilken yrkesman!" skriver Kerstin Berlman. Det "avslöjande" som Jennings yvas mest över är hur han på James Bond-vis kom över en mängd hemliga dokument inifrån FIFA, från en icke namngiven avundsman inom organisationen som ville skandalisera Blatter. Med hjälp av dessa dokument avslöjades att FIFAs president levde dyrt på FIFAs bekostnad: Blatter flög ofta privatjet och tog sig dessutom till flygplatsen i en stor bil av märket Mercedes. Denne Andrew Jennings kallar sig för en "document hound". Det lät trevligt, tyckte jag igår, det ska jag prova. Istället för de 15 år som Andrew Jennings behövt för att hitta lite strunt, tog det mig en timma att hitta stora frågetecken kring mediehetsen och tillslaget mot FIFA.
Hotade vittnen
Enligt brittiska Guardian kommer substansen i anklagelserna mot Blatter från en fyramannagrupp av tidigare FIFA-män från USA och Karibien. De fyra är nära samarbetspartners och tre av dem är släkt.
- Jack Warner, Trinidad. Tidigare representant i FIFAs exekutivkommitté.
- Chuck Blazer, USA. Tidigare representant i i FIFAs exekutivkommitté. Jack Warners mångårige medarbetare.
- Daryan Warner, Trinidad, Jack Werners son.
- Daryll Warner, Trinidad, Jack Warners andre son.
Alla fyra är ertappade bl.a. med att ha tagit emot mutor från olika u-länder, i utbyte för att sedan i FIFA:s exekutivkommmitté rösta för att fotbollsturneringar skall spelas i de länderna. De fyra är mångårigt straffbara i USA. I detta land utmäts straffen efter förhandling mellan åklagaren och den åtalade. En åtalad som erkänner det han anklagas för och samtidigt anger andra, som staten sedan också kan åtala, kan i princip bli straffri. Systemet kallas "plea bargain". Det används inte i Europa eftersom det har samma effekt som tortyr - för att slippa årtionden i fängelse fabricerar fångar falska anklagelser mot oskyldiga personer, på samma sätt som tortyroffer gör för att slippa dagliga hugg och slag och vattenfyllning av lungorna. Det är uppenbart att fångar, särskilt kriminella personer, berättar och skriver både det ena och det andra, om de därigenom slipper tortyr och livslånga fängelsestraff. Men USA använder ändå både tortyr och "plea bargain" i sin rättskipning. Detta ger nämligen landets politiserade åklagarväsende oanade möjligheter: Rätt missbrukat kan tortyr och "plea bargain" användas till att sätta oskyldiga människor som de politiska överordnade vill åt i fängelse. Och även till att låsta skyldiga brottslingar löpa - sådana som man av ena eller av andra skälet vill skona. Detta är skälet till att Sepp Blatter för närvarande inte reser utanför Schweiz gränser. Om amerikanerna får tag i honom vet man aldrig vad som händer.
Personliga förhållanden bland de fyra män som säger sig vara vittnen till Sepp Blatters korruption manar till eftertanke. Jack Warner, till att börja med, är en måttligt framgångsrik politiker på Trinidad. Måttligt framgångsrik men inte ens måttligt begåvad. Sina kungörelser gör Warner via Facebook-video, med en häpnadsväckande dålig hantering av sitt engelska modersmål. Han tackar människor som har givit honom "blank checks". Han talar om hur han erhållit ett uppdrag från Austalien med "no shoes attached". ("No strings attached" är ett användbart uttryck. Skosnöre heter "shoestring" på engelska. Detta torde varit upphovet till Warners dråpliga påstående). I sitt senaste Facebook-tal hänvisar Warner till en skämtvideo från The Onion, som gjort en serie satirer om FIFA. Warner har uppenbarligen följt lökkanalens "rapportering" om FIFA i tron att det var riktiga nyhetssändningar. Vid en presskonferens visade sig Jack Warner inte begripa skillnaden mellan att ett land anlitar en känd vetaran-fotbollspelare som dragplåster för sin kandidatur och att ett land mutar sig till röster för kandidaturen i FIFA:s exekutivkommitté. Warner har under 21 år varit ordförande för CONCCACAF, det fotbollsförbund som omfattar Nord- och Mellanamerika samt Karibien. Under hela denna tid har han haft amerikanen Chuck Blazer som viceordförande och ställföreträdare. Den sistnämnde är definitivt mer begåvad, framförallt privatekonomiskt. Den genomkorrupte, smällfete och omåttlige Blazer har under alla år vältrat sig i lyx, utan att ens deklarera inkomstskatt - med de amerikanska myndigheternas goda minne. Genom att se mellan fingrarna på Blazers brottslighet fick myndigheterna ett påtryckningsmedel för att detaljstyra honom. Chuck Blazer blev FBI:s egen FIFA-representant.
Slutsatser
För mig är det uppenbart att vår supermakt och världspolis inte är tillfreds med FIFA:s princip att varje land har "bara" en röst. Därför har man under årtionden accepterat att Chuck Blazer representerade USA i FIFA, trots att mannen sedan länge borde ha suttit i fängelse. Under FBI:s beskydd har Blazer, genom sen egen "fredag" Jack Warner, kunnat använda mutpengar, plus pengar han förskingrat från det amerikanska fotbollsförbundet, till att bygga upp ett korrupt nätverk inom FIFAs exekutivkommitté. Arbetsfördelningen mellan de båda herrarna torde ha varit att Blazer förhandlade fram mutor från hoppfulla kandidatländer. Warner fick sedan uppgiften att fördela mutpengarna bland övriga FIFA-delegater. På detta sätt fick USA hållhakar på flera delegater som de kunde dirigera på samma sätt som de gjorde med Chuck Blazer och familjen Warner på Trinidad. Vid sina möten med Sepp Blatter och andra FIFA-funktionärer var Chuck Blazer alltid försedd med en dold mikrofon från FBI. Den amerikanska myndigheten fick insikt i den schweiziska organisationen och dess svagheter. Ifall planen för att få makt över FIFA misslyckades kunde informationen användas i en juridsk och massmedial kampanj mot det internationella fotbollsförbundet som sådant, kanske för att ersätta det med någonting nytt som USA och dess allierade har kontroll över. Men varför allt detta besvär? Amerikaner intresserar sig inte nämnvärt för fotboll. Men de, eller åtminstone deras politiker, intresserar sig för pengar och makt. Sepp Blatter har under sin 17-åriga presidenttid vänt FIFA från förlustbringande förening till en internationell penningmaskin med miljardkassa. FIFA gör avsevärda finansiella insatser för fotboll i u-länderna och för ungdoms- och damfotboll världen över. Delvis tack vare FIFA:s skickliga marknadsföring av fotboll har denna sport idag en viktigare ställning bland de internationellt utövade sporterna än någonsin förut. En så framgångsrik och mäktig världsorganisation, som inte låter sig styras, är svår att tåla för varje supermakt.
Svensk och amerikansk media talar om FIFA-presidenten som om de visste att han är kriminell. Har mutor förekommit? Uppenbarligen, men på vlken nivå i organisationen? Presidenten själv har sedan han blev vald haft alla slag av amerikanska agenter och infiltratörer i håret för att hitta grund för anklagelser mot honom. Den självutnämnde dokument-blodhunden och journalisthjälten Andrew Jennings var nog Blatters minst besvärlige motståndare. Och under de 17 år som detta pågått har ingen lyckats hitta något som dugit att åtala Blatter för. Detta beror säkerligen på en enkel omständighet, en omständighet som journalister och annan pöbel har svårt att acceptera ens som en möjlighet: Att Blatter är oskyldig.
Vad är då problemet med Sepp Blatter? Detta har nog i grunden att göra med FIFAs röstningsregler. En betydelsefull internationell organisation som strikt tillämpar ett-land-en-röst är svår att styra för USA och den s.k. världspressen. De flesta av jordens länder är nämligen små, fattiga och kan bara frambringa svaga personligheter som representanter. En sådan församling blir ett organisatoriskt sandslott, vars högsta ledning mer eller mindre äger organisationen och styr den som ett företag. Sådant accepterar USA gärna, om denna ledning i sin tur böjer sig för deras egna direktiv. FIFAs upplyste despot Sepp Blatter lät sig emellertid inte styras. Blatter sågs gärna tillsammans med afrikanska härskare, med Vladimir Putin och med andra av supermaktens inbillade fiender. Schweizare som han är, struntade Blatter i alla hotelser och anklagelser - eftersom han visste att han hade rent mjöl i påsen.
Röstreglerna i FIFA har både fördelar och nackdelar. Fördelen är bara en: Organisationen blir stabil eftersom de som skall rösta är svaga. FIFA har haft turen att få den geniale Sepp Blatter som sin chef och framgångarna har som bekant varit exempellösa. Nackdelarna är två - den ena är att successionsordningen blir trög. Vem som kommer efter Blatter spelar ingen roll - även denne kommer att kunna etablera en mer eller mindre evig maktposition. Demokratins fördel med en smidig successionsordning finns inte i ett organisatoriskt sandslott. Den andra nackdelen är att en stor del av de delegater som en sådan organisationen är beroende av är sådana som Jack Warner och de sju häktade latinamerikanerna. Korrupta med modersmjölken. Jag kan lätt hålla med Blatters kritiker om att han skulle ha skött FIFA annorlunda - men hur? Han arbetar just nu under sina sista månader vid makten på en plan för omorganisation. Det ska bli spännande att se vilken lösning han själv föreslår.
Carl Lundström
