Polisen i Huddinge publicerade på alla hjärtans dag en annorlunda "kärlekshälsning" på Facebook.
Vi bör inte förvånas över Huddingepolisens användning av maktens "nyspråk". De talar om elaka troll och näthatare. De menar att dessa bor under broar och måste exponeras för ljus, allt med en tillhörande hashtag. De påstår sig gå kärlekens ärenden men hur mycket kärlek är det egentligen vid en närmare granskning?
"Troll" hade en betydelse på nätet långt innan makten började tycka att det var ett användbart ord för karaktärsmord på meningsmotståndare. Enligt Urban Dictionary är den populäraste definitionen:
"En som skriver medvetet provokativa inlägg i en nyhetsgrupp eller på ett diskussionsforum med avsikten att skapa maximal splittring och bråk."
Andra populära definitioner inkluderar att "trollet" gör detta för sitt eget nöjes skull. Dessa definitioner skrevs redan 2002, åtnjuter stort stöd och uttrycker ett specifikt beteende.
Vi kan alltså lätt konstatera att det inte är ett ord som beskriver en människa som är så elak på nätet att denne är en samhällsfara som måste stoppas (som makten vill få det till). Det är inte heller en människa som nödvändigtvis har "obehagliga åsikter" (ens i maktens ögon) eftersom trollet inte förmedlar sina egna utan främst de som upplevs provocerande för stunden och i den aktuella miljön. Enkelt uttryckt: hos nazisterna är han sionist och hos sionisterna är han nazist.
Det andra favoritordet, "näthatare", används främst för att skrämma, avslöja och bestraffa svenska dissidenter.
Vi kan jämföra det med begreppet "onlinemobbning" där (unga) personer är elaka upprepade gånger mot någon annan via nätet. Det är ett uråldrigt fenomen som tagit steget ut i det nya formatet. Varför används inte det redan etablerade begreppet? Anledningen till att de inte kallar det vad det är – mobbning – är att de vill ha en benämning som även innefattar dissidenter.
Detta för att kunna skylla på det ena för att slå mot det andra. Folk som håller på med så kallat "krimtänk", den typ av tankebrottslighet som beskrivs i Orwells roman 1984, eller värre... även uttrycker det i text. Ord som näthat(are) används då för att bygga upp en demonbild och legitimera att även privatpersoner hängs ut (i Expressen, Aftonbladet, TV3) för åsikter som etablissemanget anser illegitima eller rent av olagliga (oavsett om juridiken faktiskt bedömer det så eller ej). Om de fick välja skulle dessa åsikter vara olagliga i alla fall, och många arbetar för att omtolka lagarna på ett sådant sätt.
Men vad är syftet? Massmedia pixlar och skyddar oftast identiteten på grövre våldsbrottslingar så signalen som sänds är att krimtänk är ett brott av än högre rang. Man skrämmer upp folk och statuerar exempel så att andra inte ska våga skriva, ens anonymt, vad de egentligen tycker (för vem vet när databasen hackas & nästa stora mediekanal väljer att det är dags för just ditt liv att förstöras?).
Hyckleriet är svårt att svälja när en tidning som Expressen ena dagen proklamerar "Je suis Charlie" och andra dagen snarare arbetar efter devisen om "Je suis åsiktskorridoren". Det är en dissonans som bara den förljugna samhällsmodellen kan fullända.
Vårt samhälle har under senare år alltmer slagit in på den totalitära banan. Alltmer har vi ett samhälle där folk tycker en sak men känner sig tvungna att säga en annan.
Men det finns samtidigt alltfler av oss som vill se ett samhälle där åsikterna är friare, hur smakliga eller osmakliga de nu än är. I det öppna kan de åtminstone diskuteras. Samhället blir ärligare, genomskinligare och lättare att mäta pulsen på. I ett land som klappar sig på axeln för påstådd "yttrandefrihet" torde detta vara en självklarhet.
Men i realiteten är vi långt därifrån. Hos Huddingepolisen och större delen av maktapparaten föredrar man fortfarande ordet "yttrandefrihet" framför den äkta varan.
Alexander Plikt
