För drygt en vecka sedan gjorde före detta radioprataren i P3 Hannah Fahl en brandkårsutryckning i DN med anledning av de politiska bränder som brutit ut på olika håll till följd av nyårsnatten i Köln. Det som hände är välbekant: Ett stort antal män av nordafrikansk härkomst förgrep sig systematiskt på över hundra tyska kvinnor. Fahl, som i vanliga fall mest intresserar sig för Melodifestivalen och mittfårans populärkultur, har skrivit en krönika som kan framstå som bara ytterligare ett försök från den rådande ordningens vakthundar att hålla den numera något bångstyriga valboskapen i schack. Och det är givetvis ett av dess syften. Men krönikan är värd att titta närmare på, eftersom Fahl använder sig av ett intellektuellt grepp som i korthet går ut på att förflytta ett visst samhällsproblem från en diskurs till en annan.
I sin krönika redogör Fahl stilsäkert för hur hon och många andra flickor under uppväxten har utsatts för mer eller mindre uttalade sexuella kränkningar. Detta är vardag enligt Fahl. ”Män” kan enligt henne förgripa sig på kvinnor utan att det får några konsekvenser. Hon beskriver (helt oacceptabla) ofredanden som hon har utsatts för och drar sedan sin slutsats angående händelserna i Köln: De hör till samma form av beteenden – visst, hon medger att de befinner sig på en annan skala, men principen är densamma. Och den förenande principen i alla dessa fall, från skolgårdens oönskade närmanden till de gruppvisa övergreppen i Köln, är manlighet.
Här gör Fahl något mycket intressant. Det hon säger är att Tyskland inte har importerat det här problemet. Det är nämligen inte ett resultat av en viss invandringspolitik, det vill säga den i Tyskland för tillfället rådande. Ty det här problemets själva princip finns redan hos oss – manlighetens problematik är enligt Fahl ständigt närvarande och händelserna i Köln är ett uttryck för det. Vi bör alltså blunda för de här männens etnicitet och på något vis låtsas som om det inte är något principiellt nytt när ungefär tusen män ger sig ut för att förgripa sig på kvinnor. Slutsatsen för Fahl blir att händelserna inte kan eller framför allt får användas i invandringsdebatten, eftersom de helt enkelt inte har något med varandra att göra. Udden mot SD och partiets disparata krets av mer eller mindre villiga sympatisörer går inte att ta miste på. Man får inte glömma att många svenska journalister har förklarat krig mot SD.
När Fahl sedan tar nästa steg i sitt resonemang försöker hon säga något om vad det är för problem vi står inför – och då blir det riktigt intressant. Att kunna presentera lösningar på problem är en sak och något mycket viktigt inom all politik. Men om man dessutom har makt att bestämma vad som överhuvudtaget är ett problem och vilken typ av problem det är, har man även skaffat sig makt över lösningarna och kringskurit möjligheterna för dem som försöker hitta lösningar. Var är det då för problem och var hör det enligt Fahl hemma? Eftersom problemet rör manlighet och inte invandringspolitik ligger svaret i öppen dag: Det hör hemma i en feministisk diskurs. För den som blivit tillräckligt väl marinerad i genusteorins blaskiga soppa och köper Fahls resonemang heter lösningen dekonstruktion och ”problematisering” av mansrollen, alternativt mer fostrande åtgärder riktade mot pojkar i tidig ålder – SD-politiker göre sig icke besvär.
Utöver att skymma blicken för massinvandringens konsekvenser och att försöka manövrera ut SD ur leken, försöker Fahl härigenom säkra maktpositionerna för den feministiska statsideologins företrädare och förmånstagare. Om det är fråga om ett manlighetsproblem behövs givetvis fler sådana skattefinansierade personer, det vill säga genusteoretiker och andra med en liknande kompetens.
Men helt oavsett om man förmår se hennes mer fördolda anspråk eller ej är Fahls krönika uppenbart förkastlig. Det som hände i Köln skulle nämligen enligt henne kunna ske precis överallt – det är bara ett grövre uttryck för en välkänd princip. Att männen kommer från en annan kultur och har en annan religion är irrelevant. Men även om hon beklagar det som har hänt blir konsekvensen ändå att hon normaliserar det beteende som vi fick se i Köln; sådana saker hör hemma här, hävdar hon, och det beror inte på etnicitet eller en främmande kultur, utan på manligheten, som ligger som en kvävande filt över hela världen. Det vill säga: Svenska män, ni får inte vända er ilska mot dessa främmande män, ni måste vända den mot er själva – ni får inte glömma att hata er själva!
Theodor Galgenfrist
