Agendasättande journalistik är ett nytt modeord inom den svenska journalistkåren.
I dagarna publicerade de flesta stora medier, synkroniserat som på kommando, artiklar om doktoranderna Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalks avhandling om migration och export. Avhandlingens huvudtes är att varje invandrare som anställs i ett företag kausalt höjer exporten till invandrarens hemland med en procent, vilket tacksamt och okritiskt slogs upp stort i allt ifrån DN till Metro, The Local och stats-tv.
"Att anställa en invandrare är sammankopplat med ungefär 1 procent högre export för företaget till invandrarens hemland", skriver författarna.
Doktoranderna har dock använt sig av högst anmärkningsvärda metoder för att komma fram till denna slutsats. Modellen beskrivs i ekvation 4 i avhandlingen, uppsats 2.
I modellen är x ett specifikt företags f:s export till landet j vid tidpunkten t. Den andra termen i högerledet är antalet invandrare från landet j på företaget f vid tidpunkten t. Den tredje termen är den naturliga logaritmen av antalet invandrare från landet j i Sverige vid tidpunkten t. Den fjärde termen är en summa av flera "förklarande variabler", bland annat logaritmen av antalet anställda på företaget. Resterande termer är feltermer som tillsammans med regressionskoefficienterna, löses för med minstakvadratmetoden.
Brister i modellen är uppenbara.
För det första, så förutsätter regressionsanalysen att de oberoende variablerna i högerledet är just oberoende. Det är inte lämpligt att utgå ifrån att antalet anställda invandrare från ett visst land i ett företag är oberoende av antalet anställda i företaget. Ingen analys av detta samband görs i avhandlingen, men det kan antas att sambandet mellan dessa variabler är starkt. Ju fler anställda, desto fler invandrare bland de anställda, desto fler invandrare från ett specifikt land. Detta antagande stöds av tabell 4 i appendix, då andelen invandrare i företag är detsamma oavsett storlek.
För det andra, så antas ett logaritmiskt förhållande mellan antalet invandrare från ett specifikt land och exporten till dito land, medan det antas vara ett linjärt förhållande mellan det totala antalet anställda på företaget och exporten till dito land(!). Det vill säga, författarna antar att en procentuell ökning av den totala arbetskraften ökar exporten procentuellt, medan en absolut ökning av antalet invandrare ökar exporten procentuellt.
Detta tillsammans med sambandet mellan båda dessa antalet anställda och antalet anställda invandrare gör att modellen måste förkastas.
Givet att antalet invandrare från ett visst land är starkt beroende av antalet anställda på företaget, kommer extremt mycket mer vikt att läggas på antalet invandrare vid minstakvadratminimeringen, då dessa räknas exponentiellt, än till antalet anställda, som räknas linjärt.
Vidare, författarna menar att den kulturella kunskap som erhålls av ett företag genom att anställda invandrare påverkar exporten. Hur rimligt är det antagandet, med tanke på att merparten av de anställda i ett företag inte har någon möjlighet att påverka exporten? På vilket sätt kan det ens existera en kausal länk mellan till exempel truckförare, städare och receptionister och exporten till dessa arbetares hemländer? Det är inte säljare som avhandlas, utan samtliga invandrare anställda i företag.
– De utlandsfödda har kunskap och kontaktnät på främmande marknader. Företag som anställer utlandsfödda sänker sina handelströsklar eftersom de får information om hur man tar sig fram på ibland snåriga marknader. Det kan vara svårt att veta för den som själv saknar rötter i landet, säger Andreas Hatzigeorgiou, till SVT.
Avhandlingen påminner om den rapport som kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki "publicerade" i Aftonbladet vari han påstod att "invandrares överrepresentation i statistiken beror på socioekonomiska faktorer", inte kulturella eller andra. På samma sätt som i detta fall med invandrare och export, användes orimliga matematiska modeller, som snarare beskriver datamängden än analyserar den, genom ett stort antal inbördes beroende variabler som "oberoende variabler", för att plocka invandringspolitiska poäng och möjliggöra för svensk media att skriva hyllningsartiklar till mångkulturen.
Två kuggar i detta maskineri är doktoranderna Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalks. En Hatzigeorgiou, som förövrigt råkar ha varit ledare för det i sammanhanget komiskt klingande Projekt Kosmopolit på Utrikesdepartementet.
Vilhelm Andersson
