Ett barn vrålar rakt ut över gården. Vrålar och vrålar, ibland med en viss rytmisk ordning. Skinnet knottras på mig trots att det är 30 grader i luften. Varifrån, vilket hus och vilken lägenhet? Portkoder och bommar. Det går inte att ta reda på var barnet befinner sig. Värmen vibrerar. Barnet vrålar. Hos vem? Varför?
Mitt gamla kära område har integrerats. Det blir aldrig sig likt igen. Polisbilarna åker skytteltrafik. På kvällarna syns olika gäng runt bilar och i förbindelsegångarna. De skränar och sparkar på papperskorgar och leksaker och samlas i prång där man smusslar med dealade, förbjudna grejer. Går man i närheten av dem så får man en flod av ordsmörja efter sig. Säger man något tillbaka blir man genast hotad. "Vi vet var du bor".
Inga äldre syns längre till efter 16.00. Det är tillbommat och släckt. Bakom dörrarna växer obehaget, rädslan och ilskan.
Hela parken med tillhörande fotbollsplan och grillplats är ockuperade långt in på natten. Bergsprängare vräker ut rap och arabisk schlager om vartannat. Det finns ingenstans att ta vägen för att slippa.
Vårt område är integrerat. Tvångsintegrerat ska man kanske förtydliga. Socialen har 1 000 lägenheter att dela ut till människor som inte kan söka på den ordinarie marknaden. Så missbrukare, vräkta på grund av obetalda hyror och flyktingfamiljer får flytta in i dessa lägenheter med kommunen som borgensman. Nu är de 1 000 lägenheterna redan upptagna så kommunen har börjat köpa bostadsrätter. Så även de som har betalt en och annan miljon för valfrihet i boendet, kommer ändå att vara tvungna att integrera sociala och kriminella problemmänniskor.
Valfrihet väger lätt i Sverige. Den stora och tunga byråkratin håller oss i ett stadigt grepp och kallar det för jämlikhet. Hur mycket du än vill, hur många protestlistor du skriver på, hur mycket du än kämpar i ditt grannskap för säkerhet och trygghet. Det är ingen idé. Politiker och byråkrater har en oinskränkt makt att göra lite vad de vill med oss, i alla fall när det gäller våra pengar och våra bidrag. Det som krävs tillbaka är din frihet och ditt medbestämmande över din egen livssituation.
Till det viktigaste i vår livssituation är boendet. Att inte ens ha ett ord med i laget angående försäljningen av bostäder till kommunen och socialen, är inte demokratiskt. Bostadsrättsägare blir överkörda och rättslösa och offras på integreringens altare.
Är integration ett medel eller mål? Integration handlar inte om att det bor 50 procent invandrare i ett bostadsområde. Det handlar om hur och i vilken utsträckning invandrarna finns med i samhällslivet. Jobbar man? Förresten, kan man svenska eller inte? Delar de svenska värderingar och normer? Följer de våra lagar?
Är svaret nej på de fyra sista frågorna, så är man fortfarande segregerad. Då hjälper det knappast att bli förflyttad till ett tidigare "svenskt" område. Man är fortfarande segregerad. Det enda som händer är att det ideligen uppstår konflikter och att hotet om våld ständigt är närvarande. Den sociala oron stänger in människor.
Svenska föräldrar som har sina telningar integrerade i invandrarskolor, plockar ut dessa och placerar dem i svenska friskolor.
När så tillfällen bjuds vill inte svenskar eller invandrare integreras med varandra. Det är ganska naturligt, alla vill leva tillsammans med människor med samma inställning till livet och till varandra.
Det är därför denna tvångsintegrering är dömd att misslyckas. Vi människor vill bo bland våra egna. Så snart tillfälle ges kommer åtminstone svenskarna att flytta.
Hur många har fått sin köplats i bostadskön, sjunka? Nästan alla ensamstående kickas bort, dessa människor har ju inte vett nog att ens skaffa barn
Alla flyktingfamiljer med X antal barn går nu före i bostadskön. Det är därför alla lägenheter i populära områden som detta, försvinner först. Och snart har de överbelagda invandrarförorterna delvis bytt folk. Det ärt bara att hänga med i svängarna.
Barnet som vrålar timmar i sträck tillhör en afrikansk familj mitt emot. De flyttade idag. Termometern är på väg ner. Sommaren ser ut att bli lång
Medborgare X
