Det påstås att i det moderna Sverige finns inga tabun. Men med varje tro följer att vissa irrläror ska förkastas, inte för att de är bevisligen är fel, utan för att de strider mot trons postulat. Man visar sin tro inte främst genom att instämma med tron, utan genom att ta avstånd från det förkastade. I Sverige söker man skapa en ny tro, kallad ”värdegrunden”, och med de troskraven följer stränga krav på att följa nya tabun.
Tabun är i hög grad instruktioner för beteendet, men ställer också krav på emotionella reaktioner. Man kan se tabun som regler för etikett. Vare sig man själv tror på dem eller inte bör man följa dem av hänsyn till andra. Tabun i Sverige motiveras inte med att man kränker Gud, utan att andra människor blir kränkta. Motivet är dock inte främst den hänsynen utan att man själv ska uppfattas som lojal. Det är listigt att reagera med förtrytelse eller indignation när någon bryter mot ett tabu. Redan att diskutera om ett tabu är rätt eller fel innebär att bryta mot det. Man ska visa en spontan följsamhet och ett intellektuellt övervägande indikerar en skepticism vilket ses som opassande.
Den starka svenska konformismen gör att man följer regler för etikett. Av tradition har överklassen infört vissa nya regler med syfte att särskilja de väluppfostrade från de ouppfostrade. En långsam civilisationsprocess gjorde att många av dessa regler stegvis slog igenom i befolkningen. I modern tid blev statens ambition att påverka beteendet för hela befolkningen. Detta har ökat dramatiskt framför allt på semantisk nivå; gamla ord förbjuds och nya introduceras. Det är sällan intellektuella argument för förändringen, bara starka emotionella pekpinnar. Vi ska avvänjas från åsikter som myndigheterna ogillar och avfärdar som förkastliga fördomar och fobier.
Jag ser dessa förändringar som i grunden icke-intellektuella. Det är inte fråga om att argumentera och övertyga, utan om att instruera. Man kräver följsamhet mot nya sociala förväntningar; om de nya förväntningarna är rimliga eller orimliga är mindre relevant. Om andra kan förväntas bli ledsna eller arga på vissa ord eller åsikter så kommer en person som är aversiv till konflikt att undvika dessa. För att nitiskt följa en etikett behöver man inte dela den känslige personens åsikter utan bara känna till dem. Om en person vill tituleras konsulent istället för försäljare så är vi följsamma, vilket är smidigt och på det hela taget acceptabelt.
Men när vi indoktrineras av statsmakten är det knappast okej att bara anpassa sig. Vi reagerar mot det lydiga beteendet i diktaturer, men missar att se det i Sverige. Vi agerar i hög grad också som vi blir tillsagda; tanklöst upprepar människor offentlighetens floskler. Eftersom vi inte tänk igenom dem själva ställer vi inga krav på att det skall vara genomtänkt; mekanisk lydnad ger en säkrare väg till den ålagda uppfattningen. Ingen har något klokt att säga för tesen ”alla människors lika värde”, den bara upprepas. Vi vet också att rasism är förskräckligt, men vi vet egentligen inte vad det är.
Ett första problem är om det alls finns mänskliga raser. Den som vill vara på den trygga sidan säger att de inte finns, men det råder ett starkt tryck för att anse att rasism ändå finns. Denna rasism väntas uppstå genom att vissa personer ”rasifierar” andra till en annan ras. Vi vita blir ju ofta rasifierade som vita, men det är oklart om den rasifieringen är rasism, det kanske ska kallas antirasism? Så kallade antirasister rasifierar också ofta sig själva. Är den rasifieringen rasism eller antirasism?
Den centrala rasismen är inte längre IQ-tester som visar på intelligensskillnader utan den ”strukturella” rasismen. Samhället anses vara rasistiskt, vilket gör att vi alla har ett rasistiskt beteende oberoende av vilka ismer vi tror på. Det finns en reaktion som ligger på undermedveten nivå, vi tar längre tid att registrera vänligt beteende från en person från en utgrupp än från vår ingrupp. I botten verkar det ligga en förprogrammerad xenofobi, främlingsfientlighet. Det finns bara två huvudgrupper: medvetna skamfyllda rasister och omedvetna skamlösa rasister. Grundanklagelsen är att vi omedvetna rasister är skamlösa, medan den goda gruppen är medvetna rasister som hyser skam och skuld. Grattis.
Det är ingen stark anklagelse mot rasism och de flesta svenskar ser sig själva som icke-rasister. De kan hålla med om att ha vissa stereotypa uppfattningar, men när de lär känna en person så ser de en person, inte en kategori. Det tycks som antirasisterna är betydligt mer kategoriska. De rasifierar och de generaliserar och de har svårare att lämna generaliseringen. Att vara en medveten syndare är dessutom i mångas uppfattning värre än att vara en omedveten.
Tills sist blir det en utsaga om empati med ”den Andra” som ska ge moraliska poäng. Som vit person vet man inte vad det innebär att ses ner på som svart. Som heterosexuell man vet man inte heller hur det är att ses ner på som kvinna eller homosexuell. Men alla vet hur det är att ses ner på. Vi har alla erfarenhet av både det som kan nonchaleras och det som sved ordentligt. Vi hyllar som regel att försöka vara svårkränkta, men ibland misslyckas vi med att värja oss. Ett gränslöst medkännande med andras kränkthet blir ärligt talat löjlig. Vi är artigt medkännande, men inte mer. Vi känner ingen personlig skuld eller samhällsskuld. Det mänskliga predikamentet är inte en dans på rosor utan fyllt med tuffa utmaningar för oss alla. Vi bär andras olyckor med viss lätthet, då det centrala är att klara av att bära våra egna.
I dagens förljugna klimat blir vissa grupper klassade som privilegierade och andra som offer för de privilegierade. Vi privilegierade-klassade ska känna skuld och skämmas. Den finaste gruppen är den elit som hävdar att de känner skuld och skäms, inte minst å de skamlösas vägnar. Vi påstår att vi lever i ett sekulariserat samhälle, men dagens politikerklass är som medeltidens kyrkliga potentater. En modern legering av självgodhet och spelad inlevelse med samhällets olycksbarn.
Min tes är att skuldbeläggningen misslyckats, västerlänningen känner ingen skuld. Men han känner av politikerklassens illojalitet. De revolterar mot demokratins idé, folkviljan. En påstådd skuld för klimat, migranter och globalt elände blir argument för att negligera folkviljan liksom den egna befolkningens intressen. Eliten revolterar mot demokratin och folket tycks motvilligt acceptera demokraturens påbud om lydnad till önskat beteende. Den styr oss genom tabun.
Förr var det Gud som sattes på tronen och människor skulle vörda honom och trons uttolkare. Idag är det de nya trossatser och ett nytt prästerskap. Vi litar inte på dem heller, men vi lever i ett samhälle med arbetsfördelning. Vi har fullt upp med vårt eget arbete. Vi kan kommentera politiker som vi kommenterar fotbollsspelare, men vi sitter kvar på läktaren. Vi signalerar missnöje och nöjdhet med hur olika myndigheter sköter sina jobb, men vi backar ifrån frågan hur uppgiften ska skötas bättre. Det kräver lite mer än bedömningen att det för närvarande fungerar dåligt. Väljarnas passivitet motiveras av lättja och rädsla.
Vi vill inte ta ansvaret för politiken. Vi lever i ett expertsamhälle och då är det ju skandal om experterna missköter sitt uppdrag. Vi litar ju på att läkaren, förutom sin ersättning, är intresserad av att göra oss friska. Men om politikerna är mindre intresserade av oss och mer intresserade av ett samhällsexperiment som gynnar den egna karriären? Vår följsamhet och rädsla för avvikelse kan i viss mån vara en social tillgång om eliten styr åt rätt håll, men det är en stor brist när kursen är fel. Politikerna är skamlösa och känner varken ansvar eller skuld för sitt fögderi. De är karska när de förmanar väljarna och förbjuder oönskade åsikter och uttryck. Vi känner ingen skuld, men vi fruktar att olydnad mot tabun kommer att bestraffas. Det råder rädsla för okvädningsord som rasist om man inte följer den konventionella etiketten. Vi är också ovilliga att erkänna denna rädsla då den verkar svag och undergiven. Vi är kanske svaga, men vill inte se oss själva på det sättet. En lockelse är att säga sig gilla läget fast vi inte gör det. Ett folk med många rädda hycklare.
