Försöken att få igång demokratisk aktivitet på lokal nivå går si så där. På 90-talet önskade man kommunala folkomröstningar som tecken på demokratisk aktivitet i kommunerna. Men de folkvalda var inte riktigt med mot notorna.
De kommunala folkomröstningarna är bara rådgivande och det är inte alltid politikerna vill ha dessa råd. Under perioden 1994 till 2004 avslogs 9 av 10 initiativ. På 00-talet gjordes lite ändringar men folkomröstningar blev inte populärare. Riksdagspolitikerna tvingades notera att aktiviteten resulterade i skendemokrati snarare än demokrati
Under 2011 genomförds en del reformer. Kravet på namnunderskrifter ökade från 5 procent till 10 procent av valmanskåren. Med så stort intresse föreslogs att det skulle bli folkomröstning per automatik. Så lösa tyglar gick inte igenom utan en kvalificerad majoritet ansågs fortfarande ha rätt att säga nej till en folkomröstning. Och blir det en folkomröstning så är den bara rådgivande, inte beslutande.
Det är inte en skenande direktdemokratisk utveckling vi ser utan snarare en säkerhetsventil som man kan välja att stänga av. 116 folkinitiativ togs under perioden 2011 till 2020. Men bara 37 ledde till folkomröstningar och av dem var sex genom initiativ av kommunfullmäktige vilket gör att de faller i en egen kategori.
Vad hände med de folkliga initiativen? Trots att kommunen hade möjlighet att avstyra folkomröstningar om de misstänktes få oönskat utslag blev det ändå så att man gick emot folkomröstningens resultat i 18 fall och i endast 12 fall tog man beslut i enlighet med folkmajoriteten. Man gick emot direktdemokratin i de flesta fall och då har vi inte tagit hänsyn till de folkinitiativ som avstyrdes under processen och aldrig blev skarpa förslag. Det är svår att upptäcka en stark demokratisk mentalitet.
Några var stora frågor på sin tid. Främst kanske omröstningen i Göteborg om trängselskatter. Intäkterna av skatten var kopplade till byggandet av den västra länken så det var två komponenter man kunde rösta för eller emot. Nej-segern var till stor del tidningen GT:s förtjänst vilket politikerna ogillade.
En kraftmätning på senare år är vindkraftverken på Ripfjället som röstades ner i Malung-Sälen men ändå fick grönt ljus av politikerna. Ett tredje projekt den skolintegration som skulle genomföras i Filipstad, men politikerna beslöt att lägga omröstningen till efter skolstarten vilket minskade dess konstruktiva potential. Dessutom startades en medial kampanj mot föräldraföreningen som drivit oppositionen mot förslaget. I dagsläget är det oklar om det alls blir en folkomröstning då tidpunkten gör projektet dödfött. Kommunala folkomröstningar tycks inte ha etablerat sig mentalt som en legal beslutsmetod utan många politiker ser dem mer som en obstruktion till kommunfullmäktiges arbete.
Bilden på nationell nivå ser inte mycket bättre ut. Sverige har haft sex stycken och de är bara rådgivande med begränsat genomslag. I flera fall har man haft mer än två alternativ så utfallet av omröstningen blir "tolkningsfritt".
För eller emot ett spritförbud 2021. ATP 1957, tre alternativ. För eller emot ett införande av Högertrafik 1965. Kärnkraftsomröstningen 1980, med 3 alternativ, För eller emot svensk ansökan till medlemskap i EG 1994. En omröstning om Sverige också ska gå med i valutasamarbeten med euron 2003.
Här syns möjligen en viss demokratisering över tid. Högertrafikomröstningen var en antidemokratisk demonstration; en storseger för nej, blev inom kort ett ja från politikerna. Man hade en klar politisk majoritet så varför inte ha en omröstning, och sedan visa populasen var skåpet ska stå? Etablissemanget ville gå med i euron, men avstod efter förlust i folkomröstningen, vilket bör ses som ett tecken på viss demokratisk sensibilitet.
I många frågor finns det undersökningar som visar på en klar folkvilja, Detta leder dock inte till några revisioner i partiprogram i demokratisk riktning. Det blir snarare markeringar mot populistiska åsikter till förmån för partiets överlägset goda värdegrund. Det blir inte heller ett missförhållande där pressen reagerar och grillar partier som avviken från folkviljan. Journalistkåren hyllar snarare ett antipopulistiskt ethos hos sig själva och hos politikerna. Sverige har ett system med vissa demokratiska inslag med fyra års mellanrum, men övrig tid är demokratin frånvarande.
En möjlig tanke är att demokratin används som en ständig referens och beslutsmetod. Den sida som vinner debatten i den bemärkelsen att den får folkmajoriteten med sig kan koras till vinnare och den lösningen genomförs. Folkviljan liksom politikerviljan kan ju ändra sig till ett senare tillfälle vilket leder till en revision. Men det är inget problem att besluta sig för en beslutspunkt och sedan mäter man åsikterna vid det tillfället och sedan genomförs vinnande beslut. Den typen av direktdemokrati anses inkräkta på den representativa demokratin. Den senare ses inte som en enklare approximation utan som den reella demokratin.
Med moderna undersökningar för att inte tala om direkta folkomröstningar ökar potentialen. Men partiernas praktiska diktatur över väljarkåren är så självklar att ingen politiker ens behöver försvara att han röstar mot sina väljares klara åsikter.
Vår tid anser sig vara demokratisk, men det finns inget demokratiskt ethos närvarande i vår praktiska process. Demokrati är inte en tanke eller en filosofi utan bara namnet på en mekanik. Det är slående är hur denna mekanik också utvecklas i stater som vi inte kallar demokratiska. Även den mest exotiska diktatur har ett rivaliserande parti med några personer som utmanar landets ledarskikt. Det blir en allt tunnare linje mellan riktiga demokratier och icke-demokratiska regimer med demokratiska anspråk.
Många länder ställer krav på att vara sitt lands legitima ledare och struntar i om andra kallar dem demokratiska eller inte. Tycker man det är klädsamt kan man dessutom döpa sig till ”Demokratiska Republiken Kongo” eller ”Demokratiska Republiken Korea”. Den här populära konvergensen borde leda till att riktiga demokratier skulle vilja bevisa sin riktighet, men det händer inte. Demokrati, eller inte demokrati, blir en tom symbolfråga som om ett land är en republik eller ett kungadöme.
Demokratifrågan skulle kunna konkretiseras till om ett land har yttrandefrihet eller inte. Men också den frågan blir oprecis då många formella demokratier har en privatiserad censur och dessutom en rad legala förbud mot vissa meningsyttringar. Det är svårt att se en krets klara demokratier utan de flesta finns på en gråskala mellan demokrati och diktatur. Världen består av samling demokraturer med starka eller mindre starka auktoritära drag. Överheten saknar ett demokratiskt ethos liksom också befolkningen som ofta finner sig i att överheten ignorerar folkviljan. Demokrati råder bara som ett tomt värdeord. Det kan också bli ännu mer tomt. Hur långt är vi från ett FN-beslut som fastslår att alla världens länder är demokratier och att alla personer som ifrågasätter detta och kräver reell demokrati i själva verket utför en aggressionshandling?
