Det är svårt att förstå islamofili – hängiven uppskattning av islam – hos människor som är kristna eller ateister. Möjligen bugar prästerskapet för imamerna av beundran för att dessa herdar har kontroll på sin fårflock.
Islamofiler som är ateistiska och feministiska socialdemokrater är än mer motsägelsefulla. Hur deras resonemang går ihop tycks oförståelig. Det verkar mest bestå av en rad missförstånd, som utger sig för att rätta till andras missförstånd. Jihad har inget med våld att göra, det är en inre kamp. När islam segrat så blir det ju fred (på samma sätt som världsrevolutionen och det tusenåriga riket lockar med en utopisk fred efter ”kriget som gör slut på alla krig”). Det är lättare att förstå nyandliga Hollywoodskådisar som lockas till buddism; det blir en sorts komplement till en materialistisk existens. Men någon sorts logik måste ligga bakom islamofilin, vilken då?
Islamofilerna kan delas in i två grupper. Den ena, ”de ideologiska islamofilerna”, påstår att islam har varit viktig på andra sätt än som en imperialistisk religion. Men de har svårt att motivera sin beundran, så energin läggs istället på att angripa kritiker för ”islamofobi”, ett öknamn på de som kommer fram till en negativ bedömning av islam. Den andra gruppen, ”de opportunistiska islamofilerna”, vill prata så lite som möjligt om islam. De fruktar att ”islamofoberna” vinner de debatter som ställer islams fördelar mot dess nackdelar, så det gäller att inte debattera. Själva är de inte intresserade av islam, utan av de troendes röster. Dessa erhålls genom att ge islamistiska grupper skattepengar och låta imamerna predika internt till den egna flocken. Islam skall finnas i Sverige, men kommenteras minimalt, men positivt, av icke-muslimer.
Feministerna ska driva sitt budskap, men inte så att det irriterar muslimerna. Dessa ska kunna fortsätta med slöjor, patriarkat och arrangerade äktenskap utan att hamna i dispyt med svenska feminister. För att undvika konflikt behövs en strikt hierarki. Muslimerna står högre som skyddsvärd offergrupp än såväl feminister och HBTQ-aktivister varför dessa ska backa undan om de irriterar muslimerna. Men i en konflikt med svenska män så har både feministerna och HBTQ naturligtvis den högre positionen.
Hur ska denna åsiktskartell utformas i framtiden? Muslimer i centrala svenska institutioner har inte slagit så väl ut utan blivit skandaler som socialdemokraten Mustafa, moderaten Waberi och miljöpartisten Kaplan. En smidigare väg verkar vara svenska islamofiler hanterar de ekonomiska transfereringarna från skattebetalarna till muslimerna. Belöningen för partierna är de röster som införskaffas med dessa bidrag – ja röstköpen om en burdus term tillåts. I islamofilernas uppdrag ingår också att ta plats på den offentliga scenen och desinformerar de svenska väljarna.
Inom politik liksom inom företagsamhet ställs frågan: ska man saluföra en produkt för en massmarknad eller flera produkter för olika segmenterade marknader? Inom politiken är parallellen till segmentering kallad ”intersektionalitet”. Olika budskap till olika grupper samtidigt som ledarna söker undvika konkurrens mellan de egna varumärkena. De ska komplettera varandra i kampen om makten och övertrumfa andra koncerner/karteller. Ett framtidsscenario är att olika underorganisationer får en större massmedial roll; Kvinnoförbundet driver feminism och ”Socialdemokrater för tro och solidaritet” driver islamiseringen. Detta skulle renodla den identitetsfokuserade linje som väcker sådan beundran i regimtrogna massmedia. Sedan lägger man till en gemensam ledning som gör att dessa organisationer tillsammans blir en stabil kartell. Gärna en som dessutom kan inkludera externa partier närhelst det blir nödvändigt. Denna maktkoncern är det som lockar väljaren vare sig personen är muslim eller feminist.
I ett afrikanskt val fångade kameran en dialog när en presidentkandidat frågade en väljare om han skulle få dennes röst. Väljaren var både luttrad och ärlig så han svarade ”When you have been elected president, I will vote för you”. Det är ett intressant svar som ännu inte är helt ok i Sverige. Men väljare i tredje världen imponeras mindre av godhetssignalisering utan frågar krasst: ”Vad ger ni till min klan?” Förutsättningen för att ge är att en politiker eller parti har erövrat makten att kunna ge. Socialdemokraterna har här en fördel: de är ”The Big Man” i Sverige.
Att rösta på ett parti som inte vinner makten ses av många som en bortkastad röst. Men maktpartiet måste inte bara vinna utan också driva ens intressen. Socialdemokraterna växlar nu allt hårdare in på en islamofil politik. En aktuell fråga är maktkampen i Göteborg. Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson ser problem med terrorism och hennes kritiska inställning upprör såväl de ideologiska islamofiler som de opportunistiska; de vill tala om muslimsk terrorism med så små bokstäver som möjligt. Politiker som vill vidta åtgärder mot muslimska problem som terrorism, hedersmord och könsstympning har rensats ut ur S-partiet. Nalin Pekgul var ordförande i kvinnoförbundet och försvann i en fallucka. Riksdagskvinnan Carina Hägg som protesterade mot socialdemokraternas hemliga avtal med SMR, Sveriges Muslimska Råd, Quisling-avtalet 1999, förlorade sin riksdagsplats. SSU- Skåne togs över av en muslimsk sekt som avbröt internationalen för att istället sjunga en arabisk sång. Partiet gör som kungen och vänder blad.
Även för bedömare utanför partiet så syns socialdemokraternas tydliga övergång från svenskt arbetarparti till muslimskt bidragsparti. En förklaring är att invandrarna är mer S-trogna än arbetarna och en växande grupp. Partiet har sedan länge ignorerat den svenska arbetarklassen, men trots att partiet har svikit arbetarväljarna hoppas det ändå att de bedragna ska stanna kvar av nostalgiska skäl. Här finns en märklig förhoppning att väljarna ska vara solidariska med ett parti som är osolidariska mot dem.
Ett flertal Socialdemokratiska partier i andra länder, vilka ignorerat sin väljarkårs intressen har imploderat, ”Pasokifierats”. Det är en risk som socialdemokraterna bör beakta. Efter att S övergivit folkhemkonceptet, följer en krass realpolitisk effekt. En övergång från ”socialdemokratiska arbetarpartiet” till ”Socialdemokratiska invandrarpartiet, Islamofilerna” lockar inte bara vissa nyimporterade väljare, de repellerar också andra grupper.
Men en hög importvolym gör att bortfallet av svenska väljare kan kompenseras. FN talar om ”replacement migration”, men för den politiska klassen är det centrala ”voter replacement migration”. Denna strategi kan fungera under en kortare period. Det stora hotet mot ”replacement-strategin” är när underlaget blir så stort att ett muslimskt parti får möjlighet till reell makt. Då lär ett religiöst parti utmana de islamofila sekulariserade partierna. Dessa partierna kommer att glida än mer utför det sluttande planet för att behålla de muslimska väljare de nu blivit beroende av. Quislingarnas vilja till makt överskuggar alla politiska och moraliska preferenser. Sverige kan förväntas förbjuda blasfemi och invändningar mot böneupprop. Den svenska befolkningen riskerar att stegvis bli nedklassade till dhimmis som den icke-muslimska befolkningen i Mellanöstern och i det moriska Spanien.
