Varje dag kommer nya avslöjanden. I snart sagt alla branscher vittnar kvinnor om övergrepp. Män har tagit sig friheter: kladdat, varit sexistiskt nedlåtande och i värsta fall våldtagit.
Nu är alla överraskade. Chockerade. För ingen visste något, ingen har sett något, inte cheferna – och inte heller kollegorna.
Jag undrar helt stillsamt hur det kan komma sig att kvinnor stillatigande kunnat ta emot så mycket skit. Om man nu inte kunnat göra något för egen hand, varför har man inte talat om sina upplevelser kollegor emellan och därefter tillsammans lyft frågan? Har inte kvinnor så mycket förtroende för varandra att de tillsammans skulle vilja ta itu med en så allvarlig fråga? Vart tog kvinnosolidariteten vägen? Systerskapet?
Det är märkligt och skrämmande att alla dessa självständiga och självsäkra (ofta kända) kvinnor gjort sig själva till hjälplösa, tigande offer. Ett förhållningssätt som rimmar dåligt med innebörden man vanligen lägger i ordet feminism.
Det som oroar mig allra mest med #Metoo-upproret är just detta: Är feminismen bara en illusion? Är kvinnan i själva verket en svag, osjälvständig stackars varelse som utan invändningar låter andra (män) styra sitt liv?
Är feminism ett tomt men ändå positivt värdeladdat begrepp som medvetna personer gärna brukar sig av (som parfym, ungefär)?
Vad är egentligen feminism? Finns det på riktigt?
Julietta
