Först en uppfräschning av sakläget. Julian Assange hade inom loppet av ett par dagar, i samband med en konferens i Sverige, samlag med de två väninnorna Anna Ardin och en yngre dam som vi kan kalla S. Det som blev Assanges problem var att Anna Ardin, den ledande av dem båda, hade varit på honom först. Samt att Ardin har vissa åsikter om sex som kan synas något gammaldags: Ett samlag mellan man och kvinna innebär ett bindande löfte om livslång trohet.
Anna Ardin måste här ges en grundligare presentation. Enligt egen uppgift är hon statsvetare, kommunikatör, entreprenör och frilansskribent med särskilda kunskaper inom tro & politik, jämlikhetsfrågor, feminism och Latinamerika. Hon har dessutom uppenbarligen bittra erfarenheter från diverse kärleksäventyr - i ett äldre blogginlägg argumenterade hon för att män som inte lever upp till sin hennes trohetskrav (som "dumpat" sin flickvän som Ardin uttryckte det) skall utsättas för ett hänsynslöst sjustegs hämndprogram. Bland den försmådda kvinnans redskap för denna hämnd nämner Ardin lögnen. Ur hennes sjustegs hämndmanual:
Steg 5: "Tänk ut hur du kan hämnas systematiskt. Kanske kan en serie brev och foton som får den nya att tro att ni ännu ses [vara] bättre än bara en stor lögn vid ett enstaka tillfälle?"
Steg 6: "Ranka dina systematiska hämndscheman från låg till hög i termer av troligt lyckat genomförande, krävd insats från dig samt grad av tillfredsställelse om du lyckas. Den ideala hämnden ligger givetvis så högt som möjligt i dessa staplar, men ofta kan en ökad insats av arbete och kapital ge säkrare output för de andra två, egentligen viktigare parametrarna."
Steg 7: "Skrid till verket. Och kom ihåg vilket ditt mål är medan du opererar, se till att ditt offer får lida på samma sätt som han fick dig att lida."
Enligt bloggen samtycke.nu publicerades hämndmanualen 7/1 2001. Stegen nummer två till sju i hämndmanualen raderades av Ardin i samband med hennes polisanmälan mot Assange. Den dåtida versionen av blogginlägget är numera borta även från archive.org. En sökning där leder till följande länk. Mindre begåvat av Ardin är att hon i sin aktuella, nedbantade version behållit rubriken "Sjustegsmodell för laglig hämnd" och därunder en lista med endast ett steg.
Julian Assanges försvarare har tillställt de svenska myndigheterna blogginlägget i dess ursprungliga form. Ardins inställning till sanningen är ju i hög grad relevant för bedömande av hennes trovärdighet, och därmed för möjligheten till en fällande dom mot en man som hon vitsordar att hon har haft frivilliga samlag med. Lika viktigt i sammanhanget är att Ardin ordnade ett fest i sin lägenhet till Julian Assanges ära - strax efter det datum då hon skulle ha blivit våldtagen av högst densamme. Ardin twittrade under festen att hon "är med världens coolaste, smartaste personer, det är fantastiskt”. Anna och S utbytte SMS-meddelanden med varandra dagarna efter sina samlag med Assange. Innehållet var skrytsamt och refererade inte till något som helst sexuellt våld från Assanges sida.
Likafullt som en svensk kvinna har rätt att gå till sängs med vem hon själv vill vet de båda socialdemokratiska feministerna att Assange inte har brutit mot någon lag genom att låta sig lockas av först den ena och sedan den andra. Men Anna Ardin kände sig kränkt. Man kan bara gissa, men allt tyder på att Ardins grandiosa självuppfattning lett henne till åsikten att en statsvetare, kommunikatör, entrepenör m.m. av hennes höga klass förtjänar särskilda lagar, till exempel att den som kränker just Anna Ardin ska fängslas i åratal och få sitt liv slaget i spillror. För att uppnå denna sin privata "rättvisa" ger den kvinnliga politikern sig själv rätt att ljuga om oskyldiga män som hon är sur på. Att de drakoniska straff som blir följden enbart behövs för de män som kränkt just henne är uppenbart - under sin politikergärning har Ardin aldrig föreslagit långa fängelsestraff för män som "dumpat" sin flickvän.
Julian Assange är ännu idag inte åtalad för någonting. Chefsåklagare Eva Finné lade ned sin utredning mot Assange. Grund för åtal saknades. Enligt Finné fanns inte ens skäl för misstanke. Senare kungjorde en Karin Rosander vid Åklagarmyndigheten i Stockholm att Assange var misstänkt igen, nu för sexuellt ofredande. På grund av detta förhördes Julian Assange av Stockholmspolisen den 20/10 2010. Assange tillbakavisade anklagelserna om sexuellt ofredande men dagen efter detta förhör beslutade en feministisk överåklagare, Marianne Ny, att återuppta förundersökningen. Assange, som hade ansökt om arbetstillstånd och avsåg flytta till Sverige, fick då nog av den Ardinska hämndaktionen och lämnade landet. Tre veckor senare begärde överåklagare Ny genom Stockholms tingsrätt att Assange skulle anhållas. Detta som misstänkt (inte åtalad) för en rad sexuella våldsbrott mot de två damerna, inklusive våldtäkt.
För det första är uppenbart att det varken fanns eller finns någon grund för åtal. Om överåklagare Ny hade haft lagrum för att åtala Assange i hans frånvaro, (utan att först låta förhöra honom en andra gång), hade hon väckt åtal. Och tanken att Ny förväntar sig att Assange vid ett ytterligare polisförhör skulle belasta sig själv så illa att ett framgångsrikt åtal trots allt skulle bli möjligt, är verklighetsfrämmande. Det handlar alltså här inte om en dömd gärningsman. Inte heller om en åtalad misstänkt. Den europeisika arresteringsorder som vi hört så mycket om handlar om en redan förhörd misstänkt som åklagaren anser sig behöva ett ytterligare förhör med, före beslut om eventuellt åtal.
För det andra har Assange under Londontiden ställt sig till förfogande för ytterligare förhör där han finns, i London. Lagrum för ett sådant förhör finns och Assanges motiv för sitt krav är uppenbara. Assanges motiv för att vägra resa till Sverige är risken att Sverige, ifall man får vantarna på honom, sedan utlämnar honom till USA där han sedan fängslas på livstid. Detta livstidsstraff har inte med några hämndlystna feminister att göra utan vore straffet för att Asssange tidigare hjälpt visselblåsaren Bradley/Chelsea Manning att avslöja amerikanska krigsförbrytelser i Irak.
För det tredje har Assange förklarat sig villig att återvända till Sverige och förhöras där som begärt, förutsatt att ansvariga svenska makthavare försäkrar att Sverige i så fall nöjer sig med att lagsöka honom för de berömda sexanklagelserna. Erbjudandet bemöttes med hån av dåvarande utrikesministern Carl Bildt. Detta om något visar att Assange har räknat rätt och att han har en välgrundad fruktan för att ett kort besök hos den svenska rättvisan slutar i ett livslångt besök hos den amerikanska.
Med tanke på dessa omständigheter håller jag med FN:s juristkommission: Den svenska myndighetens vägran att förhöra Assange på plats i London är ett justitiemord. För att behaga amerikanska uppdragsgivare, som vill hämnas på en publicistisk hjälte, trakasserar landsförrädiska svenska myndigheter en helt oskyldig man. Överåklagare Ny har gjort och gör sig fortfarande skyldig till ett tjänstefel så grovt att ingenting annat än Hinsebergs kvinnofängelse kan komma ifråga för hennes del.
Mediedrakarnas beteende i fallet Assange säger oss avsevärt om kvalitén på de personer som utsetts att förse oss medborgare med de nyheter vi behöver. Svenska Dagbladet nöjde sig med att skälla Assange för att vara en paranoid kverulant med storhetsvansinne som frivilligt befinner sig på en ambassad för att han vill bedriva en mediacirkus. Arbetsfördelningen mellan SvD och koncernkollegan Aftonbladet var den vanliga - SvD täckte det språkbruk som adjunkter och direktörer kan acceptera. Oss övriga skötte Aftonbladet om. I detta kulturblad förkunnades att Julian Assange är ett "fegt kräk" omgiven av en "hord av brännvinsadvokater" som "hojtade" om påstådda missförhållanden inom svensk juridik. Dessutom rapporterade Aftonbladet att Assange är en "feg skitstövel" som "pratar skit" och har "förlorat sin heder". En annan journalist på samma tidning kallade Assange för en "australiensisk gris" i en artikel som lustigt nog går ut på att Assange - snarare än de sjävla - är ett "hot mot den grävande journalistiken".
Mediernas propaganda mot Assange begränsar sig tyvärr inte still Sverige. Jag följde de schweiziska radionyheterna om FN-rapporten från i onsdags, den rapport som äntligen olagligförklarade de svenska myndigheternas beteende. Där låtsades en expertreporter som om Assange gömmer sig i London på grund av ett svenskt åtal om våldtäkt, "nicht gerade ein cavaliersdelikt" (inte något bagatellbrott precis). Jag förmodar att våldtagna kvinnor landet runt är tacksamma för den sistnämnda upplysningen. Nästa sändning, en timme senare, var justerad. Nu berättade man även om Assanges verkliga skäl att vägra resa till Sverige - och förklarade att detta var jättedumt av Assange: Det är nämligen "höchst unklar" (långt ifrån säkert) att svenska och amerikanska åklagare kommer att gadda ihop sig mot Julian Assange på samma sätt som svenska och brittiska åklagare har gaddat ihop sig mot Julian Assange. Min förhoppning är att Martin Alli, som journalisten heter, nu tar tillfället i akt att slappna av med ett parti rysk roulette. Varför inte? Med laddning i bara ett av revolverns sex patronlägen är det ju "höchst unklar" att han skjuter sig.
Mina bästa hälsningar till Julian Assange! Man blir aldrig folkets och de låtsasmäktigas hjälte samtidigt.
Carl Lundström
+41 763 262630
carl@lundstrom.com
