I en initierad ledare ”Det svåra med toleransen” tar Ivar Arpi upp intoleranta inställningar i vårt samhälle (SvD 3/1). Arpi diskuterar intressant empiri som visar att vänstern hatar och demoniserar högern mer än vise versa och de har också svårare att förstå motpartens tankar.
Hur tolerant man är ska avläsas i vilken utsträckning man accepterar framföranden av åsikter man ogillar. Man behöver inte respektera det man tolererar som intressanta inlägg, utan kan bedöma dem som rena dumheter. Tolerans öppnar dock upp för pluralism och debatt genom att man kritiserar de åsikter man ogillar med argument. Intolerans innebär istället att åsikter man ogillar motarbetas med legala förbud eller social mobbning. Arpi noterar att vänstern enligt en rad undersökningar är mer intolerant än högern.
Argumentationen för yttrandefrihet är inte att varje yttrande alltid är konstruktivt utan att saldot av konstruktivt och destruktivt, sanning och lögner är positivt. En effekt av yttrandefriheten är att den underminerar statsmaktens propaganda då den öppnar för oppositionella röster. Detta applåderas när publikens sympatier är med dissidenterna. Men när lyssnarna sympatiserar med det som propageras, eller fruktar makten, är entusiasmen för att tillåta mothugg mindre. Yttrandefrihet har starkt stöd som abstrakt princip, men i skarpa lägen blir opinionen ofta tvehågsen.
Enligt vänstern är deras egen intolerans något annat än intolerans. Man talar som en förälder som förklarar att ett tvång för barnets bästa inte är ett tvång, utan ett stöd. Hynek Pallas gör ett försök att bemöta Arpi och motivera vänsterns intolerans med ett inlägg, ”Viss sorts tolerans kan gynna rasism” (SvD 6/1). Vänsterns gängse sätt att legitimera sin intolerans är att använda rasiststämpeln. På det sättet omskriver man sina egna politiska idéer till en sorts omtanke om de svaga i samhället; en sorts metapolitik som kopplas till sociala konventioner. Man förnekar sin intolerans. Pallas påstår att ”det är inte intolerant att inte tolerera rasism”. Men det är klart att ett sådant blånekande inte duger, utan visar att han inte förstår problematiken. Argumentet för intolerans är alltid att vissa åsikter är så förkastliga att de bör förbjudas.
Alla regimer förutom de allra mest hårdföra diktaturerna erbjuder visst utrymme för avvikande åsikter. De flesta diktatorer kan sträcka sig till att acceptera vad de kallar ”konstruktiv kritik”, men när kritiken klassas som destruktiv, så är det slut på toleransen. Många regimer försöker använda ”demokratur” som lösning, en innovativ term som skapades av Vilhelm Moberg. Gorbatjov tog ett stort steg mot öppenhet, men ansåg att det fanns ramar som kritiken skulle hålla sig inom. Vissa ämnen var undantagna från rätten att tycka olika, såsom synen på ”kommunistpartiets ledande roll” och en positiv syn på ”socialismens landvinningar”. Översatt till en svensk kontext kan detta sägas vara den sovjetiska värdegrunden. Den svenska vänstern driver hårt att en del av deras åsikter inte bara ska tolereras utan även hyllas. Feminism och HBTQ ska kommenteras med obligatorisk entusiasm – de utgör multikulturalismens landvinningar.
Med lite inlevelse kan man förstå en diktators invändning mot yttrandefrihet. En del anklagelser mot regimen är falska, andra är sanna men destruktiva. Larm om korruption leder inte nödvändigtvis till en skärpning, utan motiverar fler befattningshavare att göra som ”alla andra”, korruptionen normaliseras. Social tillit anses allmänt vara en social tillgång, men en fri press undergräver normalt förtroendet för myndigheterna i såväl demokrati som diktatur. Myndigheterna vill ha stöd för sina reformer, inte protester. Etablissemangets lockelse till censur är lätt att förstå.
Det är intressant att vänstern i Sverige har fusionerat med de etablerade konventionerna och befordrat dem till ramar för diskussionen. Vid förra sekelskiftet var det högern som sökte begränsa vänsterns åsikter med krav på hyfs, vett och etikett. Idag är det tvärtom. De normer som EU mäter och kallar diskriminering överensstämmer i hög grad med den svenska värdegrunden. Det som utmärker Sverige är inte att politisk korrekthet är något unikt utan att dessa normer tillämpas mer hårdraget här än på många håll i utlandet. Sverige riskerar inte, till följd av sin trånga åsiktskorridor, att få dåliga resultat i en EU-mätning som registrerar diskriminering. De svenska övergreppen mot toleransen sker i namn av att motarbeta rasism, hat och diskriminering.
Vänsterns självgodhet är så stor att man inte ser biasen i sina resonemang. Men Pallas argumenterar inte sämre än andra utan är rätt representativ i sin inskränkthet. Ett av uttrycken för den tjeckiska öppna debatten är enligt Pallas att ”tjeckiska medier tävlar i rasism”. Enligt hans tvärtomspråk blir ”total tolerans” i Tjeckien i själv verket intolerans. Något ont skapas genom ”avsaknaden av lyhördhet för dem utan röst” och det är en ”offentligt påbjuden värdegrund” av svensk typ som ska rädda situationen. Frågan är vem som utsett smakdomarna till att sätta reglerna för vad som får sägas och hur. Skribenten är filmkritiker så han glider förmodligen oreflekterat in i en ny uppgift som smakdomare.
Det märkliga är att Pallas inte ser det antidemokratiska och intoleranta i sin auktoritära omtankemodell. Demokrati blir inte en fråga om öppen diskussion och genomförandet av majoritetens åsikter. Istället föreslås en paternalistisk modell där ömkansvärda minoriteter skall omhändertas av en godhjärtad nomenklatura i vilken han själv ingår.
Den intellektuella öppna diskussionen där tolerans och intolerans hos olika grupper kan analyseras skall influeras av ett omfattande och otydligt undantag: intolerans av det som kallas rasism skall inte uppfattas som intolerans. Det är svårt att tänka sig en sämre undantagsregel för kraven på tolerans.
Det nebulösa ordet rasism står för ett godtyckligt tolkningsföreträde för vad som är rasism av personer som är vänster eller icke-vita, alternativt både ock. Men vad är detta om inte en uppsättning stereotypa fördomar om raser? Repliken från vänstern är att de inte har några fördomar om rasegenskaper eftersom de anser att raser inte finns. Men de tror uppenbarligen att rasism finns, varför den skeptiske undrar: Hur kan rasism finnas om raser inte finns? Förespråkarna driver den märkliga linjen att eftersom de själva inte tror på raser så är de inte heller de som har rasuppfattningar utan det är andra som har det. De anser sig vara ”rasifierade” av sina ondskefulla motståndare. Rasifiering är nedvärderande och görs genom att vissa ser ner på personer från en annan grupp som mindre värda. En fråga blir då: vilka är det som rasifierar de vita?
Vi vita kan väl inte se oss som ”den andre” och rasifiera oss själva när vi ser oss som normala? Det måste därför vara de icke-vita som rasifierar de vita. Om ras inte anses ha någon reell materiell grund så blir det snarast så att raserna främst tillskrivs moraliska attribut. Enligt den rådande schablonuppfattningen är den icke-vite god och underprivilegierad och skall skyddas, medan den vite är ond och privilegierad, även om han är fattig. Han blir en farlig rasist genom onda metafysiska strukturer, även om han inte förstår det själv. I denna moralistiska rasmodell är det den icke-vite som rasifierar den vite som en lägre stående rasgrupp enligt dessa stereotyper. Det tycks utmärkande för dem som talar för antirasism att de själva står för en tydlig antivit rasism. Det finns drag av etnomasochism och identitetsproblem hos vita antirasister; de klassas internt som ”icke-rasifierade antirasister” men de är ju också rasifierade som vita trots sina självdestruktiva åsikter.
Utifrån denna förvirrade och rasistiska antirasism ska man få vägledning till vad som är fel och förkastligt. Ur intellektuell synpunkt ser jag det kommunistiska förbudet mot kontrarevolutionära åsikter som klarare, liksom katolska kyrkans syn på kätteri. Pallas rasiststämplar Sverigedemokraterna men senare i samma artikel framkommer att de ju i ett europeiskt perspektiv bara är som de flesta andra partier. Är de normalrasistiska eller bara normala? Så här vidlyftig med sina bannbullor var aldrig påven.
Det som enligt vänstern är politiskt avvikande, dvs höger eller nationalistiskt, ogillas. Själva är de varken liberala eller toleranta. De påstår sig vara toleranta advokater som själva klarar öppenhet, men de representerar känsliga klienter som är väldigt lättkränkta för upplevd exkludering. Kan de inte sluta tramsa och antingen stå för sin intolerans eller ompröva den?
