En viktig skillnad mellan propaganda och debatt är relationen till motståndarna. I en debatt är det centralt att kunna bemöta invändningar som motparten reser. Ju bättre man klarar den uppgiften desto bättre påverkar man den allmänna opinionen i sin favör. Det finns också en kvalitetspotential i själva debatten genom att idéer utvecklas för att eliminera svagheter som upptäcks i diskussionen. En part kan ha många fler supportrar, men debatten förs bäst som om det vore två jämbördiga parter.
Vid propaganda är uppgiften inte att bemöta invändningar genom att vinna en intellektuell kamp, utan det gäller istället att dominera och överrösta invändningarna. Propagandan blir lätt som en dialog mellan två döva. Det finns dock en situation som är än värre och det är när den ena sidan dominerar så starkt att vi får en ensidig propaganda. Ett tecken på en sådan situation är när den dominerande åsikten blir den enda rimliga åsikten utifrån de begrepp som används och hur olika grupper betecknas. Önskvärt är att det råder en rimlig emotionell balans mellan de båda parternas beteckningar. Två användbara begrepp är pro och anti. Anti kan bedömas som gnälligt motvalls, men många personer väljer att beskriva sin position som i första hand anti en annan åsikt. Ibland ställs två positiva beteckningar mot varandra, men då kan informationsvärdet bli lågt. I USA står de två grupperingarna Pro Choice och Pro Life mot varandra, men det framkommer inte direkt att det handlar om abortfrågan. Lite mer konfliktorienterade beteckningar fungerar bättre. En uppfattning framställas ofta både som pro en åsikt och som anti en annan åsikt.
En bra debatt kräver ofta ett intellektuellt självförtroende hos båda parter; de tror sig kunna vinna publiken genom starkare argument. Om en part inser sitt intellektuella underläge så undviker den debatt och övergår till propaganda. Den intellektuellt svaga sidan har goda möjligheter att hålla stånd om den står för den rådande politiken och har ett massivt medialt övertag.
I Sverige är frågan om invandring och mångkultur det kanske bästa exemplet på ett asymmetriskt propagandakrig. Den opponerande nationalistiska uppfattningen har en rad laddade termer emot sig. Politik handlar inte bara om åtgärder utan om personer med motiv och moral varför propagandan gärna riktar sig ad hominem. Personer som kritiserar invandringspolitiken förklaras vara ”invandrarfientliga” – ej invandringskritiska – varigenom kritiken mot politiken och politikerna riktas bort från sakfrågan. Fientlig är nästan en synonym till anti, men är negativ på ett annat sätt då det primära inte är eventuella brister i den politik personen är fientlig mot, utan brister i personen som känner fientlighet. Det finns ju andra termer som visar på engagemang, men som inte antyder att det är något fel på personen. Ett ännu starkare personangrepp än ”fientlighet” ligger i termen ”fobi”. En rimlig återhållsamhet är att undvika grova påhopp såsom patologiserande termer på sina motståndare. ”Islamofobi” är ett märkligt ord. Det är ett avfärdande invektiv som många använder utan att besvara den elementära preciseringen: Hur särskiljs termen från en islamkritisk syn som inte har någon koppling till personliga defekter hos kritikern? Det måste rimligtvis finnas ett stort utrymme mellan en avvikande fobi och det synnerligen gängse fördömandet av islamistisk terrorism och kvinnoförtryck. Vad är termen för en rimlig kritik av islam?
Invandringskritikern som får höra att han lider av främlingsfientlighet undrar om det är en speciellt svensk åkomma eller är något universellt. Man bör kanske tänka lite mindre provinsiellt och göra en koppling till universell etnocentrism? En viss grad av etnocentrism kan knappast uppröra någon – händelser i utlandet behöver en helt annan magnitud för att uppmärksammas än motsvarande i hemlandet. Vid någon nivå kan man säga att en normal främlingsskepsis mot ”den andre” övergår till en mer problematisk främlingsfientlighet. Men svenskar visar i de flesta mätningar låga nivåer av nationalism, etnocentrism och främlingsfientlighet. I konflikter mellan svenskar och invandrare bör man därför tänka i termer av svenskfientlighet och invandrarfientlighet. Hur ser det ut i konflikter mellan personer från olika grupper. En besynnerlig schablonuppfattning är att minoriteten är om inte godhjärtad så relativt snäll, medan majoriteten är den som är skyldig till aggressivitet. Antalet personer är dock bara centralt i den konkreta konflikten. En bilist som hamnar i dispyt med tre motorcyklister är i minoritet, fast bilisterna i landet är många fler än motorcyklisterna.
Ordet svenskfientlighet är tabu i den etablerade debatten. Därmed står vi utan ett ord för att beskriva det mönster som ofta framträder vid våldsbrott i Sverige. Det finns en tydlig dominans för svenskfientlig kriminalitet i rån och våldtäkter. Ett tydligt exempel är Brås undersökning 2000:6 av ungdomsrån i Malmö. Svenskarna utgjorde endast 10 procent av förövarna, men hela 71 procent av offren. De utlandsfödda utgjorde 69 procent av förövarna, men bara 5 procent av offren. Här har vi en kraftig svenskfientlig slagsida som ignoreras. Var och en kan fundera över hur hög indignationsnivån varit om skevheten i rånen hade varit invandrarfientlig istället för svenskfientligt.
Rasism ingår i de gängse okvädingsorden. En första invändning mot termen är att den används med en fördomsfull generalisering. Det är vita människor som anses vara rasister medan svarta rasister kallas rasifierade eller rasmedvetna. Samtidigt med denna godtyckliga inskränkning vidgas också ordet. Med expansioner som ”kulturrasism” kan det mesta bli rasism. Vän av struktur anser att islam är en religion, men inte en ras, och då uppstår frågan hur islamkritik blir rasism. Ett sätt att förhålla sig till kritik i en rad olika situationer är att förklara bort kritiken med att kritikern inte kritiserar det han kritiserar, utan att det egentligen handlar om något helt annat. Emotionellt laddade begrepp har en tendens till entropi; de både tänjs ut och tunnas ut. Är inte allt som jag och mina meningsfränder ogillar egentligen rasism i någon mer eller mindre maskerad utformning?
Ett sätt att framhäva sin åsikt är att vara emot något dåligt och förknippa sin motståndare till det dåliga. Den omfattande negativa inställningen till terrorism gör att de flesta regimer terrorklassificerar sina kritiker. De flesta av oss är redan anti-terrorister så om vi accepterar beskrivningen sluter vi upp på regimens sida även om den har skönhetsfläckar. Med liknande logik är vi också antirasister, antifascister och antinazister. De som inte vill diskutera invandringens fördelar och nackdelar hävdar ofta att de ser positionen anti-invandring som en form av rasismfascismnazism och därför formulerar sin position som en antilinje till någon av dessa ondskor. Man behöver ju inte övertyga lyssnarna om att dessa ideologier är fel, utan strategin är guilt by association.
Ibland uppstår situationen att den som är offer utpekas som förövare. Gärningsmannen blev provocerad och det var denna provokation som är orsak till händelsekedjan där gärningsmannen egentligen är offret. Sådana tolkningar uppstår lätt vid politiska och etniska konflikter. Invandringsförespråkarna hävdar inte endast att kritik av en ”berikande” politik är helt oberättigat, utan att den kan vara destruktiv för själva berikandet. Under kalla kriget var många personer inte kommunister och ville inte heller se sig som prokommunister utan kan betecknas som ”anti-antikommunister”. De hävdade att det inte fanns någon god anledning att vara antikommunist utan faran var snarast att om Väst vidtog åtgärder som kunde tydas som misstroende då kunde kommunismen bli farlig. Enligt samma logik så stämplades Churchills antinazism under mellankrigstiden som farlig krigshets, då varje tvivel på att Hitler hade fredliga avsikter kunde provocera en lättkränkt Hitler. Idag hävdar många att de muslimska fundamentalisterna inte motiveras av sin egen ideologi utan av en kränkande kritik. Om alla bara säger ”Islam means peace” så blir det så. I en fråga är Väst extremt egotrippad och det är i uppfattningen att det är Väst som agerar rätt eller (oftast) fel medan alla andra bara reagerar. Blir det konflikt så är det vårt, aktörens, fel.
Frågan om invandrares låga arbetsdeltagande ses inte som ett resultat av brister hos invandrarna eller brister i ekonomins efterfrågan på arbetskraft, utan som en effekt av den främlingsfientlighet och rasism som påstås prägla det svenska samhället. Vem är skyldig till detta? Misstanken faller naturligtvis på dessa invandringskritiker som anses drivna av sådana personliga defekter.
Mot dessa emotionellt laddade begrepp har invandringskritikerna inte mycket att komma med vad gäller accepterad terminologi. Redan det lätt negativa, men högst befogade, ordet ”massinvandring” utlöser indignerade reaktioner. Inte så att man framför argument för att termen inte är berättigad eller att man föredrar ett mer neutralt begrepp som ”omfattande invandring”. Nej det anses diskvalificerande för kritikerna att invandringens förespråkare blivit illa berörda. Diskussionen överförs istället helst till frågan om Sverigedemokraterna är ett rasistiskt eller ett nyfascistiskt parti.
Det centrala för propagandan är att hela tiden få fram positiva begrepp till sin egen position, som generös och berikande; ja, paradoxalt både och. Politikens förträfflighet kan avläsas i dess positiva etiketter; det är populärt med self-congratulating concepts. Minst lika viktigt är att negativa begrepp som främlingsfientligt och rasistisk kopplas till kritikerna och demoniserar dem.
Med ett stort massmedialt övertag kan sakdebatten i stort undvikas. Ett stort och växande antal personer irriterar sig på propagandan, men den får ändå en viss effekt. Många bestämmer sig för att tycka illa både om media och om Sverigedemokraterna; detta på samma sätt som ”skitsnack” svärtar ner både agitatorn och den som skvallret handlade om. Media accepterar att svika sin explicita etik om sant, relevant och konsekvensneutralt och de etablerade politiska partierna ställer in sig på att fortsätta med i stort sett samma politik och genom demonisering begränsa förlusterna till SD.
I de flesta frågor finns det bra och dåliga företrädare för en position. Några mäktar föra resonemang med viss stringens baserade på ett faktaunderlag. Det kan diskuteras om det i invandringsfrågan finns någon förespråkare för invandring som kan ses som helt ärlig och kompetent. Det krävs opportunistisk anpassning till obligatoriska åsikter och då kan kunskapsluckor och förvirring göra att man minimerar direkt ljugande; det hjälper med några blind spots. Med detta intellektuella underläge anser man sig tvingad att välja propagandalinjen istället för debattlinjen. Detta leder till en ond cirkel. Inne i propagandaparadigmet har de ansvariga dåliga förutsättningar till en omprövning av politiken.
