”Den liberala demokratin” bör inte uppfattas som ett begrepp bestående av två synonymer som säger samma sak. Det är ett begrepp som kan bli tydligare genom att förändra ett av de två orden.
En intressant möjlighet är att dela upp ”den liberala demokratin”, i två fokuserade grupper: ”illiberal demokrati” och ”liberal postdemokrati”. ”Den illiberala demokratin” prioriterar reell demokrati, vilken kan resultera i beslut som liberaler ser som illiberala. Även historiskt finns en skillnad mellan liberalism och demokrati. I många länder stod liberal frihandel mot protektionistiska tariffer och den parlamentariska demokratin avgjorde viken politik landet skulle föra.
Ett problem är att de som är emot full demokrati inte säger detta rakt ut, utan de påstår sig vara emot ”populism”, vilket ska utläsas som att demokratin kan leda till beslut som inte överensstämmer med vad personen ser som en liberal ”värdegrund” och då faller lojaliteten med demokratin. Men detta sägs inte rakt ut.
Demokrati enligt den rådande ordningen är inte en metod att fatta beslut, utan en rad åsikter om vad som är önskvärt: multikulturalism, proklamerad värdegrund, rådande bristfälliga rättsstat. Ordningen är snarare auktoritär än liberal och ordet demokrati finns mest med som retorisk utsmyckning. I utvecklingens riktning ligger att demokratin behöver utvecklas till något bättre, en postdemokrati, eftersom yttrandefrihet skyddar olämpliga åsikter och nationell suveränitet hotar internationell uniformitet.
Vilka har då makten i dagens storkartell, ”den liberala demokratin” alias ”den liberala postdemokratin”? Många anser att det är plutokraterna, vilket överensstämmer med den klassiska marxistiska bilden. Men, enligt min uppfattning, ligger styrkan i kartellen snarare i dess bredd, att ”alla är med”. Företagslobbyn består inte bara av kapitalister utan av medelklassmänniskor mycket lika de personer som finns utanför det privata näringslivet. Ett annat område är organisationerna mellan det privata och det statliga, NGO:s, non-governmental organisations, liksom hybriden i GONGO:s, government-organized non-governmental organisations. Staten är inte heller bara ministrar utan också regeringskansliet. Ett fenomen är omställningen från government till governance. Många olika organisationer har ett ord med i laget och många personer pendlar mellan olika organisationer.
Klimathysterin är central, främst för att den är ett problem som passar till det transformationsprojekt som maktstrukturen driver. Den mänskliga fantasin behöver positiva drömmar, men också skräckscenarier. Om människors materiella standard sänks så måste detta motiveras med att det beror på att man gör framsteg för ett högre syfte.
Klimatmötet i Köpenhamn 2009 och det i Paris 2015 fick helt olika recensioner. Alla ”godhjärtade” grät efter det första mötet och var triumferande efter det andra. Men skillnaden var i första hand att man hade sänkt förväntningarna inför Parismötet eftersom det rådde intern konsensus om att klimatrörelsen behövde en upplevelse av framgång. Jag ser föga skillnad mellan resultaten i sak, men däremot i dramaturgin. Med minimal åsiktbredd kan alla närmast mirakulöst hysa samma känsla. Ingen grupp är helt nödvändig och den som avviker från narrativet kommer att frysas ut.
Plutokraterna styr inte utan anpassar sig dynamiskt som alla andra. Transsexuellas ställning som offergrupp är inget oundvikligt som bara vuxit fram. Det hade lika gärna kunnat var dyslektiker eller personer med ADHD, men nu är detta inte längre öppet för diskussion utan de transsexuella har blivit en etablerad och prioriterad offergrupp. Schemat är klart med inordning av denna grupp i offerhierarkin. Det exakta utfallet kan initialt vara genererat av slumpen, men alla grupper hänger på och lär sig snabbt positionerna inom intersektionaliteten så att motsättningarna mellan offergrupper minimeras.
Könsmaktsordningen är också klar. Män är onda och kvinnor är goda. Feminism och influencers kan stärka känslosamheten och irrationaliteten vilket underlättar problemförnekelse – problemen har blivit utmaningar och perception av problem, Sveriges problem har reducerats till den negativa Sverigebilden. Feminismen sänker den intellektuella nivån då många feminiserade män ser ett behov av att snyfta med för att betona sin medmänsklighet. Om många kvinnor blir glada av en fejkad känsloutlevelse så är det opassande för män att ifrågasätta den.
Vissa lagar är givna inom kartellen som koordinering och minimal pluralism. Sovjetunionen fick sitt namn efter sovjeterna, arbetarråden, som skulle styra staten. Men så blev det inte utan den verkställande makten tog kontrollen, trots det nya namnet. Både i Kina och i Tredje riket styrdes företagen av regimen utan att aktiebolagsstrukturen ändrades. Plutokraterna kan bli frikopplade om de försöker styra åt ett annat håll än nomenklaturan i företag och stat. De erbjuds dock en respektabel plats i maktkartellen och med det har de all anledning att vara nöjda.
Det är en självförstärkande konsensus som råder. Man driver sina särintressen som subgrupp men på ett sådant sätt att man inte bryter mot ordningen och får mäktiga fiender. Det finns en sorts mekanik som gör att utvecklingen går i tangentens riktning. Galenskapen växer i en galen värld. Den som tar ett steg till belönas för sin lydiga opportunism och sin förmåga att blockera kritiskt tänkande. Nya wannabes kan bidra med en överdrift till i trendens riktning som passar in i det kollektiva transformationsprojektet.
Vad man inte klarar av är att försvara själva transformationsprojektet. Varför skulle det vara önskvärt? Vad blir bättre? Vilka får det bättre av dessa förändringar och vilka får det sämre? Den demokratiska modellen består av att presentera alternativ och ifrågasätta rationaliteten i det pågående projektet. Det slående är hur projektet huvudsakligen motiveras med semantik. Honnörsord och vällovliga mål staplas på den förda politiken, ansvarsfull, medmänsklig, etcetera. Samtidigt söker man dränka alternativen i invektiv – till och med ett så gammaldags ord som ”oanständig” kan dammas av som variation på gängse brunsmetning.
Vi kommer allt längre från en demokrati i antik eller upplysningsmässig anda och alltmer mot ett totalitärt imperium där medborgaren degraderas till lydig undersåte. En rätt stor grupp inbjuds till nomenklaturan. Den inkluderingen bygger på att personerna visar sin lojalitet och inte kliver utanför åsiktskorridorens väggar. Mycket talar för att denna domesticering kan lyckas. Vi har under en lägre tid tagit en serie steg från demokrati till demokratur.
Tidigare fanns en vänster och en höger som var starka och stod i motsatsställning. Det gav demokratiska val betydelse och samhället dynamik. Efter fusionen mellan dem så har reell opposition saknats. Frågan är om ett populistiskt alternativ kan etablera sig och återskapa demokratin. Det behövs en regeringskoalition och en koalition i opposition så att väljarna får ett val mellan alternativ av betydelse. En vitaliserad demokrati behöver bryta sönder den härskande kartellens maktmonopol.
