Detta är ett gratis exempel på innehåll i Fria Tider Plus. Vår digitala prenumeration för en krona per dag (köp direkt) ger dig tillgång till allt material i Fria Tider och Fria Tider Plus.
Få torde ha missat att de massiva demonstrationerna till stöd för Donald Trump följdes av att mindre grupper stormade den amerikanska parlamentsbyggnaden Kapitolium.
Många svenska politiker har efter detta gett det amerikanska etablissemanget sitt symboliska stöd. Annie Lööf har påstått att Trump uppviglat sina anhängare till att storma, Stefan Löfven har lagt skulden för det inträffade på Trump. Detta trots att Trump uppmanat till lugn.
Även röster som ibland lyfts fram som mindre politiskt korrekta har mer eller mindre tydligt signalerat sin lojalitet till det amerikanska etablissemanget. Moderaten Hanif Bali har kallat de inblandade för en "konspiratorisk slöddermobb", Per Gudmundson på liberalkonservativa Bulletin har gått längre och beskriver Trump som en "patetisk brottsling".
För en utomstående som inte är beroende av etablissemanget för sin födkrok är det uppenbart att det amerikanska presidentvalet präglades av valmanipulation. Media, Facebook, Twitter med flera ingrep aktivt för att tysta ner nyheter som kunde gynna Trump, detta i sådan omfattning att det påverkade valresultatet. Det finns tecken på att valet även innehöll stora inslag av fusk, men det är svårare att bedöma säkert och därför inget vi går in på här.
Värt att nämna är i varje fall att tre av fyra amerikaner i en studie menar att valfusk förekom, 40 procent menar att det var så omfattande att det påverkade valresultatet. I synnerhet republikaner och Trumpväljare är övertygade om att valfusk avgjorde valet, här handlar det om drygt 80 procent. Att etablissemanget vägrat att utreda dessa väljares farhågor närmare borgar för en djup legitimitetskris. Men vägran att ta deras misstankar om valfusk på allvar är i grunden inget nytt, det amerikanska etablissemanget är lika ointresserat av att ta deras åsikter om invandringen, opioidkrisen, BLM-kravallerna och utrikespolitiken på allvar.
Man kan kort sagt reagera på stormningen av Kapitolium på två sätt. Det ena är det som nu fyller gammalmedia, där man tävlar i spelad upprördhet och chock. Det hela är då obegripligt och beror på att Trump och "högern" är så dåliga människor. Det är en löjeväckande historielös tolkning av det som hänt, så löjeväckande att ganska få av de som framför den själva tar den på allvar. Men det hela är bara ett led i ett maktspel. De egna vänsterliberala sympatisörerna måste hållas i ett tillstånd av triumferande upprördhet, samtidigt som mer nyanserade bedömare måste skrämmas att hålla tyst om eventuella misstankar om valfusk och liknande. Vi kan här utan att överdriva tala om etablissemanget och dess låginformationssympatisörer.
Den andra möjliga reaktionen är att försöka förstå det som ägt rum ur ett politiskt och historiskt perspektiv. Vi konstaterar då att makthavande eliter ofta reagerar hysteriskt på utmanare och kritiker, och väljer att tolka kritikernas beteende som ett tecken på moraliska eller mentala tillkortakommanden. Och det som pågår i USA, och hela Västerlandet, är i grunden en konflikt mellan folk och eliter. Delar av folket, ovan nämnda låginformationsväljare, är än så länge inte alltid medvetna om det men sakta men säkert upptäcker även de vad som pågår.
Under decennier har eliterna diskret sagt upp det sociala kontraktet med de folk de påstås företräda, detta oavsett om eliterna ifråga sedan är aktiva inom partier, storföretag, media, myndigheter eller universitet. Det mest uppseendeväckande uttrycket för detta är att de rent demografiskt byter ut oss genom invandringspolitiken, men i stort som smått märker man hur de agerar för att göra sig oåtkomliga för folkviljan. Parallellt med detta har de anammat ideologier som passar som hand i handske för den som vill neutralisera och misstänkliggöra de västerländska folkens legitima intressen. "Antirasism", "vithetskritik" och liknande är bara några exempel på det.
Det tar tid att ställa om mentalt till en ny verklighet, men gradvis har både väljare och teoretiker upptäckt vad som pågår. Tänkare som James Burnham, Paul Gottfried, Christopher Lasch, Samuel Francis, Christophe Guilluy och Michael Lind har skrivit värdefulla analyser av det Lind kallat "det nya klasskriget" mellan globalistisk elit och vanligt folk. Francis följde i sitt postumt utgivna storverk Leviathan & Its Enemies hur växande delar av folket blev medvetna om konflikten, valde företrädare som många gånger svek dem men steg för steg flyttade fram sina positioner. Valet av Donald Trump ägde rum efter Francis bortgång 2005, men det passar in väl i hans tankemodell. Det som hände var att en medlem av eliten gick över till folket. Man kan diskutera hur verkligt det hela egentligen var, Trumps politik innehöll flera besvikelser, men symboliskt var det av avgörande betydelse. Det ofta hysteriska Trumpmotståndet bekräftar det, dessa människor kunde inte hantera att vanliga människor valde en president som inte var lojal mot eliten.
Betraktar vi det ur ett historiskt perspektiv får det hela kort sagt existentiella dimensioner, det handlar om "vinna eller försvinna". Många vanliga amerikaner upplever att eliten är i full färd med att göra dem till minoritet i deras historiska hemland, samtidigt som yttrandefriheten och många andra friheter monteras ner. Elitens stöd för de våldsamma kravallerna under 2020, när Black lives matter och amerikanska AFA löpte amok i flera storstäder, bidrog inte till vanliga amerikaners känsla av att leva i ett land präglat av frihet, trygghet och rättvisa. Att en liten majoritet av de väljare som menar att valet avgjordes genom fusk också stödjer stormningen av Kapitolium är då inte förvånansvärt. Deras upplevelse är att de förlorar sitt land, sin frihet och sin demokrati mitt för ögonen på sig. Och det är inte en särskilt långsökt upplevelse, i synnerhet inte med en elit som ständigt riktar anklagelser om "vita privilegier" mot dem.
De som tror att Trump och stormningen av Kapitolium var en kort avvikande episod kommer därför att bli besviken. Det kommer inte återgå till det normala. Valet av Trump, en medlem av eliten som delvis ställt sig på folkets sida, var en historisk händelse som inte kan göras ogjord. Valmanipulationen var ytterligare en sådan historisk händelse, liksom den symboliskt högst betydelsefulla stormningen av Kapitolium. Vi kan nu förvänta oss att eliten ökar förtrycket och repressionen mot folkets företrädare och missnöjesuttryck, men vi bör också vara medvetna om att både folk och elit i USA dragit slutsatser av Trumps förmåga att mobilisera massiva demonstrationer. I en era när etablissemanget kontrollerar allt från Facebook till media är gatorna och valen några av de få arenor, ihop med fria medier, folket behärskar. Därav inte minst oron för att etablissemangets mer ljusskygga delar nu finslipat metoder att genom elektronisk rösträkning vinna alla kommande val.
Oavsett vilket är detta en längre historisk process och ingen bör ge upp för tidigt. Trump kan mycket väl neutraliseras, det folk han representerat och konflikten mellan folk och elit försvinner inte för det. Nya metoder kommer utvecklas, nya fronter att öppnas, nya allianser att bildas. Oavsett vad personen Trump åstadkommit har symbolen Trump satt skräck i etablissemanget genom att han påmint dem om två för dem mycket oroande realiteter. För det första vad som kan hända när delar av eliterna byter sida. För det andra att folket ännu kan mobilisera väldiga protester. Det är möjligt att det denna gång inte nådde ända fram. Kanske var Trump inte den optimala representanten, kanske var han för tidigt ute eller för isolerad. Men konflikten är långt ifrån avgjord.
