Begreppet "populism" har en starkt negativ klang. Ordet är en förolämpning som gör att motståndaren, som i regel inte ser igenom attacken, måste försvara sig och förlora tid samt hamna i ett moraliskt underläge. Populism, har vi lärt oss, är tunn och ytlig. Dess företrädare saknar ideologiskt djup. Populisten spelar bara på massornas ologiska känslor. Det anses inte vara möjligt att identifiera ett problem och formulera dess lösning utan en stor och "djup" ideologisk lära i bakgrunden. På det sättet fungerar förolämpningen "populist" som redskap för mediernas grindvakter, de som skall skydda sina politiska klienter från konkurrerande tolkningar av verkligheten.
Gemensamt för nationella rörelser, (i Sverige SD, i Nederländerna PVV, i Danmark DF, i Schweiz SVP, i Österrike FPÖ, i Franskrike FN, m.fl.) är att de beteckas som "populistiska". Men också att deras företrädare helt kringgår massmedierna. De formulerar problemen, lägger fram sina lösningar och kommunicerar med sin rörelse i stort sett oberoende av massmedia. De väljer också som regel sina företrädare oberoende av massmedial intervention. Medan de godkända eller utvalda partierna lever i ett livsnödvändigt partnerskap med massmedia ser de så kallade populisterna massmedia mest som ett irritationsmoment.
Därför utgör de s.k. populisterna en konkurrent till massmedias moraliska och ideologiska makt och tolkningsföreträde. Däri ligger nyckeln till hatet mot SD. SD är inte godkända, de har inte formulerat sin ideologi tillsammans med massmedia, och har inte valt sina ledare som en följd av massmedias önskningar. Sverigedemokraternas politiska förslag skulle ha diskuterats tämligen normalt ifall exempelvis Moderaterna hade lagt fram dem. Men SD är en "loose cannon" som inte låter sig styras och det är därför de måste motarbetas med alla medel.
Att riksdagens partier säger emot varandra är helt i sin ordning men att säga emot massmedia är mindre bra. Kristdemokraterna fick lära sig detta när man talat om "verklighets folk". Underförstått var att "verklighetens folk" är motsatsen inte massmedias folk, dess verklighet är direktupplevd. KD var således uppstudsiga som ville kringgå massmedia och måste disciplineras.
Massmedias relation till demokratin är att de själva de facto skall ersätta folket. Massmedia bildar ett filter genom vilket folket och de utvalda partierna kommunicerar. Eftersom cirka majoriteten av folket antingen aldrig reflekterar eller, om de gör det, ändå inte upplever sig ha något annat val än att rätta sig efter upplevda auktoriteter, d.v.s. de som syns och hörs mest, så blir massmedia - ur politikernas synvikel - samma sak som "folket". Professionella politiker förstår denna relation, men tiger om den av fruktan för massmedias makt och deras kapacitet att bryta sönder individuella politiker - både genom drev, och omvänt, genom att lyfta upp den misshagliges konkurrenter. Att förstå, acceptera och hålla tyst om odemokratiska sakförhållanden är formeln för att överleva i traditionell svensk politik.
Annie Lööf och Fredrik Federley är inga proffs. Centerns bisarra utspel om månggifte, helt fri invandring m.m. kan bara förstås på det sättet. Centerns unga ledarskap har ännu inte förstått maktförhållandena i Sverige. De tror att massmedia är identisk med "verklighetens folk" - på riktigt. När de hamnar i opinionsnöd försöker sig Centern därför på ett populistiskt utspel, alltså populistiskt i meningen "irrationell, emotionell appell till massorna". Sett subjektivt från Centerns håll, där en analys om massmedias relation till folket och politiken saknas, blir detta ren populism. De lovar "massorna" det de helst av allt önskar sig: Månggifte, fri invandring och andra tokerier.
Men folket är inte identiskt med massmedia. Centerpartiet är därmed dödsdömt, eftersom massmedias moraliska överhöghet och inflytande över opinionen minskar för varje dag som nätet tillåts vara fritt.
Bo Strömberg, Stockholm
