”En aningslös politisk stab, i förnekelse om krisens systematiska natur, driver en politik som likt en bombmatta ödelägger ekonomin i stolta europeiska nationer i sin ambition att rädda dem.”
Så skrev Yanis Varoufakis om den så kallade trojkans hantering av Greklands skuldkris på sin blogg den 25:e oktober 2013. Då hade det grekiska skulddramat redan pågått i fyra år. En turbulent period då Varoufakis ofta figurerade i de globala nyhetskanalernas tv-sändningar där han kommenterade det grekiska skulddramat, med udden riktad mot både långivarna och grekiska politiker.
Ett drama där ett litet europeiskt land, som utgör ungefär 2 procent av EU:s ekonomi, har försökt hävda sig mot den mäktiga trojkan: EU-kommissionen, IMF och ECB. Nu är det Varoufakis själv som, i egenskap av finansminister, sitter vid förhandlingsbordet.
Vad som pågår just nu
De nuvarande förhandlingarna gäller ett antal lån på totalt 1,6 miljarder euro som ska betalas till IMF under juni månad. För att kunna betala lånet behöver Grekland ett 7,2 miljarder stort nödlån ifrån EU. Räddningen kommer dock med ett svårsmält motkrav: att Grekland fortsätter genomföra reformer, nedskärningar i välfärden och privatiseringar av statliga tillgångar, vilket skulle tvinga vänsterregeringens premiärminister Alexis Tsipras att svika sina vallöften till de kriströtta grekiska väljarna.
Greklands trumfkort i förhandlingarna är att om landet tvingas ställa in betalningarna så kan det bli aktuellt med Grexit: ett grekiskt utträde ur euron, vilket skulle kunna äventyra eurons framtid och ställa till med oreda på världens finansmarknader.
Vad man är oense om
I korthet kan man säga att två ekonomiska skolor står emot varandra. Ska man spara sig ur en kris, som är det recept som ordinerats ifrån trojkan och i synnerhet IMF sedan krisens begynnelse, eller ska staten stimulera och agera tillväxtmotor. Det förstnämnda alternativet är en bitter medicin som har tvingat IMF:s utsände man, Paul Thomsen, att ha livvaktsskydd dygnet runt när han besöker krislandet.
Stora nedskärningar och skattehöjningar, genomförda under påtryckningar och ständiga hot om indragna nödlån, har skapat förakt mellan greker och landets långivare. Ett förakt som gav bränsle till det regeringsbyte som satte den rebelliske Yanis Varoufakis på finansministerposten i Tsipras vänsterregering. Grekerna är trötta på fruktlösa åtstramningar och vad man uppfattar som en paternalistisk attityd ifrån landets kreditgivare.
IMF:s strategi för Grekland var att landet snabbt skulle implementera de reformer och nedskärningar som ordinerats och på så vis nå positiva tillväxtsiffror i enlighet med IMF:s modeller. Det inträffade inte. Trojkan lägger skulden på Grekland som man menar inte har följt den plan som lagts ut av IMF.
Varoufakis har och andra sidan kallat trojkans medicin för en ”åtstramningsfälla”. Kalkylen för det sätt ekonomin skulle reformeras på höll inte och tillväxten som IMF räknade med var orealistisk. Strategin var kontraproduktiv och har försatt Grekland i en negativ skuldspiral.
Vad som händer härnäst
Det vet förstås ingen helt säkert men att ett nödlån betalas ut i tid för IMF-betalningarna i Juni är fullt möjligt. Både trojkan och Greklands regering har ett intresse av att landet förblir kvar i eurozonen, vilket talar för att en kompromiss kan nås. Ekonomen Nouriel Roubini, som närvarade vid G7-mötet i Dresden som pågick under veckan, sade till Bloomberg att han tror att det kommer skramlas fram pengar för att lösa den omedelbara krisen.
Den stora frågan är om Varoufakis kan åstadkomma en förändring av det långsiktiga spelet mellan Grekland och dess kreditgivare. Grekerna är trötta på att ständigt slungas ut och in i nya kriser varvat med åtstramningar och lönesänkningar. Hur långt Varoufakis är beredd att gå för att bryta den så kallade ”åtstramningsfällan” kan avgöra Greklands, och kanske i förlängningen eurozonens framtid.
