Invandringskritiska partier kallas obekymrat och schablonmässigt för "högerpopulister". Man tänker sig att dessa partier kommer med "enkla lösningar" och att man genom att "skuldbelägga invandrare" vädjar till människans lägsta instinkter. Men detta är nonsens och i själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Medan höger- och vänsterpartier i princip vädjar till människors egna plånböcker, kräver ett ställningstagande för exempelvis Sverigedemokraterna en lite djupare analys och ett längre perspektiv.
Till att börja med kräver steget över till ett invandringskritiskt parti att man ser igenom konstant svartmålning av detta, samtidigt som man själv får bortse från de lätta godhetspoängen och som realist ta ett lite större ansvar, även om man riskerar att betraktas som "ond" av ytligare betraktare. Det är väldigt mycket lättare att säga att "som liberal vill jag inte ha några flyktingar i hela världen" eller "för mig som liberal är öppenhet viktigt", ord som visserligen inte betyder någonting, men som åtminstone får liberalen ifråga att känna sig god. Invandringskritikern är inte nödvändigtvis bekymrad över sin egen ekonomi här och nu, utan funderar på högre värden, som hur hela landet ska se ut i framtiden och hur samhället kommer att se ut för dennes barn och barnbarn. Varje debatt mellan en liberal och en invandringskritiker visar att den senare har tänkt längre och djupare, men möts av tomma ord som "människosyn" och "främlingsfientlighet".
De mest ohederliga populisterna återfinns i den berömda Sjuklövern. Folkpartiet försöker inför varje val göra något symboliskt utspel i integrationsfrågan, som exempelvis språkkrav för medborgarskap, men glömmer detta efter valet och vägrar konsekvent att angripa grundproblemet. Miljöpartiet lyckas samla ihop tio procent bara genom sitt namn och en välvillig mediekår.
Värst bland dessa ohederliga populister är Vänsterpartiet och dess partiledare Jonas Sjöstedt. Arbetslösheten ska avskaffas genom att skapa hundratusentals arbeten i den offentliga sektorn. Att denna sektor måste betalas av privat företagsamhet, samt att Sverige redan har en mycket stor offentlig sektor, låtsas man inte om. Dessa pengar kan man ju hämta hos "de rika". I verkligheten finns dessa pengar inte ens hos landets mest förmögna individer.
Igår debatterade Jonas Sjöstedt med Jimmie Åkesson. SD-ledaren inledde med att tala om hot mot politiker. Sjöstedt levererar då ett pliktskyldigt svar om att "våld och hot hör inte hemma i demokratin", men när det blir mer konkret vacklar han direkt. När hot framförs till musik gäller det istället "att skilja på musik och politik", även om det senaste exemplet var ett glasklart hot, som dessutom ytterligare legitimerar det våld som sverigedemokrater utsätts för.
"Du vet vad jag tycker om politisk våld, Jimmie. Jag avskyr det. Jag avskyr politiskt våld", intygade Sjöstedt samtidigt som han försvarade våldshoten i musiken.
Vi får under debatten också otaliga exempel på Sjöstedts vanliga populistiska nyckelfraser om "storbanker" och att SD nästan alltid röstar med de borgerliga. Än mer patetiskt blir hyckleriet när Sjöstedt talar om det femte jobbskatteavdraget som "12 miljarder vi hade behövt i välfärden". Man skall då komma ihåg att SD:s invandringspolitik direkt skulle ge besparingar på flera gånger detta belopp. Vi vet också att om detta skulle ha påpekats, skulle det omedelbart ha avfärdats som att "skylla på invandrarna", "ställa grupper mot varandra" eller "vi-och-dom-tänkande". En vänsterpopulist kan nämligen tala vitt och brett om välfärd, farliga skattesänkningar och de rika, men det finns en riktigt stor utgiftspost som aldrig kan beröras.
När man sedan kommer in på frågan om arbetskraftsinvandring och lönedumpning, blir det dags för de rena lögnerna. Sjöstedt hävdar plötsligt att den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Thoralf Alfsson på sin blogg skulle ha skrivit att "det är okej att polska arbetare har sämre villkor än svenska arbetare i Sverige". Självklart tycker Thoralf inte det, och varför skulle han göra det? I verkligheten vill Sverigedemokraterna begränsa liknande arbetskraftsinvandring och dessutom lämna EU. Vad Thoralf Alfsson däremot har gjort på sin blogg, är att resonera kring partiets starka ställning bland LO-medemmar och hur föga trovärdig han tycker att LO är i frågor kring arbetskraftsinvandring. Avsnittet som man antagligen hängt upp sig på, bör man vara antingen dum eller ohederlig för att missuppfatta:
"LO-basen menar även att allt skulle bli bra på arbetsmarknaden om alla jobbade med svenska kollektivavtal. Det är rätt på ett sätt men i ett annat avseende fullständigt upp åt väggarna. Idag finns t.ex polacker som jobbar till löner runt 30-50 kr/timme, vilket utan tvekan får negativa effekter på den svenska arbetsmarknaden. Men vad tror ni skulle hända om dessa polacker istället fick 180-200 kr/timme istället. Skulle fler svenskar få jobb?. Nej, den svenska arbetsmarknaden skulle fullständigt översvämmas av arbetare från Polen, baltikum och andra EU-länder. Det skulle bli fullständig kaos på arbetsmarknaden och en hel rad andra problem skulle uppkomma."
Observera också hur pöbeln skrattar och applåderar, när Sjöstedt ljuger om ett blogginlägg som de inte har läst. Populism fungerar uppenbarligen, särskilt på vänsterns väljare.