När Wikileaks år 2010 släppte den stora läckan med hemliga amerikanska diplomatiska telegram roades många av de nedsättande, om än ofta pricksäkra beskrivningar som diplomaterna gav av olika spelare på den världspolitiska arenan.
På den amerikanska ambassaden i Stockholm löd omdömet om den svenske utrikesministern, kort och gott: "A medium-sized dog with a big-dog attitude".
Det är en slående liknelse. I den europeiska utrikespolitikens kennel är verkligen Carl Bildt den vovve som är mest obrottsligt lojal med husse, med Uncle Sam.
Han är också den som, sin oförargliga uppsyn till trots, gläfser allra högst och argast när husses intressen hotas.
När ett illdåd begås någonstans i världen är Carl Bildt ofta den politiker – amerikaner inkluderade – som allra fortast och mest kategoriskt lägger skulden på den som för tillfället råkar vara USA:s fiende. Han må så heta Putin, Saddam, Assad eller Yanukovytj. Några bevis för sina anklagelser tycker sig Bildt emellertid sällan behöva presentera i samband med sina föga statsmannamässiga små utbrott på favoritsajten Twitter.
När prickskyttar i början av året besköt människor på Majdantorget i Kiev gick Bildt, som på given signal, omedelbart ut och anklagade den demokratiskt valde presidenten Janukovytj för att ha "blod på sina händer".
Detta skedde trots att det, än idag, är högst oklart vad det var som hände under massdemonstrationerna i den ukrainska huvudstaden. Inte minst med tanke på att den USA-lojala regim som med Bildts goda minne installerades efter statskuppen har visat sig föga intresserad av att tillsätta en opartisk utredning om skjutningarna.
Men alldeles oavsett hur det står till med skuldfrågan på Majdan pockar frågan på svar: Vilken rätt har egentligen Carl Bildt att anklaga andra för att ha blod på sina händer?
Vi talar alltså om samme Carl Bildt som år 2002 anlitades av krigslobbygruppen "Kommittén för Iraks befrielse" (CLI) för att, med hjälp av fabricerade uppgifter från den amerikanska regeringen, hetsa fram en militär intervention i Irak.
I utbyte mot krigspropagandan erbjöds Bildt ett toppjobb i Irak efter krigets slut.
– Bildt såg i Irak-kriget sin chans till comeback i storpolitiken. Genom att ställa upp för CLI ville han visa Vita huset att han var en man att lita på, berättade en person med anknytning till den neokonservativa lobbyn för Expressen i februari 2007.
Resultatet av Irakkriget är idag välkänt. Hundratusentals människor dödades, miljoner drevs på flykt och tusentals miljarder amerikanska skattedollar slösades bort – till ingen som helst nytta. Därefter följde det decennium av kaos som nu når sin kulmen i samband med att ett islamistiskt rövarband håller på att ta kontrollen över landet och genomföra regelrätta folkmord.
För Carl Bildt visade sig den humanitära katastrofen dock ha varit en riktig lyckoträff. Samtidigt som han verkade som lobbyist för det förödande kriget satt den svenske moderaten nämligen själv i styrelsen för kapitalförvaltaren Legg Maso, som hade stora intressen i den amerikanska krigsindustrin.
På så sätt lyckades Carl Bildt tjäna mer än 10 miljoner kronor på det krig han själv var med och hetsade fram.
Det ska till en hel del skrubbande för att få bort det tjocka lagret av levrat blod från de medelstora tassarna.
Det är möjligt att den svenske utrikesministern någon gång under sitt liv har sett det som sin uppgift som politiker att ta tillvara sitt lands och sitt folks intressen. Men mycket tyder på att Bildt redan på 1970-talet, när han för första gången knöt kontakt med de neokonservative profilen Karl Rove, kom till insikt om att vägen till förmögenhet, makt och ära gick genom att svansa så gott man kunde för den amerikanska supermakten.
Så tidigt som 1976, efter den borgerliga valsegern, läckte Bildt uppgifter om de hemliga regeringsförhandlingarna till sina vänner i USA – långt innan informationen kommit till den svenska allmänhetens kännedom.
Av allt att döma kommer Bildts karriär som utrikesminister att nå sitt slut efter det kommande riksdagsvalet. Han kommer knappast att bli saknad – förmodligen inte ens av sina amerikanska kollegor, som nog kan tycka att han ofta har gått lite väl långt i sin rent av vulgära tjänstvillighet.
Därefter följer ett decennielångt avslut på den internationella karriären. Den grå eminensen kommer att hoppa runt mellan amerikanska tankesmedjor, mellan höga tjänster inom internationella organisationer – kanske i EU, kanske i FN.
Sedan kan den åldrande statsmannen luta sig tillbaka med en trygg pension, möjligtvis på en resort i soliga Florida, samtidigt som det Sverige han lämnat bakom sig trasas sönder av interna motsättningar.
Men möjligen kan den lugna ålderdomen i något skede komma att störas i samband med att de försyndelser som Bildt av allt att döma gjort sig skyldig till blir föremål för en förundersökning.
FRIA TIDER
