Dagens Nyheters andrasida gav ett extra stort och viktigt intryck en kall vintermorgon i början av mars 2010.
På sidan fanns en ledare, signerad av självaste Peter Wolodarski och illustrerad med en stor bild på Lars Vilks. I rubriken förkunnade tidningen sitt budskap med stora svarta bokstäver:
"Rätt till fel åsikt".
I texten fastslog DN att myndigheternas skydd av Vilks, som hotades av upprörda muslimer efter att ha ritat skisser föreställande profeten Muhammed, "får kosta vad det vill". Ty, förklarade DN, "det är den demokratiska statens uppgift att försvara medborgarnas rätt att göra sina meningsmotståndare upprörda".
Men hade tidningen verkligen ändrat uppfattning sedan den ett halvtannat decennium tidigare förmått samma myndigheter att åtala och bura in muslimen Ahmed Rami för att denne fällt yttranden i radio som upprörde judar? Eller handlade det snarare, ur DN:s synvinkel, om att försvara den som har rätt sorts fel åsikt?
I ett tal på organisationen Sions kongress i New York 2012 berättade Vilks, förutom om hur mycket han gillade Sion, också om när två förståndshandikappade albaner försökte sätta eld på hans kök men mest lyckades sätta eld på sig själva, varpå den till överväldigande del judiska publiken vek sig dubbel av skratt.
När det visade sig att Aftonbladet inte tyckte att det hela var lika roligt tog Vilks snabbt avstånd från Sion och förklarade att han lika gärna hade kunnat tala inför Ku Klux Klan.
Den danska islamkritiska organisationen Tryckfrihetssällskapet, som Lars Vilks nyligen hade börjat samarbeta med, tog han sedermera också avstånd från. "De är väldigt ensidiga" i synen på islam, förklarade Vilks. "Men så länge de går civiliserat till väga får de väl driva sina frågor."
Ungefär på samma sätt lät det när konstnären Dan Park dömdes för åsiktsbrott med anledning av sina alster 2012. Vilks skrev att Parks konst hade "ringa verkshöjd" och utgjordes av "osofistikerade utspel som applåderas i högerextrema läger", varpå han anklagade tingsrätten för att ha varit naiv när den lät straffet för Park stanna vid böter.
Två år senare skrev Vilks ett nytt inlägg där han argumenterade för att det inte råder någon "som helst tvekan" om att Dan Park är en riktig konstnär. Då hade nämligen en och annan liberal börjat ta Parks rätt till yttrandefrihet i försvar, varpå Vilks fann skäl att byta åsikt.
Kanske var det Lars Vilks ovilja att överhuvudtaget stå för ett budskap – och än större ovilja att stå fast vid det – som gjorde honom till Expressens, DN:s och det liberala etablissemangets favoritkonstnär.
Vilks ska inte behöva anpassa sig, förklarade de, utan han ska kunna leva precis som om han aldrig hade ritat de där Muhammedbilderna. Och det är din uppgift som skattebetalare att se till att så sker.
Och så har det blivit. Aftonbladet skildrade för snart tio år sedan hur "Lars Vilks tvåplansvilla på den nordskånska slätten" var försedd med "en beväpnad vakt med skyddsväst som bor i en husvagn strax utanför huset. I trädgården finns rörelsesensorer, flodljus och kameraövervakning. Vilks får inte lämna sin tomt utan att förvarna Säpo. Med cirka 15 minuters varsel kan tre beväpnade praktexemplar till säkerhetspoliser eskortera honom i specialutrustade Volvobilar. Den lilla konvojen är en märklig syn när den skenar fram över den skånska slätten".
När gårdagens olycka inträffade var Vilks på väg tillbaka från en privat middag med mediekändisarna Kjell och Stina Dabrowski. Enligt vittnesuppgifter färdades två poliser i 160 kilometer i timmen i en specialbyggd livvaktsbil som väger 4,5 ton och som var åtföljd av en följebil med ytterligare två poliser. Alla givetvis specialutbildade i både taktisk bilkörning och hantering av medhavda förstärkningsvapen.
Det påminner om säkerhetspådraget vid ett mindre statsbesök. Men det pågår dygnet runt, årets alla dagar, och du betalar.
Om Sverige skulle ha försett den ständigt misshandlade Dan Park med samma polisskydd skulle halva den anglosaxiska världen förmodligen ha kallat hem sina ambassadörer i protest. För att inte tala om hur reaktionerna skulle ha blivit om Frankrike skulle ha erbjudit Robert Faurisson en liknande samhällsservice när det begav sig.
Men när vänsterextremister försökte mörda Faurisson var medias huvudbudskap att historikern ifråga hade sig själv att skylla – han hade ju provocerat judar. Och när Dan Park blev rejält misshandlad i Danmark kontrade Expressen med en artikel som antydde att konstnären nog hade kunnat orsaka sina skador själv. Tidningen framhöll också att när Park hävdar att överfallet kan härledas till hans konst så handlar det om att han "spekulerar".
Det finns 20.000 personer i Sverige som har skyddad identitet, nästan i samtliga fall för att de hotas av våld och i en betydande del av fallen för att de hotas med döden. Men till skillnad från Vilks förväntas de anpassa sig, hålla låg profil, flytta till nya städer och i svåra fall flytta utomlands.
Den som följde vårens SVT-serie om polisinfiltratören Peter Rätz vet hur långt enskilda, i detta fall som gjort betydande insatser för samhället, förväntas anpassa sig för att hålla sig undan hot och våld på egen hand. Någon skattefinansierad dygnetruntbevakning i syfte att kunna leva ett "normalt" liv och hälsa på kändisar i Stockholm när andan faller på, det finns inte.
De som försvarat att Lars Vilks ska ha samma livvaktsskydd som statsministern har gjort det med argumentet att Vilks utför ett så viktigt arbete för yttrandefriheten i Sverige att frågan i princip handlar om statsskicket. Det kan därför inte komma på fråga att tvinga honom att försvinna från offentligheten och hålla låg profil, om man får tro Robert Aschberg, Niklas Orrenius och andra liberaler.
Vilks själv har förklarat att hans rätt att driva med Muhammed inte kan jämföras med muslimers icke-rätt att skoja om sådant som judar och Förintelsen, eftersom det är skillnad på fakta och religiösa föreställningar.
"Och Förintelsen är ett faktum", sade Vilks i SVT:s "Debatt" den 7 mars 2010.
DN:s liberale kulturchef Björn Wiman höll med:
"Skillnaden är ju att Lars Vilks teckning driver med en påhittad religiös figur, nämligen profeten Muhammed", sade han enligt Kulturnyheterna.
Visst, de flesta liberaler känner förmodligen till att Muhammed fanns på riktigt. Men det är mer oklart om de känner till en större konstnär än Lars Vilks.
"Jag tror att i efterhand kommer man se honom som en av de viktigaste figurerna i svenskt konstliv under de senaste 20–30 åren", sade SVT:s konstkritiker Dan Jönsson om Vilks imorse.
Det hela har nu fått ett tragiskt slut, när det som Sverige lagt en mindre kommuns årliga budget på att förhindra ändå inträffade till sist. Lars Vilks lämnade jordelivet, av allt att döma för att polisens livvakter struntade i de trafikregler som gäller för vanliga medborgare.
Det är naturligtvis svårt att vara arg på Lars Vilks, en harmlös och i stort sett ignorerad konstnär som i början av 2000-talet kom på idén att sno den här Muhammedgrejen från den danske tecknaren Kurt Westergaard i syfte att själv få uppmärksamhet. Det hela lyckades väl och det står alla fritt att göra så i ett land med yttrandefrihet.
Men svenska myndigheter har aldrig lyckats förklara varför just Lars Vilks ska särbehandlas eller varför just hans yttrandefrihet är så unikt viktig att inga anpassningar från hans egen sida ska behöva ske. Än mindre går det att begripa med vilket lagstöd denna särbehandling har skett.
Intellektuellt och konstnärligt var Lars Vilks gärning betydelselös. Men som påminnelse om hur Sverige fungerar var hans liv intressant. Särbehandlingen av Vilks visar att vi fortfarande är mer av en familjestyrd mediestat än en demokratisk rättsstat, där DN och Expressen bestämmer vem som förtjänar det allmännas skydd. Myndigheter och domstolar lyssnar, lyder, tar en kaffe och pratar sedan om alla människors lika värde.
FRIA TIDER