Det är inte helt enkelt att förstå den danska besattheten av islam. Men kort och sammanfattningsvis drabbades Danmark år 2005 av uppståndelse bland islamister världen över, efter att tidningen Jyllandsposten publicerat karikatyrer av Muhammed. I princip hela det danska etablissemanget ställde sig bakom publiceringen och den nyligen avlidne tecknaren Kurt Westergaard försågs med livstids livvaktsskydd på skattebetalarnas bekostnad.
Tyvärr har debatten i princip stannat där. Det är som om danskarna tror att alla problem med massinvandringen av lågpresterande och/eller kriminella individer från tredje världen kan hänföras till att de är muslimer. Eller att bristen på yttrandefrihet i västvärlden beror på att här bor muslimer.
Men en invandrad somalisk fåraherde blir inte raketforskare för att han konverterar till kristendomen, det begriper alla. Och det västerländska liberala etablissemanget kommer inte att sluta strypa yttrandefriheten om muslimerna reser hem igen. Det begriper också alla. För vad tror ni exempelvis – som Irans dåvarande president Mahmoud Ahmadinejad formulerade problemet året efter Jyllandspostens publicering – att det västerländska etablissemanget skulle ha gjort med tidningen om den istället hade publicerat karikatyrer som gjorde sig lustiga över Förintelsen?
Liberaler vill förstås inte diskutera sådant här, utan fortsätter att låtsas att alla invandringsrelaterade problem beror på islam. Och i många länder har det liberala etablissemanget fått en sorts undervegetation i denna fråga bestående av en märklig skara extremister – den så kallade kontrajihadrörelsen. De tycker ungefär likadant som makteliten – Anders Breivik gick ju som bekant i Prideparaden – men har lagt sig till med en hårdare retorik. Eftersom rörelsen drar till sig personer med psykiska problem finns där också många krutdurkar som väntar på att explodera.
En sådan krutdurk detonerade förra veckan. Ekstrabladet avslöjade i fredags att den 39-årige danske kontrajihadisten Rasmus Paludan hade suttit uppe hela nätterna och haft långtgående sexsamtal med underåriga pojkar som han samlat kring sig på Discord, en chattapp som mest används av dataspelande ungdomar. Paludan är partiledare för Stram Kurs, ett parti som var en hårsmån från att komma in i folketinget i senaste valet på en kontrajihadistisk plattform.
Det svenska partiet Alternativ för Sverige inledde förra hösten ett samarbete med Paludan men meddelade under lördagen att de inte kommer att ha med dansken att göra i fortsättningen.
Det är bra. Som någon påpekade på Twitter passar figurer som Paludan bättre i Centerpartiet. Men frågan kvarstår: Vad hade Paludan i AFS att göra till att börja med?
Att Paludan har en skruv lös har varit känt länge. När han sökte demonstrationstillstånd för koranbränningar i Sverige förra året uppgav han att syftet med manifestationerna var att ”håna och förnedra islam”. En människa i själslig jämvikt har förstås inget behov av att håna och förnedra andras religion. Paludans koranbrännande är omdömeslöst och osmakligt, en narcissistisk provokation som främst syftar till att ställa honom själv i centrum ett litet tag.
En snabb sökning på nätet borde ha fått fler varningsklockor att ringa. Paludan har drivit märkliga rättsprocesser, bråkat med poliser, trakasserat en student, belagts med besöksförbud och säger själv att han har en hjärnskada som gör att han kan bete sig märkligt ibland. Allt detta går att läsa på Wikipedia. Redan innan Paludans opassande kontakter med barn avslöjades stod det alltså klart att ett seriöst politiskt parti inte bör befatta sig med honom.
Detsamma gäller förstås kontrajihadismen i stort. Strömningen utmålar som sagt islam som ett dödligt hot mot den ”fria” världen och roten till snart sagt alla dess problem. Enligt kontrajihadismen är västvärlden indragen i en strid på liv och död med den muslimska världen – en ödeskonflikt som bara kan sluta med att den ena sidan tillintetgör den andra. Kontrajihadismen ställer sig kritisk till massinvandringen, men vänder sig i princip bara mot muslimsk invandring. Nackdelen med invandringen är främst att den liberala värdegrunden hotas, inte att svenskar trängs undan. Att muslimska invandrare kan få judar att känna sig otrygga i Malmö är enligt kontrajihadisten ett stort problem. Att staden inte längre är svensk är det inte.
Det är en bisarr världsbild som genomgående bygger på falska premisser. Islam är förvisso ingen oproblematisk religion men att utmåla den som ett allvarligt hot mot västvärlden är bara löjligt. Att Europa har slagit upp portarna på vid gavel för massinvandring från tredje världen har inget med islam att göra. Det är framförallt resultatet av att massmedierna här i decennier har propagerat för invandring och mörkat dess avigsidor. Muslimer saknar kontroll över massmedia i väst och kan inte styra rapporteringen i invandringsfrämjande riktning på det sätt som skett.
De sociala problem som massinvandringen har fört med sig beror inte primärt på islam. Att invandrare från muslimska länder i Afrika och Mellanöstern svarar för en stor del av brottsligheten har förmodligen mer att göra med medfödda personlighetsdrag som låg intelligens, bristande impulskontroll och hög aggressivitet än med deras religion. Även kristna invandrare från de delarna av världen är rejält överrepresenterade i grov brottslighet.
De återkommande militära konflikterna mellan väst och den muslimska världen är inte heller något islam kan lastas för. Det handlar i regel om onödiga angreppskrig som bygger på lögner och initieras av väst, med USA i spetsen. Vad fick USA – eller för den delen Sverige – exempelvis ut av att ägna hela 2000-talet åt att kriga i Afghanistan?
Att analysera ett problem korrekt är en förutsättning för att lösa det. Kontrajihadismen, med dess monomana fixering vid islam, är därför ett farligt villospår.
Internationellt är kontrajihadismens tyngsta namn amerikanerna Robert Spencer och Pamela Geller. Särskilt den senare har gjort sig känd för sina extrema ståndpunkter – hon förespråkar bland annat att Israel bör besvara ett angrepp från Iran genom att atombomba europeiska städer. I Sverige kan opinionsbildare som Per Gudmundson, Ingrid Carlqvist, Mats Skogkär och Dick Erixon sorteras in i det kontrajihadistiska facket, liksom konstnären Lars Vilks och SD-toppen Richard Jomshof. Som parti har Sverigedemokraterna dock – klokt nog – distanserat sig från kontrajihadismen under de senaste tio åren och anslutit sig till en mer allmän konservativ analys.
Kontrajihadismen har varit på tillbakagång ganska länge i vårt land, men erfarenheter från utlandet visar att rörelsen kan bli ett problem om den tillåts växa. Men till skillnad från i Danmark finns inget väljarstöd att hämta i kontrajihadismen. Här kan man inte snudda vid riksdagsspärren genom att kissa på koraner i Malmö. Och det ska vi faktiskt vara glada för.
FRIA TIDER
