Enligt överenskommelsen i mars 2016 ska Turkiet ta tillbaka personer som tagit sig in illegalt till Grekland från Turkiet, så kallade irreguljära migranter. Turkarna bär en tung försörjningsbörda för syriska flyktingar, men den kommer att lättas genom att EU avsatt 3 miljarder euro och räknar med ytterligare 3 miljarder inom några år. Utöver detta ges Turkiet en rätt att skicka en syrier från turkiska flyktingläger in i Europa för varje asylsökande syrier som returneras till Turkiet efter att ha illegalt tagit sig till Grekland.
Det hela kan ses som en märklig sorteringsmodell där EU byter en insmugglad syrier mot en av turkarna utvald syrier. Innebär detta någonting utöver ett försök att skapa en illusion av en reglerad invandring? Det är främst Turkiet som indirekt bestämmer hur många syrier som ska skickas in i Europa. Som vi smärtsamt fått uppleva, beror antalet migranter som tar sig till Grekland på om Turkiet stoppar eller främjar överfarter till ett desorganiserat Grekland som inte är i stånd att försvara sina gränser. Grekland har följt Schengens regelverk med samma oförmåga som de följt eurons stabilitetspakt och bara viftat migranterna vidare för att bli ett annat lands problem.
Invandringen är inte populär och att outsoursa makt till Turkiet gör den knappast mer rimlig eller uppskattad. I uppgörelsen ingår dessutom att turkar inte kommer att behöva visum till Europa, vilket rimligtvis kommer att öka inflödet av muslimer till Europa. Den som inte redan betvivlar det kloka i denna import kan möjligen få en tankeställare av attentaten i Bryssel och i Istanbul. En ytterligare nackdel är att EU kopplar detta avtal till en påbörjad process för ett turkiskt medlemskap. EU:s ledarskap driver en rad impopulära åtgärder och nu presenteras dessa som eftergifter i en förhandling med Turkiet, inte som impopulära beslut som EU byråkratin söker smyga igenom.
EU:s märkliga uppgörelse med Turkiet kan ses som en del av en destruktiv invandringspolitik. En annan komponent är den fördelningsnyckel EU-kommissionen vill genomföra som ger en central makt att sprida migrationen mellan olika medlemsstater, något som kallas relocations. Initialt har två förslag utarbetats, en för 40.000 och en för 160.000; antalet är dock inte centralt utan själva tvångsprincipen. Det är denna mekanism som Sverige och Tyskland hoppas skall minska de negativa effekterna av sin ”generösa” politik. Detta genom att överföra migranter till länder som är emot en omfattande invandring. Då denna mekanism inte ännu är obligatorisk så blir mottagandet enligt Turkietavtalet frivilligt.
Några moralistiska dogmer motiverar politiken. En sådan är den heliga plikten att erbjuda asyl till den som säger det magiska ordet. Majoriteten flyktingar finns i läger i konfliktländerna och en stor minoritet finns i grannländerna. Enligt europeisk självgodhet så är det bara europeiska länder som kan erbjuda riktig asyl; den praktiska asyl som står för nästan all flyktinghjälp blir avsiktligt bortglömd. De som lever i flyktingläger uppfattas inte som räddade till livet, utan anses fortfarande befinna sig på ”flykt för sina liv”. Realism och seriositet är bristvaror i flyktingsnyftandet. EU-byråkraternas terminologi har i motsats till detta en viss stringens. Som nyss påtalades används relocation när det handlar om att flytta migranter mellan olika EU-länder. De som finns i flyktinglägren i grannländerna och flyttar vidare till Europa är föremål för resettlement. Den svenska term som används i officiella dokument är ”vidarebosättning”. Det är ett bra ord som framhäver den viktiga skillnaden gentemot flyktinghjälp som är den angelägna uppgift FN:s organisation UNHCR ägnar sig åt.
Hur angeläget är då resettlement; att låta flyktingar bli migranter och vidarebosätta sig i den rika världen? Ett mycket litet antal av alla personer i flyktingläger allokeras ut av UNHCR till olika mottagarländer som kvotflyktingar. De är generellt den migrantgrupp som klarar sig sämst på värdländernas arbetsmarknad, varför de medför en avsevärd ekonomisk och social belastning. Några av dessa kvotutvalda ser kanske flytten som en vinstlott, men flyktinghjälpen bör knappast utformas som ett lotteri, utan att man fokuserar hjälp till dem som lider akut nöd. Det är förhållandena i lägren och en fredsuppgörelse som innebär att de kan tömmas, som bör prioriteras. Alla studier som är seriösa, dvs funderar över hur resurser bör användas på bästa sätt, kommer fram till att stöd till det första asyllandet, det som har flyktinglägren, ger en effektiv hjälp, medan vidarebosättning är dyrbar och otillräcklig. Vad som nu införs är att Turkiet får ett mandat att besluta om resettlement till Europa.
De flesta europeiska länder vill varken ge Turkiet eller EU en rätt att bestämma över sin migrationspolitik. Ett flertal länder som Sverige och Tyskland bedriver immigration ”på löpande räkning”. Andra har fattat konkreta restriktiva beslut. Österrike har satt ett tak på 80 asylansökningar per dag. Dessutom släpper landet igenom ett begränsat antal ytterligare personer till de länder i norra Europa som fortfarande säger refugees welcome, men numera med en bråkdel av tidigare entusiasm. Makedonien, Serbien, Kroatien och Slovenien har samtliga infört ett tak på 580 personer per dag som släpps vidare till de länder som inte kan säga nej till det heliga ordet. En allt starkare kritik riktas mot den misslyckade konventionen ”New York-protokollet 1967” som obetänksamt expanderade en avgränsad konvention om Europa, ”Geneve 1951”, vid ett specifikt tillfälle, till att gälla alltid och överallt utan någon konsekvensanalys.
De olika ländernas initiativ för att begränsa folkvandringen istället för att öppna portarna kan ses som ett sätt att hålla kontroll över eget territorium, men också som europeisk solidaritet. Men restriktiva steg i rätt riktning utgör inte en fullgod lösning. Bättre vore att inte släppa in asylsökande vid gränsen, utan endast ta emot dem man ämnar behålla. Regeringen beräknar att mellan 60.000 och 80.000 av de 163.000 asylsökande som kom till Sverige 2015 kommer att få avslag på sin ansökan och därefter ska avvisas. Alla kan fundera över det önskvärda och problematiska med denna returhantering. En försiktig kalkyl pekar på att kostnaden för dem ligger på drygt 20 miljarder. En stor kostnad som kallas ”flyktinghjälp”, men är kostnader för människor som inte är flyktingar. Det förefaller rimligt att dessutom förvänta sig en hel del kriminalitet och våld som konsekvens av denna hantering.
Uppgörelsen med Turkiet har en del resonemang som är intressanta. Genomgående kallas Grekland för ”andra asylland”. Turkiet är antingen ”första asylland”, om personen tagits om hand och bott där, eller ”tredje asylland” för personer som bara passerat genom Turkiet. Avtalet bygger på att personer får ett bra basalt omhändertagande i Turkiet. Det finns ingen rätt att välja vilket land som skall ta emot en person och få personer ser något fel med relocation inom Europa. Men det finns en europeisk fördom som nu utmanas, att bara europeiska länder är ”riktiga” asylländer. Det är, som nämnts, en närmast löjlig åsikt då i stort sätt alla flyktingar finns i sina hemländer eller i ett första asylland som ligger utanför Europa. Grekland är andra asylland och Sverige är kanske sjätte land. Denna asylshopping bör inte alls beskrivas som flyktingverksamhet utan som vidarebosättning. Att söka bedriva denna migration i något mer organiserad form med hjälp av Turkiet bör inte ses som prioriterad verksamhet.
En konstruktiv politik vore att istället vidta åtgärder som kan ses som en moralisk skyldighet, förnuftig användning av resurser, samt i linje med det egna landets intresse och folkvilja. Ett land kan uppfylla rimliga krav på internationell solidaritet genom att utlova ett bidrag till ett visst antal flyktingar genom att skicka pengar till UNHCR. Ett svenskt löfte skulle kunna vara att lyfta 2 miljoner människor till den globala miniminivån vilket skulle kosta 12 miljarder SEK. (Den internationella fattigdomsgränsen på en dollar per dag i 1992 års penningvärde blir i dag 1, 9 dollar, motsvarande knappt 6 000 SEK per person och år).
Entusiasmen för vidarebosättning bottnar inte i någon omtanke om flyktingar utan använder migranterna till en multikulturell omvandling av Västerlandet. Man kan tycka att det är en lockande vision eller ett närmast mentalsjukt projekt, men det är något annat än flyktinghjälp och bör därför inte blandas ihop med den. Sådana moralistiska förslag skall bedömas i samma kategori som religionsundervisning och söndagsstängt. Om moralregeln har demokratisk majoritet så blir den en lag, men saknar regeln det stödet så blir den inte heller landets politik. De europeiska demokratierna bör slå vakt om demokratin och inte införa en postdemokratisk ordning där befolkningen tappar kontroll över sina samhällen.
