De svenska smittofallen av coronavirus är nu så många att myndigheterna inte längre kan provta och smittspåra de enskilda fallen. Men när smittspårning överges som metod är det allmänt vedertaget att en pandemi måste bekämpas på ett annat sätt – nämligen genom en allmän isolering av de enskilda hushållen i det drabbade området – annars kommer smittan att spridas exponentiellt tills hela befolkningen är smittad.
Och det är bråttom att agera, visar Tomas Pueyos analys. När karantänsreglerna infördes i Wuhan hade bara 400 smittofall om dagen upptäckts. Ändå dog tusentals personer innan myndigheterna lyckades hejda spridningen.
Pueyo publicerar först två grafer som visar att viruset växte exponentiellt i Kina innan myndigheterna införde den hårdast möjliga åtgärden, och satte varje hushåll i de drabbade områdena i husarrest. Då minskade smittspridningen – snabbt.
Men viruset läckte utanför Kinas gränser och hamnade i Italien. Där har myndigheterna vidtagit hårda, men inte tillräckligt hårda, åtgärder. Antalet smittade fördubblas inte varje dag – som i Sverige – men det växer fortfarande bortom kontroll.
Pueyos analys visar att de länder som hade en minst 40-procentig ökning av antalet smittofall mellan den 5 och 6 mars kommer att fördubbla antalet smittade varje dag framöver. För Sveriges del betyder det, visar diagrammet, att över 6.000 personer har smittats redan på måndag, 12.000 på tisdag, 24.000 på onsdag och så vidare.
Redan vid 6.000 smittade är Sveriges intensivvårdplatser slut, eftersom 10 procent av de smittade kräver intensivvård i Italien. Människor kommer lämnas att dö i sina hem, utanför entrén till stängda sjukhus och i korridorer. En snabb smittspridning förklarar därför varför dödligheten är så hög i Italien, men lägre i asiatiska länder som tidigare har haft erfarenhet av det snarlika viruset Sars.
Statistiken visar att det i princip bara finns en lösning, och det är att isolera hela befolkningen från varandra – omedelbart. Det kinesiska utegångsförbudet i Wuhan, som infördes av kineserna den 23 januari trots att bara 400 smittofall var kända då, fick nämligen omedelbar effekt. På papperet fortsatte smittspridningen att öka i ytterligare 12 dagar, på grund av inkubationstiden, men i verkligheten minskade den kraftigt redan två dagar efter att utegångsförbudet trätt i kraft.
Efter dessa slutsatser visar Pueyo det mest intressanta diagrammet, där han har jämfört ökningstakten i regioner utanför Wuhan med ökningen i Iran, Italien och Sydkorea. Ingen av de kinesiska regionerna har drabbats av exponentiell smittspridning, eftersom utegångsförbud införts som standardåtgärd direkt, medan länder av samma storlek som en genomsnittlig kinesisk provins har drabbats av just exponentiell spridning.
Varför har sådan spridning då inträffat i dessa länder, men inte i Japan, Taiwan, Singapore, Thailand och Hongkong, som ju också haft många smittofall? Jo för att de senare, till skillnad från de förstnämnda, drabbades av Sars år 2003. De hade alltså vett att införa restriktioner och isolera människor direkt, i motsats till vad bland annat Sverige sysslar med nu.
En snabb smittspridning leder till hög dödlighet, eftersom sjukvården överbelastas direkt. Det är tydligt i Italien, där dödligheten bland konstaterade coronafall närmar sig 7 procent, medan Sydkorea har 0,5% dödlighet och Kina utanför Wuhan har 0,9%.
Genom att snabbt isolera befolkningen kan man undvika att vården överbelastas och därmed minska dödligheten med 90%, visar jämförelsen mellan Italien och Wuhan.
Rättelse: Karantänsreglerna infördes i Wuhan vid 400 smittade om dagen, inte 400 smittade totalt som denna artikel tidigare angav.
