BNP-siffrorna fortsatte att sjunka under det andra kvartalet och jämfört med den starka uppgången under 2015 års asylkaos är det en kraftig försämring. När invandringen sköt i höjden sålde regeringen statsobligationer till Riksbanken för 200 miljarder kronor i syfte att lånefinansiera den generösa politiken, vilket drev upp tillväxten. Men nu är det slut med det.
BNP-ökningen har sjunkit till en årlig tillväxttakt på 0,5 procent.
"Den ekonomiska utvecklingen är fortfarande inhemskt driven med bostads[spekulationen] i spetsen, dock stannade den tidigare starka tillväxten för hushållskonsumtionen av. Exporten minskade för andra kvartalet i rad", sammanfattar SCB i ett pressmeddelande.
Bilden av Sverige som industriland har därmed kommit att utmanas av en bild som traditionellt har förknippats med mentaliteten i många medelhavsländer. Länder som inte producerar eller exporterar någonting av värde men som ändå har prisnivåer i nivå med Sverige och befolkningar som fullkomligen vältrar sig i välfärd och sociala förmåner, vars finansiering sker genom lånade pengar.
I Sverige pågår nu något liknande. Riksbanken har stimulerat belåning i syfte att få igång inflationen genom företagslån och konsumentkrediter samtidigt som det från politiskt håll har funnits en kraftig ovilja att begränsa bostadsutlåningen. Politiker, utredare och byråkrater tillhör i regel själva det nordiska landets välmående medelklass och äger inte sällan för egen del bostäder värderade till åtskilliga miljoner.
Följden har blivit att tillgången på billiga krediter har skjutit i höjden nästan helt i form av bostadslån. Riksbankschefen Stefan Ingves konstaterade i somras att svenska banker inte längre borde kalla sig "affärsbanker" utan snarare bolånebanker, då det enda de i praktiken finansierar idag är ökningen av bostadsbubblan.
Kreditexpansionen som Riksbanken dragit igång har alltså stimulerat spekulationsdrivna bostadsköp bland hushållen, och inte företagsinvesteringar, infrastruktursatsningar eller hushållens inköp av svenska industrivaror. Konsumentpriserna har stått still eller till och med fallit trots en rekordhög utlåning. Industrin går på knäna och inflationen har förblivit svag mitt under brinnande "högkonjunktur".
Men ett land kan inte i längden försörja sig på sin bostadsmarknad. Någon måste på sikt skapa det välstånd som alla andra vill leva på och det välståndet skapas – det är tråkigt men sant – nästan uteslutande inom industrin.
Receptet är med andra ord enkelt: Landet måste avhålla sig från att låna och konsumera. Och börja spara och producera.
En sådan omläggning är naturligtvis svår att göra för greker, portugiser och flera av de andra sydeuropeiska folk som tilldelats notorisk skräpstatus av både Moody's och Standard & Poor. Dessa länders efterkrigstida välfärds- och bidragssystem har inte finansierats av egen industri (länderna saknar nämligen sådan) utan av ett aldrig sinande bistånd utifrån, där Marshallhjälp har avlösts av IMF-lån och EU-bidrag. Sydeuropas länder kunde inte återhämta sig efter krisen eftersom det inte fanns någon fungerande ekonomi att återhämta sig till. I hela Europa var det bara lilla Estland som prövade – och lyckades – att göra det vänstern sade var omöjligt när man sparade sig ur finanskrisen.
Någon gång blir det förmodligen dags även för Sverige att halvera sina bostadspriser och skära kraftigt i såväl bidragen till politikernas kärnväljare som anslagen till alla glassiga politikernärstående välfärdsbolag. Men precis som Cypern, Grekland och Portugal kommer svenska politiker knappast att genomföra dessa förändringar på eget initiativ, utan föredrar att tvingas till det genom en ekonomisk krasch.
När kommer då denna krasch? Det korta svaret är förstås när räntorna börjar stiga. Sverige kan inte ens i teorin ha kvar sina nästan gratis bolån och sin negativa ränta när omvärldens pris på pengar börjar ta fart på allvar. Federal Reserve har redan börjat höja, och efter USA följer snart den europeiska centralbanken ECB.
Ett kvartal med en årlig tillväxttakt på 0,5 procent borde under normala förhållanden inte vara ett tecken på att en kris är i sikte. Men den svenska situationen har blivit sådan att landet är beroende av en ständigt växande kreditbubbla och en ständig högkonjuktur: Så fort något vänder nedåt, bara litegrann, spricker bubblan och cirkusen är slut. Fråga dig själv vad som skulle hända med en ränta på 5 procent eller med ett konstaterat prisfall på bostadsrätter på 10 procent. Båda siffrorna är fullt normala och måste förr eller senare inträffa även i en perfekt ekonomi. Men Sverige skulle inte klara någon av dem.
Anders Borg spådde i våras att den ekonomiska kraschen i Sverige kommer 2018. Mycket tyder på att han, som mer än någon annan har skapat vår nuvarande situation, faktiskt har rätt.
FRIA TIDER
