Från Finland i norr till Portugal i sydväst och från Irland ute i Atlanten till Cypern nere i sydöstra delen av Medelhavet går medborgarna i EU:s medlemsstater denna helg till valurnorna för att utse EU-parlamentets ledamöter. Det är som vanligt en ganska blek valrörelse där få av de röstberättigade riktigt vet vad det är som skiljer de olika partierna åt. "Ja till Europa" eller "Vi tror på Europa" – de svenska politiska partiernas slagord under EU-valet kan knappast anklagas för att vara för fantasifulla och man kan verkligen ifrågasätta om den Europeiska unionen är samma sak som den europeiska kontinenten.
Det väntade resultatet av valet, som kommer att offentliggöras under söndagskvällen, manar dock till eftertanke. I EU-parlamentet kommer den politiska kartan att ritas om ordentligt när europeiska partier såsom Ukip, Front National, Österrikiska frihetspartiet, ungerska Jobbik, Dansk folkeparti, Sannfinländarna och grekiska Gyllene gryning alla väntas göra rekordval. Även i länder som Italien, Bulgarien, Slovenien, Litauen och Irland går politiska partier, som ömsom anklagats för att vara populistiska och ömsom högerextrema eller fascistiska, starkt framåt.
Alla är de partier som på flera sätt utmanar och som kommer med en annan dagordning än den som tills nu varit rådande inom EU. Skillnaden mellan vad Europas etablerade "socialistiska" och "liberala" partier vill åstadkomma i unionen är många gånger subtil, om den ens finns. Skiljelinjen går inte längre i första hand mellan olika politiska ideologier. Det är på något sätt som om att Europas klocka har vridits tillbaka; inte 70 eller 80 år – som vänsterliberala debattörer ofta brukar skrämmas med – utan dryga 2 200 år.
Det var nämligen någon gång i antikens Rom under 200-talet före Kristus som den romerska republiken nådde sin höjdpunkt. Det pågick då en maktkamp mellan den romerska senaten å ena sidan och de tre lagstiftande församlingarna å den andra. Senatorerna var splittrade i två läger, optimaterna och popularerna. Optimaterna försvarade den romerska samhällseliten, patricierna, och deras intressen medan popularerna istället ville främja folket och sökte vinna stöd för sina idéer i de folkvalda församlingarna.
Känns det mönstret igen? När den svenska vänstertidningen Metro under veckan skrev om EU-valet användes just termer såsom "högerextrema" och "populistiska" om de partier ute i Europa som just nu har vind i seglen. På en bifogad karta skildrades "nationalismen" i Europa med olika bruna nyanser där både Dansk folkeparti och brittiska Ukip listades som "bruna" partier. Symboliken är talande. Alla politiska partier som inte ställer upp på en förutbestämd politisk dagordning får finna sig i att bli utsorterade som högerextrema och populistiska, precis som de senatorer i antikens rom som inte stödde den politiska eliten.
På den Europeiska unionens hemsida, europa.eu, publiceras plikttroget löpande opinionsundersökningar om de europeiska invånarnas syn på värderingar, sina liv, myndigheter, demokrati, EU och samhället i stort. Av den senaste, från mars i år, kan man utläsa att fyra av fem tillfrågade uppger att de inte litar på politiska partier och att mer än två tredjedelar i stort saknar förtroende för både sitt lands regering och landets parlament. Man kan tolka detta utfall som resultatet av en politik som flyttats allt längre ifrån medborgarna och därmed även deras egen vilja. För vilka budskap de etablerade partierna än trycker på sina valaffischer så tenderar deras reella maktutövning att allt mer divergera från väljarnas önskemål.
Trots allt prat i media om miljö-, klimat- och terrorhot så upplever medborgarna i EU, enligt samma undersökning, att invandringen utgör ett större hot mot Europa än alla klimat- och terrorhot gör tillsammans. Och allt prat om att vi i Europa har någon sorts skyldighet att hjälpa ekonomiska migranter från andra länder har svårt att vinna gehör hos hundratals miljoner européer som ser pessimistiskt på framtiden både för den europeiska och den privata ekonomin. Folket går i otakt med makten, eller snarare är det kanske makten som varken vill eller förmår förstå sig på den vanliga människans vardag. En vardag som för många går ut på att försöka få ekonomin att gå ihop samtidigt som makten lanserar nya altruistiska politiska förslag, som medborgarna förväntas betala för utan att själva få någonting tillbaka.
Det kanske helt enkelt är dags för dem som anklagas att sluta se ordet populist som ett skällsord och istället värdesätta dess etymologiska bakgrund. Att våga vara en populist, att våga vara någon som ställer sig på folkets sida och är en motpol till vår tids aristokrater; de etablerade medierna och dess politiker.
Många upplever kanske helgens EU-val som både främmande och meningslöst, men faktum är att unionen aldrig har stått inför ett viktigare val än detta. Sedan Lissabonfördraget från 2009 har Europaparlamentet ny lagstiftande makt; man beslutar nu inom en stor majoritet av EU-ländernas lagstiftning. Färska utslag från EU-domstolen visar att unionens rättsinstanser inte drar sig för att läxa upp vare sig den amerikanska storfinansen, i form av Google, eller den mäktiga Hollywood-lobbyn bakom datalagringsdirektivet om så behövs. Man kan tycka mycket om EU och Europasamarbetet, men det går inte längre att förneka att unionen är livskraftig inte bara som ekonomiskt samarbetsprojekt utan också som rättsstat. Idag söndag har svenskar möjlighet att välja vilka som ska sitta i världens tredje viktigaste politiska församling. Media vill att du ska rösta på Feministiskt initiativ. Ett argument, så gott som något, för att lämna sofflocket idag.
FRIA TIDER
