I verkligheten kan EU:s ministerråd, de som nyligen beslutade om öppna gränser oavsett hur coronaviruset sprider sig, blockera varenda kines från inresa i EU med ett penndrag. Det handlar ju inte om araber som väller in illegalt i gummibåt, utan om kineser som inte får stiga ombord på sitt plan om inte ett EU-land har beviljat dem visum.
Rent praktiskt hade det alltså varit enkelt. Men kan man överhuvudtaget hindra smittsamma sjukdomar genom att stänga gränser och isolera länder?
Nej, ljög WHO:s samlade medicinska expertis under en presskonferens igår. "Det finns inga skäl att införa åtgärder som på onödigt sätt begränsar internationellt resande och handel", dundrade WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus inför världens tv-kameror.
Och visst, i vissa fall kan åtgärder vara onödiga. Digerdöden nådde på sin tid även öar som satte skepp i karantän. Trots att varje fartyg nekades landstigning tills alla smittade ombord hade dött spreds sjukdomen ändå när skeppsråttorna tog med sig pestbakterien i land.
Men alla farliga sjukdomar sprids inte lika lätt. För att få coronavirus, till exempel, måste man befinna sig nära en smittad person eller vidröra något som en smittad nyligen har vidrört, såsom ett kontaminerat dörrhandtag eller vredet på en vattenkran.
När det snarlika SARS-viruset härjade 2003 stannade antalet smittade vid 8.000 och antalet döda vid 800, helt tack vare att länderna i Asien införde karantänsregler, stängde gränser, upprättade vägspärrar och stängde av smittade områden. Utanför Asien var det endast Kanada som fick fler smittofall än 50.
I efterhand står det alltså klart att länderna i Asien gjorde rätt, och att EU:s politiskt korrekta makthavare gör fel. Ty i brist på kända botemedel och vaccin är det bara god hygien och isolering från smittade populationer som fungerar.
Även våra europeiska makthavare begriper dock – egentligen – hur det ligger till. Reuters rapporterade på lördagskvällen att italienska myndigheter har stoppat en fotbollsmatch, stängt butiker, vägar och sagt åt invånarna att stanna inomhus i de byar i norra Italien där coronadöden just nu sprider sig. Hittills har 51 av de personer som omhändertagits testats positivt för viruset, och två har än så länge dött.
Åtgärderna är inte unika för Italien. Den svenska regeringen fattade nyligen beslut om att bevilja sig själv befogenhet att använda så kallade "extraordinära smittskyddsåtgärder" för att bekämpa coronaviruset. Enligt smittskyddslagens tredje kapitel innebär det bland annat att staten får läkarundersöka misstänkt smittade med tvång (2 §), sätta smittade i husarrest (9 §) spärra av hela landområden inom Sverige från in- och utpassering (10 §) samt förbjuda misstänkt smittade att resa ut ur Sverige (11 §).
Märker ni vad som fattas?
Rätt. Staten får inte neka smittade att resa in i Sverige. Det finns visserligen en bestämmelse om "hälsokontroll" av den som kommer från kända smittoområden utomlands, men denna bestämmelse är avsiktligt tandlös. Makthavarna har nämligen försett den med ett politiskt korrekt förbehåll som stadgar att hälsokontrollen inte får "vara förenad med frihetsberövande eller innefatta provtagning" (3 kap. 8 §). Ja du läste rätt. Provtagning är förbjudet.
Det här innebär i klartext att myndigheterna vid blotta misstanken om exempelvis hepatit c eller klamydia får tvångsomhänderta och tvångsundersöka en svensk med det våld som krävs, medan en kines som hostande och snörvlande kliver av planet från Wuhan inte får uppmanas att lämna ett prov, än mindre utsättas för tvångsåtgärder.
Naturligtvis saknas det medicinska skäl för att på detta sätt tillåta tvång vid alla tillfällen utom just vid inresa i Sverige. Men makthavarna har prioriterat sitt personliga varumärke och bedömt att deras behov av att framstå som goda och anständiga har varit viktigare än de många tusen människoliv som nu riskerar att släckas i vårt land. Det går alltså att befara att den som läser förarbetet till smittskyddslagen inte bara blir sugen på att skärpa den aktuella inresebestämmelsen, utan även drar slutsatsen att brottsbalkens landsförräderibestämmelse bör utökas med med samma retroaktiva verkan som Socialdemokraterna en gång införde i skattelagstiftningen.
Men trots att propositionen borde kunna göra vem som helst till revolutionär lär det politiska ansvarsutkrävandet få stå tillbaka under det kommande året. Genom utbrottet i Italien blev det nämligen allvar. Den som befinner sig i medelåldern eller är äldre kommer med rätta att fokusera på att överleva. I befolkningen som helhet är dödligheten för coronavirus 2,3 procent, enligt officiella kinesiska siffror, medan nästan var 20:e smittad 60-åring och var sjunde 80-åring beräknas dö. Siffrorna från Italien antyder dock att dödligheten är betydligt högre.
För så kallade survivalister och preppers är virusutbrottet onekligen en möjlighet att få ägna sig åt sitt fritidsintresse av fullt godtagbara skäl. Den som isolerar sig från mänsklig närkontakt de närmaste 15 månaderna – då ett vaccin nog får väntas ha godkänts – kommer ju att överleva utbrottet. För oss andra återstår att följa nyheterna och pröva de metoder för överlevnad som går att förena med ett mer eller mindre normalt liv.
Om Europa nu står inför ett allvarligt utbrott kommer vissa frågor till sist att behöva ställas. Är globalism och inflöde från tredje världen verkligen två naturkrafter som vi inte rår på och vars existens vi inte ska diskutera? Är det så kallade människovärdet på Arlanda verkligen viktigare än det mänskliga livet självt? Och hur många dödsfall ska vi acceptera för att rädda intäkter från turism eller utrikeshandel på en miljard?
Makthavarnas svar har än så länge varit två rungande "ja" och ett självsäkert "obegränsat", men om några månader kan det visa sig att den globalistiska attityden hade ett skyhögt pris. Den som överlever får se.
FRIA TIDER
