Min artikel om den svenska vargstammen gav upphov till en hel del reaktioner. Flera av dessa ifrågasätter att vargen verkligen skulle kunna utgöra ett reellt hot mot oss människor. De påpekar att det ligger i vargens natur att undvika oss.
Detta manar till ett förtydligande. En frisk varg med god tillgång till byte kommer med nästan hundraprocentig säkerhet inte att angripa dig om du möter den under en promenad i skogen. Men alla vargar är inte friska och de har inte alltid god bytestillgång. Dessutom kan de givetvis på olika sätt provoceras utan att det finns ett syfte att provocera (om man till exempel kommer mellan en tik och hennes ungar), och försvarar du din hund när den angrips är åtminstone inte jag beredd att satsa pengar på att inte du också angrips.
Hur som helst förekommer det bevisligen att människor attackeras och dödas av varg, och för offren och deras anhöriga är det knappast mycket till tröst att vargen då agerat otypiskt. År 2003 publicerade forskarna Tore Bjerke och John D. C. Linell på uppdrag av Viltskadecenter en studie av vargrädsla vilken innehåller en del intressanta siffror. Man konstaterar där inte minst att det i Europa finns över tusen välbelagda fall av vargangrepp mot människor från åren 1700 till 2000 där det verkar som om vargen sett människan som byte (=predationsangrepp). Angående Norden skriver de:
"Före 1900-talet finns det uppgifter om predationsangrepp i Sverige, Finland och Norge. Från Norge finns uppgifter om en 6-årig flicka som dödades av varg år 1800. Från Sverige finns registrerat 4 barn som dödats av varg mellan 1727 och 1763, samt 12 människor (11 barn och 1 kvinna) mellan 1820 och 1821. Under den senare händelsen (även kallad Gysinge-episoden) fastslogs att det var en ensam varg som rymt från fångenskap som var förövaren. Från Finland (och ryska Karelen) finns en rad incidenter under 1800-talet där människor har dödats av varg. De flesta av dessa händelser kan knytas till 5 olika städer: Kaukola 1831 (8 barn och 1 kvinna dödades), Kemio 1836 (3 barn dödades), Kivennapa mellan 1839-1859 (20 barn och 1 vuxen dödades), Tammerfors 1877 (9 barn dödades) och Åbo mellan 1879-1882 (mellan 22 och 35 barn dödades)."
Det kan tilläggas att den finske forskaren Antti Lappalainen räknat med totalt inte mindre än 175 vargdödade i Finland mellan 1710 och 1881. Varför denna stora skillnad existerar mellan Sverige och Finland är något oklart. Har det koppling till vargarnas genetiska arv är det dock oroande med tanke på att dagens svenska vargar är betydligt närmare besläktade med 1800-talets finska vargar än med de vargar som förr levde här.
Sedan kan man förstås inte utan vidare överföra förhållanden i det förflutna på samtiden, och faktum är att av (lågt räknat) något tusental vargdödade i Europa från år 1700 till år 2000 dödades nästan alla före 1900-talet. Detta har flera förklaringar, men att vargarna skulle ha blivit snällare är inte en av dem. Istället handlar det i hög grad om att vargen trängts undan, på många håll utrotats, och om en stor folkomflyttning från landsbygden till städerna. Forskarna menar därtill att tillgången på vilt i skogarna blivit bättre, varför vargen inte lika lätt frestas att ge sig på människor. Fast helt borta är hotet verkligen inte. Vargen ökar igen i stora delar av Europa, det bor fortfarande ganska många människor på landet, och viltet kan här och var åter sina på grund av epidemier eller hårda vintrar.
Det mest oroande är ändå risken för rabiessmittade vargar. För närvarande har vi förvisso ingen rabies i Sverige, men mycket talar tyvärr för att vi förr eller senare åter har sjukdomen i landet, införd via de mårdhundar som invandrar österifrån. Linell och Bjerke berättar om vad som hände i en skog i Frankrike den 25 april 1851:
"Under 7 timmar vandrade en rabiessmittad varg 45 km genom 9 byar och bet 41 människor (10 vuxna män, 12 vuxna kvinnor och 19 barn) samt 96 djur (64 kor, 14 hästar, 8 får, 6 grisar, 3 getter och 1 hund)."
Det finns många fler rapporter om liknande fall där rabiessmittade vargar gått bärsärkagång med stora mängder döda människor och tamdjur som följd.
Så ja, vargen utgör en konkret och knappast försumbar risk för människor.
MAGNUS JOHNSSON
Magnus Johnsson är fri skribent. Han driver bloggen Kulturkrig.
***
Fotnot: Angående Linell och Bjerkes rapport kan nämnas att den knappast är sammanställd av vargmotståndare. Tvärtom gör författarna sitt bästa för att visa att vargen trots allt inte är något hot. Bitvis blir det därvid smått skrattretande, som när man jämför hur många människor som attackeras av varg med hur många fler människor som smittas med otrevliga sjukdomar via fästingar. Som om vi inte skulle utrota fästingarna om vi bara kunde.
