Så är det då åter dags för vargfrågan att hamna på tapeten. Förvaltningsrätten har stoppat den planerade licensjakten och frågan om hur stor vargstam vi ska ha debatteras på sina håll flitigt.
Själv tycker jag om vargar, men jag ogillar vargförespråkare. Allt för ofta är de storstadsbor som vill ha en massa varg i landet bara för att de tycker det "känns fint" att veta att de finns därute någonstans i skogarna, och som föraktar landsbygdsbor allt för mycket för att bry sig det minsta om deras invändningar. Inte ens när de försöker sig på sakliga argument i frågan brukar det bli särskilt bra. Vilket Hanne Kjöllers DN-ledare "Rätten på vargens sida" från i fredags kan tjäna som exempel på.
Huvudpoängen här är att Naturvårdsverkets bedömning av vad som utgör en livskraftig vargstam går på tvärs mot forskningen. Eller åtminstone mot en forskares åsikt. På UR Play har Kjöller sett en föreläsning av populationsgenetikern Linda Laikre som menar att den nuvarande vargstammen är på väg att långsamt men säkert gå under på grund av inavel och att inte ens en vargstam på uppåt 1000 individer helt skulle kunna hejda den utvecklingen.
Kanske är det verkligen så. Kanske har naturvårdsverket totalt fel i sin bedömning som säger att nuvarande population är livskraftig. Jag vet inte. Men om man antar att Laikre har rätt innebär det alltså att vi behöver 1500-2000 vargar i landet. En femdubbling eller mer av dagens bestånd. Förespråkar man det, såsom Kjöller indirekt gör, måste man rimligen fråga sig vilka konsekvenserna skulle bli. Fast så är nu inte fallet.
Så vilka är då konsekvenserna? Till att börja med en massa döda hundar, både jakthundar och andra. Den traditionella jakten med hund som betyder väldigt mycket för väldigt många landsbygdsbor skulle med andra ord bli en betydligt mer riskabel syssla i stora delar av landet. Vartill förstås kommer en fullt naturlig oro hos många människor när stora rovdjur finns i närheten. Får vi dessutom in rabies i landet, vilket tyvärr nog bara är en tidsfråga, då är en stor vargpopulation allt annat än lattjolajbans. Slutligen lär det med en mångdubblad vargpopulation bli i stort sett omöjligt att hålla vargen borta från renbetesområdena i norr, där den kan göra betydande skada på den redan ansträngda rennäringen. (Fårskötseln däremot kan klara sig relativt oskadd - om staten bara bidrar med mer än i dag till dess skyddsåtgärder.)
Vissa vill här förvisso påpeka att det är relativt sett få jakthundar som dödas vilka dödas av just varg och att vargattacker mot människor är extremt sällsynta. Angående det förra kan konstateras att det förvisso är betydligt fler jakthundar vilka blir påkörda än vargdödade, men det kan ju ha något att göra med att det finns otroligt många fler bilar än vargar i Sverige, eller vad tror ni? Och ja, bilarna är faktiskt viktigare än vargarna för vårt land. Angående vargattacker mot människor så är sådana verkligen sällsynta, men likväl förekommer de (vanligen mot barn) och skulle nog förekomma än oftare ifall folk i vargtrakter inte hade förstånd nog att vara försiktiga. Jag har därför svårt att tänka mig den förälder som inte känner åtminstone lite oro för barnen när de vet att varg finns i närheten. En oro som inte är mindre rationell än den oro föräldrar känner för många andra saker som skulle kunna skada deras barn, men antagligen inte kommer att göra det (såsom t.ex. lek invid hårt trafikerad väg).
För att sedan återgå till Kjöllers text så övergår den dessvärre på slutet från ogenomtänkt till idiotisk. Hon rekommenderar här sina läsare en annan inspelad föreläsning från UR, vilken enligt henne visar att "varghatet [...] i hög grad utvecklades och organiserades uppifrån under 1700-talet", och hon antyder att vargen blev det nya folkliga hatobjektet efter de påstådda häxorna; en slags syndabockar. Själv har jag dock sett siffror på hur många djur vargen dödade under ett enda år på 1800-talet i den småländska socken där många av mina förfäder levde, och tanken att bönderna utan vidare skulle acceptera sådana förluster av djur i en tidsålder där svälten ofta lurade runt hörnet är snudd på sinnessjuk. Särskilt som vargen ofta inte nöjer sig med att döda ett enda djur, utan lämnar efter sig fullständig förödelse, och dessutom i betydligt högre grad än lo och björn tenderar att angripa samma plats mer än en gång. Så självklart behövdes inte någon representant för kungamakten för att få bönderna att avsky vargen! Möjligen behövdes överheten för att på ett effektivt sätt organisera jakten.
Själva användandet av begreppet "varghat" är ju för övrigt problematiskt. Få jag träffat som motsätter sig vargen är direkt hatiska. De anser helt enkelt att vargen försämrar deras livskvalitet och därför vill de inte ha den, eller vill i alla fall inte ha den i några större mängder. Det finns inte, som Kjöller antyder, något irrationellt i detta. De flesta vargförespråkare är betydligt mer irrationella då de vill ha varg bara för att de tycker det "känns fint" att ha den någonstans därute i skogarna, där den på inget sätt påverkar deras eget liv och de aldrig kommer att se den. Dessutom är min erfarenhet att vargförespråkarna inte sällan är de som uppträder mest hatiskt i debatten. I kommentarer till tidningsartiklar om vargen har jag sett utfall av typen "vill ni inte har varg i närheten kan ni väl flytta era jävla lantisar!". (Parallellerna till invandringsdebatten borde vara ganska uppenbara...)
Ytterligare en sak i Kjöllers text som måste kritiseras är att hon inkluderar vargen i gruppen "hotade rovdjur". Det är vad man kan kalla en halv sanning. Just i Sverige är vargen kanske hotad, men i ett internationellt perspektiv är den inte det minsta hotad, utan Internationella Naturvårdsunionen konstaterar: "Although the Grey Wolf still faces some threats, its relatively widespread range and stable population trend mean that the species, at global level, does not meet, or nearly meet, any of the criteria for the threatened categories. Therefore, it is assessed as Least Concern (LC)."
Slutligen bör jag väl ta upp något Kjöller inte nämner, men som omnämndes i DN en tid dessförinnan, nämligen åsikten att ekosystemet gynnas av rovdjur som varg. Den nya forskning på området som lyftes fram i DN kritiseras dock hårt i Svensk Jakt av SLU-forskaren Håkan Sand, som menar att den inte är tillämpbar på normala svenska förhållanden. Dessutom tycks den framförallt peka på ett behov av större rovdjur i allmänhet, inte nödvändigtvis varg. Kanske går det alltså i princip lika bra med de lodjur vi redan har en livskraftig population av? I vilket fall är knappast de delar av landet som saknar varg någon ekologisk katastrofzon...
MAGNUS JOHNSSON
Magnus Johnsson är fri skribent. Han driver bloggen Kulturkrig.
***
Fotnot: Siffror från Viltskadecenter visar att det under år 2012 rapporterades 27 vargangrepp mot hund runt om i Sverige, varav 15 hade dödlig utgång. Året innan rapporterades 43 vargangrepp, varav 22 med dödlig utgång. Andra rovdjur stod för sammanlagt endast 35 angrepp under dessa båda år, varav ett enda med dödlig utgång (ett lodjursangrepp). Vart femte angrepp sker i andra sammanhang än under jakt.
