– Här är vi är nere i det tidevarv då de stora ryggradsdjursgrupperna uppkommer och börjar utvecklas åt olika håll så det är enormt intressant att förstå anatomin på de ryggradsdjur som levde då, berättar Per Ahlberg, professor vid institutionen vid organismbiologi, Uppsala universitet, och en av forskarna bakom studien som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science.
Något han och hans forskargrupp länge intresserat sig för är hur det gick till när käkarna utvecklades vilket resulterade i förändringar i inälvornas placering. De första ryggradsdjuren uppstod för över 500 miljoner år sedan och hade inga käkar. De var så kallade rundmunnar som dagens pirålar och nejonögon. Per Ahlberg kallar uppkomsten av käkar för det största steget i ryggradsdjurens evolution. För bland dagens ryggradsdjur har ju nästan alla käkar, inklusive vi själva.
Med hjälp av avancerad synkrotrontomografi och neutrontomografi har han och hans kollegor nu kunnat studera de välbevarade fynden som hittats i nordvästra Australien. Bilderna de fått fram visar att pansarhajarnas inre organ satt placerade på samma sätt som hos de flesta av dagens ryggradsdjur.
– Vi har en riktig magsäck. Vi ser den här för första gången. Vi kan se magsäckens väggar och körtelstrukturen i den. Vi kan se leverns struktur, att hjärtat ligger där det ska ligga hos en käkförsedd fisk – liksom i halsgropen väl separerad från levern. Så långt bekräftar de karaktärsdragen vi ser hos alla de nulevande käkförsedda ryggradsdjuren, säger Per Ahlberg.
Fynden härrör från den geologiska tidsperioden devon som också brukar kallas fiskarna tidsålder eftersom dessa då genomgår en enorm utveckling och diversifiering. Bland annat sker en uppdelning mellan benfiskar som har ett skelett av ben, och broskfiskar som har ett broskskelett och idag utgörs av hajar och rockor. Till skillnad mot benfiskarna saknar broskfiskar lungor eller simblåsa. För att inte sjunka måste de ständigt simma och har även en mycket stor lever som är fylld med olja. Detsamma tycks ha gällt pansarhajarna.
– Vi finner inga spår av lungor eller simblåsa. Och dessutom finner vi att levern är rätt stor och kunde gissningsvis ha innehållit olja för lite extra flytkraft, säger Per Ahlberg.
Att pansarhajarnas kroppar bevarats så oroligt väl, till och med tredimensionellt, beror på det ovanliga fenomenet att fossiliseringen troligen startade i samma ögonblick som fiskarna dog. En tänkbar förklaring till det är att djupvattnet var syrefritt ända upp i den solbelysta zonen.
– Det förefaller ha funnits gröna svavelbakterier i vattnet – de vill ha kombinationen solljus men inte syre – och att dessa på något skumt sätt har påverkat vattenkemin och kemin inuti döda fiskar som sjunker genom vattenpelaren så att de börjar mineraliseras redan på väg ner till botten, säger Per Ahlberg.
