En serie om mord i Sverige som vänder sig till en medelålders svensk tv-publik skulle förstås inte bli så intressant om den visade ett representativt urval av alla mord i Sverige.
Att en fjärdedel av mördarna i Viasats serie "Svenska fall" är kvinnor kan tillskrivas detta krav på dramaturgi; vi ska kittlas av det oerhörda, att även kvinnor kan begå så hemska handlingar.
Ambitionen är tydlig: Vi ska känna igen oss själva och våra grannar, helst både i offer och gärningsperson. Och det ska vara en klurig plott, fylld av listiga ränker och tricks, men med en ännu listigare kriminalutredare som till slut sätter de skyldiga bakom lås och bom. Lite som Midsummer Murders.
Men serien levererade också många intressanta sanningar med politisk sprängkraft.
Minst två till fyra offer förlorar faktiskt livet på grund av domstolarnas absurda beviskrav: mördaren går fri och slår till igen. Lite hårdraget: 20 procent av våra mord begås till följd av rättsväsendets inkompetens och aktivism.
Att man felaktigt avskriver mord allt oftare är också tydligt. Denna "ovana" har sedan 1990 inneburit att Sverige officiellt fortfarande bara har drygt ett mord per 100.000 invånare, medan antalet fall av dödligt våld per samma antal invånare nu är uppe på 4,5 (se faktaruta till höger).
I ett fall från 2018 måste en målsägande dotter begära fram kompletterande blodanalys, trots redan starka indicier hade polisen lagt ned fallet. Utan dotterns ihärdighet hade hennes fars mördare gått fri. Och dödsfallsstatistiken hade registrerat ett mord mindre – och sett "bättre ut".
I ett fall från 2016 döms Johanna Möller för mordet på sin far och mordförsök på sin mor, men till följd av ett genomuselt polisarbete frikänns hon från det tidigare mordet på hennes make.
Men i vissa detaljer frossar man inte. Möller var ju en av Migrationssveriges bidragsparasiter, en av dem som tjänade grova pengar på att "ta hand om" ensamkommande.
För att kunna hantera att mordet på fadern begicks av Möllers ensamkommande, tillika samlagspartners, var tidningarna – och Viaplay – tvungna att utmåla mördaren som ett oskyldigt lamm.
Inte en enda etablerad journalist ville heller gräva i det som borde vara självklart: Frågan om hur många fler medelålders kvinnliga godhetsapostlar som både drar ekonomisk och sexuell nytta av invandringen. Möller är sannolikt bara toppen på ett batikberg.
Här finns en viktig och alldeles uppenbar koppling mellan den posthumana identitetsvänstern och den kriminella klankultur som man så entusiastiskt importerar. Men frågan är tabubelagd.
Den viktigaste slutsatsen av de 22 fallen är att svensk polis bara är rustade för att klara av de enklaste morden, begångna av dumskallar, psykfall och ångerfulla.
Även domstolarna har vant sig vid dessa fall. Om de inte får höra från mördarens egen mun att han är skyldig, eller åtminstone att bortförklaringarna är helt orimliga, då anser man närmast på slentrian att det finns rimliga tvivel och ogillar åtalet.
Dagens kriminella från Angered och Rosengård är lite slugare än de svagsinta busar som våra poliser var vana vid. De har lärt sig att hålla käften och att invänta att försvarets gangsteradvokat ska ge dem en bra historia. En historia som snickras ihop efter att man visat dem hela åtalet, givit dem gott om tid att fundera och att hota nyckelvittnen.
De nya mördarna är "resultatorienterade", fullständigt hänsynslösa och saknar all den empati som vi är vana vid att även mer förhärdade svenska brottslingar visade "på den gamla goda tiden".
Undantagen, det vill säga svenska psykfall, har Viaplay snart slut på. Att man sänder Akilovs terrordåd på Drottninggatan tyder på det.
Samtidigt odlas myten om den ädle vilden vid Rubens, Hildas och Legally Ladys lunchträffar. För de kriminella klanerna måste Sverige framstå som ett skämt.
Mer än tre av fyra mord avskrivs numera direkt och risken att åka dit minimeras ytterligare om man håller tyst. Att hota vittnen är många gånger i praktiken riskfritt eftersom det eventuella extrastraffet för övergrepp i rättssak inte gör någon skillnad om en fällande dom ändå resulterar i ett livstidsstraff för mord.
Sverige är faktiskt ett skämt. Och det är ett skämt som vildarna har goda skäl att skratta åt.
