Rättsväsendet blev en lekstuga för aktivister och kriminella

Publicerad 9 mars 2021 kl 17.36

Ledare. Svenska domstolar har moderniserats. Domarna är numera inte sällan politiska aktivister från feministiska nätverk såsom Hilda, och advokaterna allt oftare män som själva är knutna till organiserad brottslighet. Men vad händer med Sverige när rättens tjänare ersätts av folk som hatar rättvisa? Magnus Stenlund, jurist och ekonom, ser slutet för vårt lands tid som rättsstat.

Dela artikeln

Det finns en yrkeskår som gynnas mer än någon annan av att det går dåligt för Sverige. Advokaterna.

Det här skrået har börjat liera sig med klienterna på ett sätt vi inte sett förut. Våldsromantik och kriminella kontakter höjer juristernas status, det anses coolt att ha grova brottslingar i sitt umgänge. Och de av klienterna mest eftertraktade advokaterna är förstås de som bistår med "service" som inte är tillåten.

Nej, vi talar inte om enstaka nybakade unga jurister, utan om en hel bransch som är på väg att sälja sin själ till djävulen.

Advokatsamfundet påstås vara självsanerande. Men i fjol anmäldes 456 advokater, utan att en enda av dem uteslöts. Det påstås i Dagens Juridik vara ett "normalår".

Under 2020 har ärendena fortsatt att regna in. Bland annat har advokaterna blivit påkomna med att hjälpa klienter med falska alibin och försöka få betalt för uppenbart saltade räkningar, även från möten som påstås ha ägt rum med döda klienter. Andra har raggat minderåriga klienter på nätet med "häftiga gangstervideos" och hiphopmusik, whiskeydrickande och iförda solglasögon.

De här människorna är massmigration-Sveriges värsta parasiter. De livnär sig inte i första hand på skurkarnas pengar – det är skattebetalarna som står för lejonparten av deras arvoden.

Det finns förstås många ärliga och seriösa jurister. Inte minst bland åklagarna har vi gott om duktiga rättskaffens människor, och om det inte hade funnits en majoritet bland sådana även i domarkårens högsta skikt så hade det sett mycket värre ut för vår rättsstat redan för länge sedan. Men majoriteten sviktar nu.

Svensk systemmedia gjorde stort nummer av att Donald Trump ville utse en politiskt allierad till USA:s högsta domstol, för att efterträda den framlidna liberala domaren Ruth Bader Ginsburg.

Men hur mycket reagerade man på att Löfvens expeditionsministär – enligt vedertagen praxis utan beslutsrätt i annat än akuta och löpande frågor av mindre betydelse – efter valet 2018 utsåg Cecilia Renfors till justitieråd i Högsta domstolen, nästan ett helt år innan tillträdet faktiskt skulle ske?

Löfven och Socialdemokraterna har notoriskt utnyttjat utnämningsmakten för att fylla på med vänstertyckande partiboksjurister, och det gäller ju inte bara domarkåren, men det är där det är svårast att göra sig av med dem. Precis som i USA är de nämligen tillsatta på livstid och det skulle krävas mycket allvarliga brott för att kunna tvinga någon från sitt ämbete.

Ni minns kanske Margit Knutsson? Ledamoten i Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, som bröt mot sekretessbestämmelserna och lät en god vän kika i en ännu icke avkunnad dom? Ni minns i så fall kanske också att justitiekanslern Mari Heidenborg bestämde sig för att meddela åtalseftergift.

Hon tyckte inte att det var så farligt. Istället har Heidenborg visat ett stort intresse för att ge sig på yttrandefriheten.

Nu råkar det vara så att Knutsson samma år, 2017, även gjorde sig skyldig till andra överträdelser. I ett mål där en nära vän var inblandad som ombud hade Knutsson tillräckligt god koll på läget för att radera ett känsligt mejl till sin "bästa vän" (men inte tillräckligt för att förhindra att det senare skulle kunna återskapas).

Den tidigare justitiekanslern Anna Skarhed, själv känd för sina aktivistiska försök att utöka tillämpningen av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp, ansåg inte att förstörelsen av mejlet på något vis bevisade att Knutsson också förstått att tystnadsbrott begåtts. Att detta samtidigt innebar en inkompetensförklaring av Knutsson var tydligtvis inte heller det skäl nog att avsätta HFD-domaren.

Här visar det sig sedan att Margit Knutsson inte hade skickat bara ett, utan en hel drös med mejl till sin kvinnliga "bästa vän", en expert på skatteupplägg. Sedan hade hon raderat dessa medvetet, enligt eget citat: "jag ska radera alla mejl till/från dig". Hon konstaterar: "Om de kommer ut kan det ju bli rena Knutsson-gate". Men Heidenborg stod på sig: åtalseftergift även nu.

I målet från 2017 hade Margit Knutsson haft starka synpunkter. I en artikel hade hon kommenterat tidigare praxis, ett mål där hon själv deltagit som ledamot och som enligt hennes åsikt borde tolkas på ett sätt som skulle ha givit ett annat utslag i underrätten som prövade det mål där hennes vän var ombud. Ett sätt att försöka påverka utgången i ett mål där hon inte är inblandad, och en överträdelse som skulle vara fullständigt oacceptabel för en domare i varje fungerande rättsstat.

Knutsson visar helt enkelt sådan brist på moral och respekt för lagen att hon borde skiljas från sin tjänst. Det anser Rolf Granath, tidigare skatteombud på Skatteverket. Men de båda nätverkskollegerna i HILDA, det mäktiga nätverket för kvinnor inom rättsväsendet, tyckte alltså annorlunda. Det kallas för vänskapskorruption, i andra länder i alla fall.

När jag läste juridik var det en självklarhet att domarkåren eftersträvade en omutlig integritet. Man uttalade sig inte om politiska åsikter, man ansåg att det var direkt olämpligt att ha sådana, eftersom de riskerade att inkräkta på objektiviteten i den dömande verksamheten.

Att som jurist, ja till och med som domare, få vara med i politiska nätverk som HILDA, Ruben eller Legally Lady – med bland annat starka åsikter om invandring, klimathot, HBTQ-frågor och feminism på agendan – skulle ha varit otänkbart.

Men nu är det tvärtom. Den som inte tillhör dessa nätverk har inte stor chans att göra karriär – men mycket lättare att bli sparkad. Samtidigt flyttas allt mer av politiken från demokratiskt valda församlingar och deras lagstiftning till prejudicerande domar baserade på EU-förordningar utan förarbeten.

Här är svängrummet stort – och domstolsaktivisterna har gjort det mesta man kan av saken, tänjt på tillämpningen så långt det går för att passa sina egna intressen.

Den nya HD-domaren Cecilia Renfors, med stora möjligheter att bli den för Sverige farligaste personen med makt under det kommande årtiondet, är ett utmärkt exempel på hur det fungerar.

Hon har varit en politisk aktivist och feministisk mångfaldsivrare under i stort sett hela sin karriär. Som i praktiken oavsättlig kommer hon i HD att kunna fortsätta syssla med vänsteraktivism, allt från att med domstolsprejudikat införa Global Compact och andra kommande EU- och FN-agendor, till att ge islamofobi den vida innebörd som hon argumenterade för som JO.

Hennes medverkan i lagrådet gör att hon dessutom har dubbla roller och kan medverka till att fler olagliga lagar, såsom gymnasielagen, kommer till, för att sedan fastslå deras laglighet genom utslag i HD.

Renfors meritlista talar sitt tydliga språk.

Bland annat har hon gett polisen skarp kritik för registret över romska gangsterklaner. Någon etnisk registrering av alla romer var det aldrig frågan om, men sammankopplingen mellan brott och etnisk tillhörighet fick enligt Renfors över huvud taget inte göras. Nu ser vi det förödande resultatet: ordningsmaktens totala handfallenhet inför den enorma klanrelaterade brottsligheten.

Renfors har också aktivt bidragit till att göra avvisningsbeslut i praktiken omöjliga att verkställa. Hennes inställning avseende de ensamkommande "barnen" är att deras egna uppgifter ska accepteras av Migrationsverket. Att myndigheten dröjde så länge med mer objektiva åldersbestämningar kan tillskrivas henne, som i stort sett egen förtjänst.

De som har samma åsikter som Renfors har hon skyddat, exempelvis genom avskrivningar av anmälningar mot Mona Sahlin i den senares roll som så kallad samordnare mot våldsbejakande extremism.

Detsamma gäller aktivisterna i regeringskansliet, vars åtgärder till stöd för S-MP-regeringen inte heller ansågs bryta mot regelverket enligt Renfors. Som medlem i Sveriges Radios Granskningsnämnd har hon accepterat en diskriminerande behandling av SD.

Cecilia Renfors pluggade faktiskt juridik i Uppsala samtidigt som jag. En liten grå mus som inte gjorde mycket väsen av sig. Men idag tillhör hon en skara av politiskt motiverade jurister som är så drivna att de inte borde få praktisera överhuvudtaget, i någon roll, eftersom de anser lagen vara ett verktyg för att utforma Sverige i enlighet med deras egna personliga åsikter. Men hennes politiska korrekthet, hennes partibok och medlemskapet i det svagare och påstått diskriminerade könet har istället givit henne en spikrak karriär.

Redan tidigare har JO-ämbetet – som framgått – gjorts till tummelplats för åsiktsjurister. Ledamöterna i våra överrätter har fram tills nu faktiskt utnämnts på vad man måste kalla meritokratiska principer, där vandel, integritet och opartiskhet varit avgörande utsållningskriterier.

Men när sådana som Renfors och Knutsson har tillsatts har mycket farliga prejudikat skapats, där domare tillsätts på grund av sina åsikter. Och om inte en ny regering vill låta den dömande makten tas över av sina politiska motståndare, och vilken regering vill det, måste den kopiera konceptet.

För varje vänsteraktivist krävs då en motpol på högersidan. Vad som händer med den blinda rättvisan är tyvärr lätt att se.

MAGNUS STENLUND

Magnus Stenlund är författare och ekonom. Han har ett förflutet inom banksektorn och har bland annat varit globalt ansvarig för analys av fastighetskreditgivningen på en svensk storbank. Han bidrar regelbundet med ekonomiska och politiska analyser i SwebbTV och Fria Tider.


Tingsrätten motiverar sitt "humana" straff. Bara "lindrigt våld" när kongolesen höll fast och våldtog flickan i Stockholmsparken. 0 Plus

Mamman struntade i att lära sig svenska. Nu godkänner förvaltningsrätten kommunens beslut att dra in bidraget.0 Plus

Ekonominyheter

Dagligvaruhandeln faller kraftigt

Svensk handel hårt pressad.. "Läget för många företag är kritiskt."0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.