Detta är ett gratis exempel på innehåll i Fria Tider Plus. Vår digitala prenumeration för en krona per dag (köp direkt) ger dig tillgång till allt material i Fria Tider och Fria Tider Plus.
Valdagen närmar sig med raska steg och på internet ekar som vanligt maningarna att rösta på det ena eller det andra partiet. "Det är sista chansen nu, sen är det KÖRT för Sverige" kan man läsa eller rentav höra både här och där, "2022 är det FÖR SENT!"
Fullt så illa är det lyckligtvis inte. Den svenska medelklassen sitter fortfarande på betydande resurser, både mänskligt och materiellt, och har först nyligen börjat känna sig lika trängd som sina sämre bemedlade folkfränder.
Det är en mental process som är svår att vända när den väl inletts – studier från USA tyder på att när vita amerikaner blir medvetna om att de är på väg att bli minoritet rör de sig åt höger i flera politiska frågor. Till detta kommer att även när vi svenskar som folkgrupp börjar närma oss minoritetsstatus kommer det finnas ett flertal invandrare som både individuellt och mer kollektivt vill stå på vår sida. "Invandrare" är i grunden ett värdelöst begrepp eftersom det samlar allt från välintegrerade japaner och sverigevänliga bosnier till nyanlända analfabeter och fientligt inställda sexualförbrytare i samma kategori.
Men nog om det, hur bör man tänka inför valet?
Min bedömning är att man inför valet bör tänka långsiktigt. Långsiktigt finns det två frågor som är centrala. Den första frågan är den demografiska – kort sagt att vi svenskar börjar bli minoritet i ett växande antal delar av vårt eget land. De flesta märker detta när de tar en promenad genom centrum. Man kan låtsas att man är ok med det, man kan förespråka integration och man kan förespråka återvandring. För min egen del är det uppenbart att integration inte är något som politiker kan uppnå. Man kan med hjälp av hot tvinga människor att fungera ihop hjälpligt, men det kräver stora resurser och resultatet är ändå inte det de flesta av oss menar med ordet "samhälle". Om dessutom demografin fortsätter förändras så att de människor som talar om integration blir äldre och färre medan människorna de vill tvinga in i sin "gemenskap" blir fler så är "integrationen" dessutom bara en övergående fas. Kort sagt, politiker kan prata om integration men så länge de inte behärskar telepati och hypnos är det bara något som låter bra. Den som verkligen vill bli en del av det svenska behöver ingen integrationspolitik, den som inte vill men är beredd att ljuga om det kan ingen politiker tvinga, informera eller påverka med "SFI-bonusar".
Det innebär att återvandring är en fråga som måste upp på dagordningen, bli en del av den offentliga debatten. Man behöver för övrigt inte vara rasist för att lyfta frågan, det finns både ekonomiska och kulturella argument som kan väga tungt. Det parti som gjort återvandringen till sin huvudfråga är Alternativ för Sverige, och deras fokus ligger inte på hudfärg utan på "systembelastande invandrare". Många av dessa är utomeuropéer, men alla utomeuropéer är inte systembelastande. I mina ögon har AFS positionerat sig väldigt väl här. Deras återvandringspolitik skulle innebära att många utomeuropéer lämnar Sverige, samtidigt som anklagelsen om "rasism" är falsk. Det är kort sagt ett parti alla sverigevänner kan stödja, oavsett hur de mer i detalj ser på frågor om etnicitet.
Den andra centrala frågan handlar om etablissemanget. I USA gick Donald Trump till val under parollen "drain the swamp", dränera träsket. Han syftade då på en närmast inavlad liten krets av korrupta och nepotistiska politiker, finansiärer, byråkrater och andra. Sverige är mindre än USA, men vi har ett träskproblem av rang. Vårt etablissemang är både korrupt och inkompetent, och har monopoliserat både politik, ämbeten och media. Förändring till det bättre är i princip omöjligt så länge inte folket bryter mentalt med etablissemanget, slutar ta det på allvar och inser att det är illojalt och misslyckat. Det kan finnas situationer på kort sikt då kompromisser med delar av etablissemanget är nödvändiga, men i längden måste den legitimitetskris media och partier befinner sig i föras till sitt slut. Detta underlättas av att etablissemanget de senaste åren "gått all in" för att låna pokertermer. De har satsat hela sitt förtroendekapital i försöket att misskreditera Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige, Fria Tider med flera. När de misslyckas med detta har de inget förtroendekapital kvar.
Det parti som helhjärtat anammat Trumps tal om att "dränera träsket" är Alternativ för Sverige, de har dessutom levererat en effektiv kritik av etablissemanget under sin valturné genom landet. Ska Trumps framgångssaga kunna upprepas i Sverige krävs det ganska ovanliga politiker. De bör ha självförtroende och mod, dessutom kvickhet i tanken och ett särskilt sinne för humor. Personligen upplever jag att Gustav Kasselstrand, Jeff Ahl med flera uppvisat dessa egenskaper under sin turné, vilket bådar gott inför framtiden. De tycks vara den sorts politiker vi kommer behöva under det turbulenta 2020-talet.
Sammantaget blir min slutsats alltså att Alternativ för Sverige är det långsiktigt mest lovande partiet. Det finns både företrädare och inslag i andra partier, från Medborgerlig Samling och Sverigedemokraterna till Miljöpartiet och Moderaternas yngre garde, jag uppskattar men AFS blir ändå rekommendationen. De lyfter morgondagens centrala frågor redan nu, och de gör det på ett effektivt sätt.
Den invändning som oftast kommer när man rekommenderar människor att rösta på AFS grundar sig i matematik. Fem sverigedemokrater antas då vara mer än fyra AFS:are, målet blir att Sverigedemokraterna får så många röster som möjligt i valet. Detta inte minst eftersom "2022 är det KÖRT!" Om SD ska kunna regera med Moderaterna och Kristdemokraterna kan man inte gå och rösta på AFS. Problemet med det resonemanget är att politik har mer gemensamt med kemi än med matematik. Fyra extra procent för SD har inte nödvändigtvis någon effekt alls om varken M eller KD vill samarbeta med dem (vilket de uttryckligen vägrar, i varje fall just nu). Fyra procent för AfS innebär däremot att vi får in ett parti som kan lyfta de två centrala frågorna i riksdagen, där inte minst partiets "pitbull" Jeff Ahl både underhållande och effektivt kan fortsätta skärskåda diverse etablissemangspolitiker. För SD kan det vara en förklädd välsignelse, då man kan spela good cop, bad cop med AFS. AFS blir då den "elake snuten" från polisfilmerna, som sätter skräck i socialdemokrater och andra, medan mysige Jimmie kan vara den "snälla snuten" som steg för steg förhandlar dem bort från massinvandring och mångkultur. Om det är möjligt får visa sig, många svenska politiker har sina lojaliteter hos främmande makter och nätverk, men det blir enklare om AFS finns i riksdagen.
Avslutningsvis kan man också nämna farhågan om de fyra procenten. Att AFS är minst lika underskattat i opinionsundersökningar som SD är uppenbart, många drar sig för att berätta för främlingar att de ska rösta "på rasister". Partiet har goda chanser att passera 4 procent. Värt att notera är oavsett att SD den senaste tiden liberaliserats, och om man vill ha ett alternativ till höger om dem är det dags att redan nu rösta på det. Antingen kommer de in i riksdagen redan 2018, eller så får de röster nog för att kunna förbereda sig inför kommande val. Oavsett vilket är det långsiktigt vettigt.
