För att begripa vad som just hänt i Grekland måste vi titta tillbaka på landets närhistoria. År 1967 lyckades USA få till stånd en militärkupp i Aten och en hårdför junta styrde därefter fram till 1974, när det konservativa högerpartiet Ny demokrati tog över.
Efter 1981 års val fick ett socialistiskt parti för första gången bilda regering i Grekland, nästan fjorton år efter att juntan tillsatts av USA. Det nya regeringspartiet hette Panhellenska socialiströrelsen, PA.SO.K, och använde slagordet "Förändring" för att mobilisera arbetarrörelsen till valurnorna. Man lovade att bryta helt med den dåvarande trojkan; Washington, Wallstreet och Bryssel. Grekland skulle inte bara klippa banden med USA och Nato utan även lämna EU. Bara ett år tidigare hade landet blivit unionens åttonde medlemsstat.
Men självklart lämnade Grekland aldrig vare sig Nato eller EU. Pasoks vallöften glömdes snabbt när den nyvalde socialistledaren Andreas Papandreou tog emot pengar ur EU:s stödfonder och lät ett guldregn av särrättigheter och förmåner ösa ned över sina kärnväljare. Tyska arbetare fick betala för kalaset. Och grekiska socialistväljare hölls på gott humör.
Vallöftena om att lämna Nato och EU var emellertid inte de enda principer som Pasok skulle komma att överge med tiden. Den regering som Syriza nu kommer att ersätta är en storkoalition mellan höger och vänster, där Pasok och Ny demokrati har styrt landet ihop.
De gränslösa vallöften som utdelats av Syrizas partiledare Alexis Tsipras under vinterns valkampanj påminner inte så lite om hur Andreas Papandreou brukade låta, eller för den delen om hur hans son, George Papandreou, lovade guld och gröna skogar innan hans kortlivade socialistregering brakade ihop 2011 i en ekonomisk krasch.
Den nyvalde grekiske premiärministern har sagt att Syriza ska återställa löner och pensioner till de nivåer som gällde innan skuldkrisen. Även bonusar för statsanställda ska återinföras på samma nivå, enligt Tsipras. De som behöver ska få gratis elektricitet och matkuponger, samtidigt som fastighetsskatten avskaffas och stora skulder skrivs av i stället för att fasta egendomar mäts ut.
"Det finns pengar", var George Papandreous numera utskrattade standardsvar på hur hans regering skulle ha råd att infria alla högtflygande vänsterlöften. Men faktum är att Alexis Tsipras har lyckats vinna helgens val genom att använda ungefär samma substanslösa retorik.
Tsipras har lovat att han kommer att "omförhandla" stödpaketet från EU och den europeiska centralbanken ECB "så att det gynnar folket och inte bankerna". Han har lyckats utmåla den sittande storkoalitionen som bankernas och tyskarnas hantlangare. Inte sällan kombinerat med att kalla dem alltifrån "förrädare" till "fascister". Den polariserande retoriken har fungerat – på måndagsnatten stod det klart att Pasok kommer att få runt 4,8 procent medan Syriza närmar sig egen majoritet i parlamentet.
Men retorik är retorik. I verkligheten lovar Syriza inte att göra någonting annat än att "förhandla" utifrån en fullständigt usel förhandlingsposition. Man kommer inte att lämna EU, oavsett hur förhandlingarna går. Och det är faktiskt inte ens speciellt sannolikt att man överger euron eller lyckas ändra något substantiellt i avtalet med den så kallade trojkan – EU-kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF). I synnerhet IMF är vana vid att hantera bångstyriga och slösaktiga vänsterledare som kommer till makten på grund av folkligt missnöje med valutafondens senaste åtstramningsåtgärder. Det slutar nästan alltid med att samma lånebelopp betalas ut och att IMF enbart tillåter kosmetiska förändringar av åtstramningspolitiken.
Efter George Soros spekulation mot kronan i början av 1990-talet tvingades Göran Persson som ny finansminister åka utomlands för att övertyga de internationella finansliberalerna om att låna ut pengar till Sverige. Femton år senare kunde han fortfarande höras berätta om den traumatiska upplevelsen av att korsförhöras av ”27-åriga finansvalpar i London, på Wall Street och i Paris". Men när han kom hem igen avvecklade han snällt både tandvården, a-kassan och möjligheten för andra än invandrare, utslagna och narkomaner att få socialbidrag. Finansvalparna hade vunnit.
Någon kanske tror att en grekisk kommunist som Alexis Tsipras kan stå emot trycket bättre än ett kommunalråd från Mariefred. Men när Sverige gick med på nedskärningarna i välfärden hade vi en oändligt mycket bättre förhandlingsposition än det nuvarande Grekland.
Dessutom har Syriza vuxit på bekostnad av framför allt Pasok. Det har fört med sig att många dignitärer från det bankvänliga gamla regeringspartiet har gått över till Syriza. Ledarskiktet är idag fullt av tidigare Pasok-ministrar, parlamentsledamöter och fackpampar. Den som följer med i nyhetsrapporteringen de kommande dagarna kan vänta sig att se flera kända Pasok-namn som Sakorafa, Kouroublis, Tsoukalas och Tzakri dyka upp i det nya kabinettet. Till och med Syrizas galjonsfigur, 92-årige Manolis Glezos, är en gammal Pasok-ledamot.
Från vänsterhåll är man förtjust över att ett "radikalt vänsterparti" för första gången får bilda regering i ett EU-land. I det nationalistiska lägret gläds personer som Marine Le Pen över valsegern, sannolikt för att hon tror att Syriza kommer att bryta med trojkan och därmed få hela eurosamarbetet att knaka i fogarna.
I verkligheten kommer Syriza att fungera som en sorts säkerhetsventil för EU och banksektorn – ett parti som inte har lovat att lämna vare sig euron eller avtalet med IMF, men som ändå kan absorbera missnöjet hos Greklands arbetarväljare. Syriza kommer att kanalisera det folkliga missnöjet ut i status quo. På så vis är Syriza, precis som Pasok, först och främst trojkans och bankernas parti.
FRIA TIDER