Vi vet alla hur det slutade förra gången. Och hur det började. Året var 2011 och SD-ledningen hade just inlett samtal med det israeliska extremistpartiet Shas när SDU:s ledarduo Gustav Kasselstrand och William Hahne plötsligt gick ut i Aftonbladet och föreslog att Sverige skulle erkänna en palestinsk stat.
Partiledningen blev rasande. De båda SDU-topparna fick skriftliga varningar och sparkades senare från sina jobb inom SD. På våren året därpå kröp det fram att Mattias Karlsson hade skickat ut sin sekreterare Paula Bieler för att under kuppartade former ta över ordförandeskapet i SDU. Kuppen slutade i fiasko när kongressen återvalde Kasselstrand och Hahne med röstsiffrorna 39 mot tio.
Tyvärr tog ledningen inte intryck av detta tydliga besked från partiets unga gräsrötter. Istället hämnades man genom att sparka Kasselstrand ur partistyrelsen och placera den omåttligt impopulära Paula Bieler som nummer sex på partiets riksdagslista medan alla SDU:are med kopplingar till förbundsledningen lämnades utanför.
Tramset har fortsatt sedan dess. I slutet av 2012 gapade SDU:s kassa tom sedan Ungdomsstyrelsen nekat förbundet bidrag av uppenbart politiska skäl. Inom kretsen kring Mattias Karlsson – som samtidigt badade i skattemiljoner – betraktade man SDU:s bekymmer som ett "lysande tillfälle för partiledningen att svälta ut Kasselstrand och göra ungdomsförbundet handlingsförlamat", rapporterade Expressen då.
Inför valet 2014 annonserade SD-ledningen att man tänkte gräva ned stridyxan. SDU fick ekonomiska medel för att delta i valrörelsen och Gustav Kasselstrand och William Hahne fick nya – tillfälliga – anställningar av partiet. Anställningsformen gjorde det tydligt att partiledningen inte heller i fortsättningen tänkte tolerera ett självständigt SDU.
Ändå såg det förvånansvärt legitimt ut när Henrik Vinge, som hade rekryterats till SDU av Kasselstrand själv, under sommaren meddelade att han tänkte ställa upp som kandidat till ordförandeposten. Kasselstrand skulle visserligen bli svår att besegra – under hans tid som SDU-ledare har förbundet vuxit från runt 1.000 till 5.000 medlemmar trots att man nekats de miljonbidrag som Ungdomsstyrelsen delat ut till alla andra. Jobbet som ordförande har han istället finansierat med att jobba deltid inom näringslivet – en tillvaro betydligt närmare SD:s gräsrötter än yrkespolitikerna med miljonlöner i partitoppen.
Henrik Vinges kandidatur tycktes märklig givet de låga chanserna till framgång, men det föreföll ändå inte röra sig om en kupp. Medan Paula Bielers kandidatur blev avslöjad av Flashback offentliggjorde Vinge själv att han ställde upp. Bieler var en öppet liberal SDU-kritiker med illa dolda tendenser till politisk korrekthet. Vinge framhöll istället att han inte hade några ideologiska problem med den nuvarande ledningen för SDU.
Ändå tog det bara någon vecka innan det började dyka upp märkligheter. Märkligheter som tydde på att kandidaturen snarare var ett uttryck för den klåfingriga partiledningens kontrollbehov än för Henrik Vinges personliga engagemang för ett land i förfall.
Ta bara en sådan sak som själva stridsfrågan. När Henrik Vinge ska förklara för DN vad han vill förändra i SDU säger han att förbundet har sysslat för lite med ungdomsfrågor, vilket behöver åtgärdas. Men om detta vore sant, finns det då inga enklare sätt än att byta ut hela förbundsstyrelsen och tillsätta sig själv som ordförande?
Naturligtvis är det struntprat. Den senaste tiden har det blivit uppenbart att motivbilden i själva verket inrymmer en stark monetär dimension. SD-ledningen har inte bara pumpat in skattepengar i Henrik Vinges kampanj utan också i Henrik Vinge personligen.
Bara någon månad efter att Vinge offentliggjorde sin kandidatur anställdes han som pressekreterare hos Jimmie Åkesson i riksdagen och fick omfattande uppmärksamhet i partiledningens organ SD-kuriren. Lokala SDU-företrädare berättar för Fria Tider om hur de fått ta emot professionellt upptryckt kampanjmaterial för den unge ordförandekandidaten – mystiskt likt produktionerna från SD:s marknadsavdelning. Ytterligare ett mystiskt sammanträffande var att försändelserna hade poststämplats i Sveriges riksdag.
Men SD-ledningens oförmåga att hålla isär sina egna och partiets intressen slutar inte där. Andra SDU-företrädare berättar om omfattande påtryckningar med hjälp av partiets skattepengar, där tjänster inom SD används som morot och piska i ordförandestriden.
Sverigedemokraten Anton Stigermark, 22, hade bjudits in till en andra intervju och skulle enligt uppgift precis anställas av partiet när han i egenskap av ledamot för SDU:s valberedning valde att föreslå Kasselstrand som ordförande istället för Vinge. Två veckor senare meddelade partiet plötsligt att någon anställning inte kommer att bli av.
Stigermark har inte velat bekräfta uppgifterna för Fria Tider, men vittnesmål inifrån SDU och SD ger fler exempel. En riksdagsledamot ska bland annat ha fått veta att hans framtid i kammaren hänger löst om han inte ställer sig bakom Vinge i maktstriden inom SDU.
“De försöker nu smörja ombuden som ska rösta med utnämningar och anställningar så de känner tillhörighet till partiet”, säger en källa inom SD till vänsterextrema Expo.
Men trots alla försök att påverka den demokratiska processen genom vad som i utlandet kallas för korruption så ser det faktiskt ut som att Mattias Karlssons styrelseförslag kommer att röstas ned av SDU-ombuden i morgon. Förutom Kasselstrand och Hahne består valberedningens motförslag nämligen av kända och omtyckta SDU:are som Eric Myrin, Jessica Ohlson och Joakim Isheden. Dessutom tillkommer tre nya lovande namn.
SDU har länge framstått som mer karismatiskt, intelligent och bildat än sitt moderparti, sannolikt eftersom man till skillnad från SD vågar släppa fram talangfulla och kvalificerade personer på ledande platser trots att det innebär en minskad egen kontroll. Inom SD-ledningen har man istället satsat på att undanröja risken för intern konkurrens genom att fylla riksdagen med lojala ja-sägare, ofta flickvänner och släktingar. Till övriga platser vågar man med få undantag inte rekrytera utanför socialgrupp fyra. Ett knapptryckarkompani av sjukpensionärer, gamla trotjänare ur vit makt-rörelsen, våldsbrottslingar och folk från Samhall har kommit att utgöra en besvärande del av SD:s riksdagsgrupp. Ett trött entourage av halvfigurer med namn som Hedlund, Bylund, Skalin och Filper garanterar att ledningen har full kontroll över läget.
Inom det betydligt sundare SDU rekryterades exempelvis Henrik Vinge själv till styrelsen av Gustav Kasselstrand. En sådan rekrytering är inte riskfri – vilket helgens maktstrid visar – men att släppa fram lovande personer är en förbannad skyldighet för den som leder en demokratisk organisation. Tack vare att denna skyldighet har respekterats har SDU varit närmast immuna mot de idiotiska skandaler och pinsamma fyllebråk som har präglat SD:s tid i riksdagen. Och det vore milt uttryckt förvånande om någon av de nya och lovande ledamöterna, Johan Juthberg, Daniel Hallin eller Camilla Jonasson, skulle bryta denna trend.
Särskilt förvånande var det däremot inte att ytterligare en våldsdömd person visade sig ingå i SD-ledningens förslag till ny SDU-styrelse. Naturligtvis får man utgå ifrån att vare sig Karlsson eller Vinge kände till något om mannens bakgrund, men deras rekrytering avslöjar ändå något om arbetsmetoden. När fullständigt okända och okvalificerade personer vars bakgrund man inte känner till erbjuds ledande befattningar sker det inte för att stärka en organisation, utan för att stärka sitt personliga grepp om makten i denna organisation. Så har det länge gått till i SD. Imorgon kan beteendet sprida sig till SDU, om inte ombuden sätter stopp för försöket. För oss utomstående är det bara att hoppas.
FRIA TIDER
