Detta är ett gratis exempel på innehåll i Fria Tider Plus. Vår digitala prenumeration för en krona per dag (köp direkt) ger dig tillgång till allt material i Fria Tider och Fria Tider Plus.
I dagarna har Skolverket presenterat sitt förslag på förändringar av kursplanerna för bland annat grundskolan. Förslaget har väckt starka reaktioner, i synnerhet då undervisning om antiken föreslås försvinna från historieämnet. Det innebär att högstadieeleverna inte längre ska lära sig om "forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700". Eleverna skulle enligt den äldre kursplanen bland annat göra "jämförelser mellan några högkulturers framväxt och utveckling fram till 1700-talet, till exempel i Afrika, Amerika och Asien." Men de skulle alltså även lära sig om "antiken, dess utmärkande drag som epok och dess betydelse för vår egen tid." Något som nu föreslås försvinna ur kursplanen.
Anledningen till att kursplanerna föreslås ändras är framförallt så kallad "stoftträngsel", alltså att de nuvarande kursplanerna anses vara för omfattande. Om detta beror på att elevernas eller lärarnas förmåga helt enkelt försämrats berörs inte av Skolverket, det är annars en intressant fråga och skulle kunna bero på allt från invandring och stök till smartphones och kepsar. Oavsett vilket, Skolverket skriver att "det krävs ett borttagande av historiska epoker från kursplanen för att bereda plats för efterkrigstiden och ge förutsättningar för ett djupare lärande." Alternativet är att öka antalet timmar i historia. På liknande vis föreslår Skolverket att "arbetsmarknadens och arbetslivets förändringar och villkor" samt "utbildningsvägar, yrkesval och entreprenörskap" tas bort från samhällskunskapen. Istället hänvisas den framtida arbetskraften till studie- och yrkesvägledarna.
Förslaget på nya kursplaner innehåller även en liberal agenda genom mer subtila ordval. "Stormaktstiden" föreslås byta namn till mer politiskt korrekta "östersjöväldet". Eleverna ska också lära sig "hur olika aktörer använder historia för att skapa eller stärka nationella identiteter", underförstått att nationen är en social konstruktion. "Migration" ges en viktig plats i kursplanen, vilket kanske inte förvånar någon. En hel del av värde ska oavsett vilket finnas kvar, som "berättelser i antik och nordisk mytologi samt i äldre samisk religion" och "hemortens historia och vad närområdets platser, byggnader och vardagliga föremål kan berätta om livet där under olika tider". Som kuriosa kan också noteras att förslaget på ny kursplan är bristande i sin normkritik, det talas regelbundet om att eleverna ska få lära sig om hur "kvinnor och män" levde förr i tiden. Det är ju chict radikalt att "kvinnor" kommer före "män", men var är de icke-binära?
Skämt åsido, att antiken försvinner ur grundskolan och ersätts av den politiserade efterkrigstiden är problematiskt. Det ger myndighetsvänstern många möjligheter att låta skolan fokusera på "rasism", "kolonialism" och liknande, alltså den egna myten om efterkrigstiden och myndighetsvänsterns förträfflighet. Man skulle kunna ondgöra sig över hur politiker och myndighetsaktivister vill göra de unga urarva, förvandla dem till historielösa undersåtar och oikofoba konsumenter utan identitet och utan bildning. Fullt så dramatiskt är inte förslaget till ny kursplan, men det är ett av många steg på vägen åt det hållet. "Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna", för att citera George Orwell. Ett problem i sammanhanget är att liberaler och många borgare är oförmögna att förklara varför antikstudier är viktiga. Konservativa statsvetaren Claes G Ryn har skrivit att 1968 "stod den svenska så kallade borgerligheten intellektuellt och kulturellt nästan försvarslös" och så är fallet även idag. "Det är väl bra med historia" och "varför ska dom ta bort antiken från skolan" är inga starka argument mot myndighetsvänstern och andra. Ska vi på allvar argumentera mot dem måste vi röra oss in på delvis minerad mark, vi måste prata om Europa, historia och identitet.
För det finns tre skäl att studera antiken, och inget av dem är särskilt politiskt korrekt. För det första bidrar antikstudier, om de görs på rätt sätt, till stolthet och identitet. Det har de gemensamt med studier av vikingatiden eller stormaktstiden, något alla som sett filmen 300 kan instämma i. Antikens greker och romare tillhör grunden för vår civilisation, utan dem kunde vi idag ha levt i någon orientalisk despotism eller under människooffrande kartager. Vår civilisation är, på gott och ont, unik och en hel del av det går tillbaka till "de gamla grekerna". Antikstudier kan bidra till identitet och positiv självbild, något unga européer idag lider brist på. Vi är européer och i skolan ska vi ta del av vårt arv och vår historia på ett sådant sätt att vi inte utvecklar ångest och självhat. Men makthavarnas projekt innebär ett försök att bryta med vår civilisation och våra förfäder.
För det andra bidrar antikstudier till en förståelse av vår egen tid. Det sägs ibland att Europas rötter står att finna på tre kullar, Akropolis i Aten, Capitolium i Rom och Golgata i Jerusalem. Vän av ordning kan tillfoga Uppsala högar – dagens Europa hade inte funnits utan det germanska arvet och det gäller i synnerhet Norden. Men antikstudier gör vår samtid begriplig, och får oss att förstå hur unik vår civilisation är. Det handlar om allt från grekisk filosofi till romersk juridik, från demokrati till språk. Inte minst språket blir begripligt av antikstudier, man förstår då vad det betyder när någon säger att "tärningen är kastad", att något är en trojansk häst eller att en pyrrhusseger är vunnen. Det bidrar också till en trygg och positiv identitet och en känsla av historiskt sammanhang. Men en bieffekt är att man kan vilja försvara detta europeiska arv, och det är inte makthavarnas avsikt med skolan. "Framtiden tillhör dem med längst minnen" enligt den franska nya högern, och tanken är att vår framtid ska tas ifrån oss.
För det tredje hjälper historiestudier oss att förstå vår samtid, "den som inte känner historien är dömd att upprepa den". Det som händer idag är inte något alldeles nytt, mycket har hänt förut. Historien kan hjälpa oss att förstå varför ett samhälle inte kan avveckla sin försvarsförmåga fullständigt, varför man inte ska trycka upp pengar på löpande band, varför mångkultur och imperialism är dåligt eller varför man inte ska öppna sina gränser på vid gavel för andra stammar. "Vae victis", ve de besegrade. Historien lär oss också att eliter och makthavare ibland spårar ur och korrumperas, och att de då måste bytas ut. Den tysk-belgiske historikern David Engels har i storverket Auf dem Weg ins Imperium, "på väg mot imperiet", jämfört vår tid med den romerska republikens sista tid. Man kan inte förvänta sig att den svenska skolan ska gå på djupet lika mycket som Engels, men tydligen led Rom av samma problem som vår samtid. Befolkningen byttes ut – "de flesta i den här mängden har inget fosterland" beskrev Seneca läget i den eviga staden. Äktenskapet underminerades och en utbredd ensamhet återkommer i självbiografierna. Prästerna blev både färre och sämre. Ytlig underhållning och bidrag ersatte frihet och traditioner, "bröd och skådespel". Oligarker och byråkrater hade avskaffat möjligheterna till folkligt inflytande, konflikter mellan folk och etablissemang blev alltmer våldsamma. Till sist bröt inbördeskriget ut och republiken gick under. Men en tillrättalagd historieundervisning gör att man inte kan se sådana mönster.
Sammantaget är alltså förslaget till ny kursplan ännu ett steg av många på vägen mot ett historielöst byråkratsamhälle, där vi reduceras till undersåtar och konsumenter. Det är positivt att många reagerat på detta, förhoppningsvis kan det leda till debatt om varför vi ska studera vår egen civilisations rötter. Samtidigt innebär skolans försämring att vi själva måste bilda oss. Att ge kusinbarnet en bok med grekiska myter kan idag vara en revolutionär handling, om man hårddrar det hela lite.
