Hur ska man få ansvariga politiker att leva upp till det ansvar de formellt ålagts och påtagit sig? I ansvaret ligger att inte bara att i efterhand agera genom att avskeda en underhuggare, utan att agera snabbt när ett problem uppstår, ja helst vidta preventiva åtgärder som förhindrar att det alls går fel. Ansvarsutkrävande är en viktig del i strukturen med incitament. Alla kommer då inte till himlen, utan en del hamnar i helvetet. Detta kräver inte bara hårda nypor av beslutsfattare utan hårda nypor mot beslutsfattare. Frågan är om personerna med det politiska ansvaret klarar av sina jobb? Det finns en viss skillnad mellan ideal och realitet.
Nedläggning av försvaret är allmänt känt och politikerna har börjat inse att det inte var så ansvarsfullt. Trots alla fördömanden av krig och våld finns det hotbilder mot landet. I samband med svältkuren för det militära försvaret lade politikerna också ned all civil krisberedskap. Tidigare avsågs med ansvarsfull politik en beredskap för konflikter i världen som direkt eller indirekt kan beröra Sverige. Det fanns lager av viktiga varor som mat och bensin så att Sverige skulle kunna klara en kris som störde det normala handelsflödet. Nu saknar vi sådan förmåga, kombinationen av minskad jordbruksproduktion och massinvandring gör att vi inte klarar av att föda befolkningen vid en avspärrning. Vi har på tvärs mot all propaganda för ”hållbarhet”, inte blivit mer hållbara, utan mer sårbara.
Ett problem är att de flesta politiker i huvudsak är ansvarslösa säljare. Politiker tar bara ansvar för sina intentioner. Ju mer orealistiska ambitioner och ju mer positiv människosyn politiker har desto mer beröm förväntar de sig. Det är köparens problem om han anser sig bli blir lurad, för säljaren ville i alla fall inget ont även om det blev så.
Ett återkommande självmål är att politiken saknar robusthet. När politikerna säljer in en reform tonas sannolikheter för missbruk och negativa bieffekter ner med största möjliga tystnad. Att skolval kan leda till betygsinflation finns inte med i Alliansens presentation och kanske inte heller i deras analys. Att entreprenörskap kan leda till assistansbedrägerier, hemtjänsthärvor och geschäft med både arbetskraftsintyg och flyktingsmuggling blev en överraskning. Lika lite kunde socialdemokrater tänka sig missbruk av sjukskrivning och förtidspensionering. I en positiv människosyn finns inte att människor sjukskriver sig fast de inte är sjuka. Politikerna behåller sin positiva människosyn och överlåter åt myndigheterna att sköta tillämpningen.
Det rationella för politiken vore att när man väl fått igenom sin reform så stagar man upp den med regler mot missbruk. Men reformisterna är antingen så blåögda att de inte ser riskerna eller så råa att de i propagandan förnekar alla risker och baksidor. När de vinner kan de inte byta spår och säkra sin reform mot urartning. De propagandistiska fördelarna blir helt dominerande och nackdelar förnekas tills de inte längre går att förneka. Då vidtas minimala justeringar som endast löser problemen med de mest stötande avarterna. Detta är knappast en fråga om ren taktik, utan en effekt av en propagandistisk debatt. Det finns nog också en outsagd rädsla för att varje tal om missbruk och varje konkret regel mot missbruk kan väcka tankar på sådana möjligheter hos vanligt folk. Om man betraktar medborgarna som snälla och enfaldiga, så kan de kanske inte på egen hand tänka tanken att systemet kan utnyttjas. Om man tiger om möjligheten så blir svagheterna oupptäckta, och en oupptäckt fuskmöjlighet behöver inte stävjas. Denna ansvarslösa förhoppning är central för utformningen.
Den egna fantasilösheten kan också bli ett argument för den egna höga moralen. ”Jag kunde inte tänka mig att någon är så gemen att han utnyttjar detta fina system som bygger på en positiv människosyn.” Den politiska debatten moraliseras med fokus på de uppvisade attityderna och vänder ryggen till effekter. Man ignorerar intern logik, mänskligt beteende och förväntade empiriska effekter.
Praktiker och ekonomer tror på incitament. En reform måste alltid skyddas mot missbruk redan i konstruktionen. Svagheterna visar sig sällan dag ett, men successivt blir allt fler införstådda med möjligheterna att gå från bruk till missbruk. Om missbruket inte leder till bestraffning som fängelse, böter eller stigmatisering, utan ger en rejäl avans så kommer det att öka. När det väl har etablerats så är det mycket svårare att bekämpa. Problemet är inte längre brukare som kan förledas till missbruk, utan missbrukare som kommer att försöka gå runt nya regler.
I valet mellan ett bra och ett klart sämre alternativ säger politikerna ofta både och. Vi ska både hjälpa flyktingar i närområdet och ta emot dem i Sverige. Varför säger de så? Drabbas de av en prioriteringspanik och fegar ur? Om man påstår att en fråga är viktig att hantera så följer att det gäller att lösa den på det bästa sättet, inte lite på bästa och lite på sämst sätt. Ett val av ett specifikt alternativ tilltalar inte alla väljare, men de flesta önskar förmodligen att politikerna gör sitt jobb och fattar rationella beslut. Denna oförmåga att prioritera borde bedömas som ett uttryck för ansvarslöshet.
Många störs av diskussioner med icke-svar och politikerna förstår trots allt att en tillsatt utredning och en utsedd samordnare är rätt otillräckligt. Hela tiden handlar ju politik om prioritering; politik är huvudsakligen prioritering. Inte minst välfärdspolitik handlar om att hjälpa en speciell grupp nu, istället för alla andra grupper. Detta döljer politikerna av marknadsmässiga skäl och pratar mer om grupper som får extra och föga om de grupper som inte får. De säger aldrig explicit att de prioriterar ner dem som blir nedprioriterade.
Detta förnekas med det populära nonsenspåståendet: ”Man skall inte ställa grupp mot grupp”. Men det är ju just det som är politikers jobb. Problemet för politiker är att det är många fler som inte blir prioriterade och får den extra tilldelningen ur reformutrymmet. Man vill inte låtsas om sina resonemang varför dessa andra grupper inte blev prioriterade. Allt fokus blir på dem som får och pengarna tycks inte ha något alternativt användningsområde, man lyckas hitta en extra miljard som bara ligger där och väntar. Assars Lindbäcks boktitel Politik är att välja har inte gjort intryck.
Politikernas självgodhet kan leda till att de går emot folkviljan med en impopulär reform. Detta förutsätter att olika partier kan enas och därefter hoppas de att väljarna efter en tid inser att politikerna haft rätt och gillar läget. Det går bra att gå emot folkviljan, om man ”går före”, vilket politiker normalt anser att de gör. Detta är sensmoralen av folkomröstningen om högertrafik. Beslutsfattarna ignorerade väljarna preferenser och det gick ju bra. Politikerna ser detta som en illustration på ”ledarskap”, inte på bristande demokrati.
I Macchiarini-frågan vid Karolinska Institutet tog man tag i storsläggan. Inte bara nuvarande rektorn blev av med sin position utan också den föregående rektorn sitt nya toppjobb. De inblandade personer som satt i Nobelförsamlingen uppmanades att avgå, personer i styrelsen rensades ut. I detta fall blev reaktionen storstädning. En skandal av mycket större dimensioner är svensk invandringspolitik. De ansvariga har varit än mer ansvarslösa, men ingen står vid skampålen.
Politiker avsätts inte för dåliga politiska beslut. Toppen ryker vid dåliga riksdagsval, inte på grund av katastrofala beslut för landet. Nedanför toppen ryker personer som inte helhjärtat stöder ledningens ofta bristfälliga förslag. Partikadern är ingen tankesmedja utan en applåderande publik. Väljarna hoppas de väljer individer som kan styra landet, men de får personer som sållats fram enligt kriterier som ofta ger ett negativt urval.
