Hat är en känsla som inte är positiv, men känslor måste inte vara positiva. De flesta kan bli besvikna, irriterade, förargade, ledsna och även hata. Det är inte brottsligt, och hat blir ett problem först när det leder till att en person skadar någon annan. Ett slag på käften får utövas som självförsvar, men inte för att skipa privat rättvisa.
Hot är något mer komplicerat. Du får fritt hota din partiledare med att rösta på ett annat parti om han inte byter åsikt i en speciell fråga. Men hot om ett slag på käften är inte tillåtet.
Talet om ”hat och hot” antyder en risk för att en kritisk attityd lätt kan leda till ett planerat övergrepp. Pressen är mycket snabb med att prognostisera ett våldshot om en person som journalisten sympatiserar med drabbas av alltför skarp kritik. Det blir lite fånigt, men det ses som någon sorts försiktighetsprincip att misstänka hot om våld även när sådant hot knappast föreligger. Statsepidemiologen Anders Tegnell har fått uppleva både tatuerade idolbilder och dödshot. Men hur realistiska hoten är tycks avgöras främst av bedömarens sympati eller antipati gentemot den hotade personen.
Det finns uppenbara problem med detta. Vi har riktiga risker och vi har fiktiva risker. Nordiska motståndsrörelsen anses vara en reell risk, men hur långt kan man blåsa upp den risken? Expo hävdade att NMR var inblandat i 258 manifestationer 2018. Jag vet inte vad siffran anses uppgå till för 2019 eller 2020, men en kvalificerad gissning är än fler. Hur många ledde till ond bråd död? Inte någon?
Politiska mord är rätt ovanliga i Sverige, men mord i kriminella miljöer omfattande. Förmodligen löper kriminella personer i gangstergängen Schottaz och Dödspatrullen en större risk att skjutas i Skandinavien än de skulle ha som innevånare i hemlandet Somalia.
Mindre sannolikt tycks det vara att den som gör sig skyldig till ”hets mot folkgrupp” begår rena våldshandlingar. De flesta som fälls för det brottet har inte riktigt en mördarprofil, men polisen utgår fördomsfritt från att en 73-årig kvinnlig pensionär med två felparkeringar i syndaregistret kan vara en farlig brottsling.
En partisk press skrämmer människor från deras egna åsikter genom att göra kritiska åsikter till något halvkriminellt. Det skall hållas ett långt säkerhetsavstånd då ”hat och hot” anses ha en enorm dragningskraft. ”Atomkraft? Nej tack” var ett hövligt nej, men ”Nej tack till Folkhälsomyndighetens rekommendationer” är så hatiskt och hotfullt att det är att bedöma som ett steg närmare väpnat uppror,
Nu drygt tre år efter Metoo-hysterin kan många notera att det blev lite överdrivet. Men det är inte så många som ångrar sig, förutom Aftonbladets Åsa Linderborg. De flesta ger sig själva en dunk i ryggen: ”Jag gick med i drevet, men det var jag tvungen till. Sedan när stormen dragit förbi så kom jag och alla andra goda medborgare fram och sade, att det här blev lite tokigt.”
Det är det som är sensmoralen: i Sverige har vi en åsikt i taget och så småningom blir det rätt bra. En riktig svensk tiger när det blir besvärligt. Svensken vet att efter vinter blir det vår. Det kan man räkna med, men inte att ha ett politiskt inflytande. Det positiva inflytandet kommer från makten.
Kanske borde vi vara än mer följsamma och uppmuntrande? Det är när myndigheterna satsat på fel politik som vi borde vara extra generösa – så småningom lär de sig. Att de är förmanande, ja rent ut sagt odrägligt överlägsna, får vi helt enkelt acceptera.
Hotet mot demokratin är i första hand att överheten tröttnar på en befolkning som är otacksam och dessutom ägnar sig åt kritik, det vill säga hat och hot. Det finns ett talesätt som säger att ”den som sår vind skördar storm”. Det är väl det som den otacksamma befolkningen bör begrunda innan den fortsätter att plåga makthavarna med kritik tills dess att tålamodet tryter.
Myndigheterna knorrar över ett otacksamt folk. De klagar också på att medierna innehåller dåliga nyheter. Tyvärr kännetecknades inte all media av ”ansvarstagande journalistik”. Det antyds nu allt tydligare att de aviserade statsbidragen via myndigheten MPRT inte kommer att komma all media till del. Kritiken mot hat och hot kommer nog också att drabba nyhetsmedia som inte lojalt visar att de producerar ”ansvarstagande journalistik” som stöttar myndigheterna, istället för att ifrågasätta dem.
En förmildrande faktor med dagens auktoritära demokrati är att man inte använder klara begrepp och pekar med hela handen. Det ger ett mildare, nästan försonligt intryck. De söker antyda och indikera, snarare än kommendera. Tonläget påminner om Folkhälsomyndigheten som utfärdar ”rekommendationer” och inte restriktioner. Makten talar tydligt, men fortfarande lite inlindat. Men om folket är ohörsamt så borde väl tonen skärpas? Ett arabiskt ordspråk ger rådet: ”använd aldrig svärdet, om det räcker med piskan”. Men vad göra om det inte biter med piska?
