Bulletin lyckades skapa en positiv intern kickoff. Det var många glada skribenter som skrev att de såg fram emot alla sina nya begåvade kolleger. Många verkar ha känt sig som sällsynta undantag på hämmade redaktioner med låg takhöjd, men nu skulle de äntligen kunna blomma ut.
Men deras utträde från de gamla institutionerna kan bli något annat än en marsch mot makt och erkännande. Vänstern lyckades med sin marsch genom institutionerna, men högern börjar med något som mer liknar en reträtt. Bra plattformar överlåts till andra opinionsbildare. Och Bulletin kanske inte lever upp till förväntningarna.
Bulletin-projektets huvudmän Paulina Neuding och Thomas Gür låg också bakom projektet Kvartal och en fråga är varför de övergav detta och började om. En möjlighet är att Kvartal blev för mycket mellanmjölk, men det är svårt att avgöra om Neuding har några andra ambitioner med Bulletin, efter en lite oprecis start med många spretiga rekryteringar. Vad har grundarna lärt sig av Kvartal? Och vad var det som var så fel med Kvartal att man inte kunde ordna det, utan kände sig tvungen att starta om på nytt?
I en deklaration påstår Paulina Neuding att Bulletin ska skilja på ”news och views”. Det är inte en så lätt uppgift som det låter, då vi behöver views för att sålla fram det viktiga i nyhetsflödet. Varje större internationell nyhetsredaktion använder subjektiva bedömningar för att ta fram ett nyhetsurval som passar den egna målgruppen, varpå själva nyheterna produceras utan inslag av egna åsikter. I uppföljande analyser och ledare levererar redaktionen sedan material som kan inkludera egna ställningstaganden. Det är alltså först views, sen news och slutligen views igen.
Men så jobbar inte Bulletin. Nyheterna består i hög grad av TT-artiklar där skribenten ger läsaren ledtrådar om vad som är rysansvärt och vad som förtjänar ett handhjärta. Tips som både Neuding och läsarna torde uppleva som både irriterande och fördummande, och som något man borde slippa i Bulletin. Med så många skribenter borde någon sättas på att tvätta rent TT-artiklarna från rena förnumstigheter och PK-floskler. Detta görs tyvärr inte i nuläget.
Bulletin hade tänkt sig att skribenterna skulle knyta vänskapsband, skapa en läsekrets och säkra statsbidrag innan man slutligen drar ut i strid. Men så kom ”stormningen” av Kapitolium. Den djupa amerikanska staten satte in militär i Washington som skydd mot mörkrets krafter när demonstranterna redan åkt hem. Om detta skrevs ett antal svaga artiklar i Bulletin. Men den modigaste skribenten Ivar Arpi gjorde det självklara påpekandet att det som ägde rum i Kapitolium var en vanlig bråkig demonstration och inte en statskupp. Men detta måttfulla konstaterande ledde till häftig kritik från vänstern. Och Bulletins övriga medarbetare, som vet att kritik från vänster kan leda till avstängningar i sociala medier och en hel del andra tråkigheter, valde att inte ta Arpi i försvar.
Sedan blev det än värre. Paulina Neuding har tidigare förklarat att hon är stolt över att samarbeta med ”Project Syndicate”. Ett mer anti-alternativt forum finns inte. Här kan president Macron skriva en PR-text som går ut till alla etablissemangsredaktioner i hela EU. Det är också ett projekt som stöds av George Soros, en finansmogul och vänsteraktivist med kopplingar till amerikanska UD. Soros både skriver där och finansierar verksamheten genom sin vänsterstiftelse Open Society. Om Bulletin hoppas rekrytera läsare ur Fria Tiders läsekrets är denna koppling sannolikt destruktiv. Det är som att försöka skapa positivt intresse för socialism genom att publicera CH Hermanssons tal vid Stalins bortgång.
Den 24 januari publicerade Bulletin en riktigt usel artikel från Project Syndicate. Den är ett intellektuellt virrvarr och sammanfattningen är att ”stormningen av Kapitolium” nu har uppgraderats till ”ett amerikanskt sammanbrott”, vilket illustreras med bilder på soldater som skyddar kongressbyggnaden från ”hot mot republiken”. Men den hysteriska militärinsatsen ger betydligt starkare vibbar av statskupp än intrånget i Kapitolium.
Republikanernas avsikt var att demonstranterna skulle ge stöd till de republikans kongressledamöter som avsåg att kritisera valet. Efter intrånget lades denna debatt ner och republikanerna tvingades söka skydd undan en storm av hyckleri. Nancy Pelosi hävdade för fyra år sedan att ”our election has been hijacked” vilket i mina öron låter ungefär som ”stop the steal”. Trump deklarerade snabbt att han inte tänkte delta på Joe Bidens installationsceremoni den 20 januari, vilket rimligtvis bör förstås som ett motvilligt accepterande av valresultatet. Om Trump såg en möjlighet att bli utnämnd hade han knappast uteblivit.
Hela hysterin kring ”statskupp” från Trumps sida är till för att motivera den repression som nu sätts in mot Republikanerna. Demokrater som under fyra år konsekvent har hetsat och motarbetat valresultatet från 2016 menar nu att varje kritik av valet 2020 utgör landsförräderi.
Även moderata Trump-kritiker, som europeiska statsministrar, fördömer IT-jättarnas censur av en sittande president. Bulletin borde diskutera problematiken i USA analytiskt och inte vara så rädda om det egna skinnet. Man kan säga att Trump är en dålig förlorare. Det är han, men han har också en lång lista med berättigade klagomål. Jag kan inte påminna mig någon valrörelse i en erkänd demokrati med en så ensidig mediebevakning. Nu måste Bulletin samla sig och börja leverera egen text istället för att kopiera strunt. Yttrandefriheten hotas nu av IT-jättar som censurerar åsikter de ogillar, vilket är den centrala frågan idag. Som nyhetsmedium borde det vara självklart för Bulletin att stå för yttrandefrihet – men då krävs det att man faktiskt också ställer sig upp.
I Bulletin hittar jag inga försök att bredda den svenska åsiktskorridoren. Skribenterna håller lite till höger om korridorens mitt. Men man aktar sig noga för att gå för nära väggen. Det känns som flera av skribenterna skrev lite djärvare när de var högeralibi på en stor vänsterredaktion än vad de vågar göra i Bulletin. Nu är de med i ett gäng som håller till höger i korridoren och en törn i väggen kan skapa ett drev mot arbetsgivaren som de inte är redo att hantera. Jag hade förväntat mig mer av frimodighet som backas upp genom kollektivt stöd, men tidningen verkar bestå av en ganska räddhågad grupp som ännu inte är redo för batalj. Man får hoppas de repar kraft och mod, men starten måste tyvärr betraktas som trevande.
I nuvarande skepnad saknar Bulletin en bärande strategi. En tidning bygger på att olika avdelningar kompletterar varandra. Men i Bulletin är det snarare skribenter som skriver rätt likartat om samma ämnen. Med mer diskussion och högre i tak skulle det stora antalet opinionsskribenter kunna skapa en intressant produkt. Men åsiktsskillnader kan leda till osämja och just nu verkar Bulletin bara ha ambitionen att skapa en god stämning mellan medarbetarna. Frågan är bara hur länge läsarna orkar stanna på detta ovanligt segdragna kickoffmöte.
