DN:s ledarskribent Lena Andersson tillhör tveklöst den västerländska nationalstatens mest intelligenta - och rabiata - fiender. I DN 20/10 konstaterar hon att SVT Agenda har frågat partiledarna hur mycket invandring Sverige tål, vilket var helt onödigt enligt Anderssons analys.
Så här låter det:
"[M]igration borde kunna bli en parlamentarisk ickefråga på samma sätt som det är en parlamentarisk ickefråga hur många barn varje kvinna har rätt föda i Sverige, vilket ju är en variant på invandring. Riksdagen lägger sig inte i migration från livmodern trots att barn kostar, särskilt när de just anlänt och innan de socialiserats, trots att vissa kommer att ha anpassningssvårigheter och den obevekliga normalfördelningskurvan berättar att en viss procentsats kommer att bli teoretiskt lågpresterande och inte klara arbetslivet i ett högteknologiskt samhälle. Detta vet vi. Ändå har vi inte demokratiskt beslutat om 'en generös gräns'."
Detta är, antar jag, en modern "socialliberal" analys. Till skillnad från äldre liberala debattörer hänvisar inte Andersson till individens ansvar när hon ska legitimera sina egalitära ideal - utan till vänsterradikala uppfattningar om att någon annan alltid ska betala. Av moraliska skäl.
Denna ledarsida förnekar inte att Sverige kan låta hela tredje världens underklass bosätta sig i Sverige, inkluderat dess mest asociala och kriminella element. Ta bort välfärden och ge oss rätt att bära vapen så kan gränserna vara öppna för precis vilka problematiska folkgrupper som helst. Problemet är bara att när vintern kommer så svälter de ihjäl om man inte frivilligt avstår större delen av sin lön för att ge dem hjälp via privata välgörenhetsinrättningar. Är det på detta sätt som Lena Andersson vill göra invandringen till en "ickefråga" i Sverige? Troligen inte.
Istället kräver Lena Andersson - underförstått - att hela tredje världens befolkning ska kunna bosätta sig i Sverige och gå på bidrag. Och att svenskarna ska betala. Att så är fallet vill dock ingen av dagens socialliberaler säga rakt ut. I Lena Anderssons text är frågan om vem som ska betala för kalaset elefanten i rummet. Den utelämnas som ren maktdemonstration.
Men vi ska aldrig sluta ställa frågan. Ty eftersom svaret är "svenskarna" är resurserna begränsade. Sverige har redan västvärldens fattigaste befolkning. Hälften av våra medborgare har en nettoförmögenhet under 60 000 kronor, värdet av bostad inkluderat. Många är skuldsatta och var femte hushåll kan inte hantera en oförutsedd utgift på 20 000 kronor. Bara den rikaste tiondelen av oss har ens några årslöner på banken. Även om Fredrik Reinfeldt säljer ut både Vattenfall, skogen och malmen för att kunna fortsätta låta Sverige vara ett globalt socialkontor, så dröjer det inte länge innan pengarna är slut.