I magasinet Plus på SVT brukar tester ingå för produkter med samma funktion. Allt som oftast är det inte den dyraste produkten som brukar vinna i testerna. Det borde stämma till eftertanke även när det gäller betydligt mer komplicerade processer. Min bostad med en hyra på tiotusen kronor i månaden, är den så mycket bättre än den på andra sidan gatan för drygt tretusen? Eller om satsningar på idrottsarenor och konserthus i miljardklassen: Leder de till högre upplevelser än om de hade kostat hälften?
Den påkostade Friends Arena i Solna har varit så dyr att såväl bygga som att driva att den nu hänger vid ruinens brant och att ägarna (staden plus några privata aktörer) tvingas sälja arenan för en spottstyver. Alla dessa kommunala satsningar är allt som oftast förlustprojekt som vi, skattebetalarna, tvingas finansiera. Får vi det vi betalar för? Och den absolut mest brännande frågan är naturligtvis: Blev vi tillfrågade innan beslutet fattades om att bygga dessa skrytiga monument över vår egen förträfflighet?
Vi blir aldrig tillfrågade. De vi har valt fram som våra folkliga representanter för att tillvarata våra intressen, skiter högaktligen i om vi vill ha den där arenan eller de där vidriga skulpturerna utanför vårt fönster.
Varför accepterar vi att våra folkvalda gör precis vad de vill med våra pengar?
Svaret är att vi har givit dem den makten genom att vi betalar orimligt höga skatter. Vid en viss nivå medför skatterna att vi får ett alltför litet inflytande över våra egna liv och val. Vi betalar för att stat, kommun och landsting tar ansvaret över våra val så att vi "slipper". Och det är det som man kallar för ett individualistiskt samhälle!
När vi säljer vårt självbestämmande, så får vi betala för att vi säljer! Hur kommer det sig att vi tycker det är hyvens och toppen?
Så sent som i slutet av 1960-talet låg den svenska skattenivån på en ordinär OECD-nivå, där även USA, Luxemburg och Monaco finns med. Så inträffar något under bara något år in på 70-talet. Skatterna skjuter i höjden med en kurva som liknar en bandyklubba. I samma takt sjunker Sveriges framträdande plats i välståndsligan (vi låg som bäst som nr 3) Och vad var det som hände? Vem började stjäla våra pengar och såg till att företagskulturen nästan försvann?
Olof Palme kom till makten 1969 efter det att Tage Erlander hade lett Sverige till dess stora framgångar i 23 år. Innan Palme blev statsminister hade han positionen som skolminister och är i någon mån ansvarig för flumskolan som också inleddes sitt föga smickrande korståg med startpunkt 1969.
Palme tog tag i rodret på skeppet Svea och gjorde en vänstersväng på 90 grader. Välfärdsbygget inleddes under parollen Jämlikhet, valfrihet och samverkan. Han kallade sig "demokratisk socialist" men i princip var det bara en omskrivning. Hans vänner ute i världen var i högsta grad "äkta" kommunister; Cuba, DDR, och Venezuela. Genom att han alltmer vände västvärlden ryggen inleddes flirten med terrorister i Mellanöstern.
Palme lyckades åstadkomma det omöjliga: Att få ett fritt folk att lämna över sin valfrihet till staten och sedan acceptera tre gånger så höga skatter i utbyte mot samhällets tjänster. Välfärdssamhället är ingenting annat än våra pengar i andras händer.
Men det är svenskarnas livssyn och perspektiv på samhället som egentligen förändrades mest. Jämlikhetstänkandet skapade avundsjuka och gnäll och ett evigt jämförande. Vi formades till att tänka att jämlikhet och "allas lika värde" bara betyder likhet och relativism.
Vi kom att bli offer för det marxistiska tänkandet och som genom 68-generationen har kommit att verkställa och dominera sedan dess.
Marxismen är ingen god ideologi, vilket vi alla har blivit matade med att det är. I själva verket är marxismens tankegods det mest människofientliga och ondsinta som finns. Den bygger på idén att slå sönder existerande kulturer och strukturer, både på samhällelig och individuell nivå. Målet är att skapa en ny helt fristående men hjärntvättad människa som skyr alla nära relationer för att det ses som konserverande. Denna människa ska ha arbetet som sin första prioritet för att känna sig delaktig i ett samhälle som saknar rötter och historia. Hon är en marionett för ett kollektivistiskt synsätt där ingen, inget eller något egentligen existerar. Om det existerar så är hon slav under sina drifter (det är här Freud kommer in i tänkandet).
När det kommer till relativismen så ingår det naturligtvis i idén om att vi inte ska bry oss om något som bättre eller sämre. Alla kanter måste slipas bort, de skapar bara oro.
Kulturmarxismen betyder helt enkelt att det är genom att ta plats i kultursektorn som man har möjlighet via styrinstrument, bland annat skatterna, att föra ut det marxistiska budskapet till massorna. I Sverige var det 68-vänstern som gjorde detta möjligt.
Genom Palmes tyngdpunkt på jämlikheten som av Gud given, kom så kultur- och värderelativismen att följa med i tänkandet på att det finns ingen, inget eller något som är bättre än något annat. En allmän kärlek till människorna anses som ett ideal jämfört med den konserverande kärnfamiljen där barn ses som en fälla och ett hinder för att man ska fullfölja sin plikt som arbetsmaskin. Det är detta som anses som självförverkligande.
När så Palme med stor skicklighet hade implementerat detta tänkande hos svenskarna, så var det bara att bygga på. Självförverkligande genom 40 timmars arbetsvecka, några timmar i veckan tillsammans med de egna barnen, frikoppling från all historia och andlighet plus ett allt större psykiskt lidande; präglar ett Sverige i stundande upplösning.
Genom att till och med ta ett riksdagsbeslut om ett mångkulturellt samhälle 1975 fullföljs splittringen. I klasslöshetens namn skapas och understöds nya underklasser som växer snabbt. Vi får lära oss att fattiga och outbildade människor "behöver samhällets stöd". Vänstern ger sig själv legitimitet för ett fortsatt "arbete mot orättvisorna". Men i själva verket är detta ännu en paradox: Vänstern vill inte ha något jämlikt samhälle eftersom det vore att utplåna sig själv. Däremot har man lyckats pumpa folket fulla med detta synsätt. Och det har inte gjort oss lyckligare.
Vi fortsätter att åka rutschkana nedåt i välståndsligan. Här har man också lagt dimridåer. Man kallar det för välfärd vilket är en helt annan sak. Om välfärd bara betyder världens högsta skatter så är det en sak. Men om det betyder välstånd i form av företagsklimat och individers förmögenhet, så ligger vi långt, långt ner. Mer än 6 000 företag går i konkurs varje år!
För att få en uppfattning om hur mycket den svenska statsbudgeten (pengar till välfärd) egentligen kostar så kan man göra tankexperimentet att den offentliga sektorn kostar 50.000 kr. I sekunden. Det är vad du betalar för att ta del av en havererad skola, allt sämre tillgång till vård, allt grövre brottslighet utan att polisen kan göra mycket, sociala experiment på barn, genuslaboratoriet och ohämmad invandring som ska ha överlevnadsbidrag från dag 1.
Det allra mest skrämmande är att du som enskild individ inte kan göra någonting. Vi är hopplösa fångar i ett system som har mage att kalla sig för demokrati.
Kattkvinnan
