Förra helgen hölls EU-val och för första gången valdes en representant för det politiska partiet Feministiskt initiativ (Fi) in i parlamentet som en av Sveriges 20 ledamöter. Partiet gick till val på en plattform bestående av paroller som angriper en påstådd "strukturell diskriminering" och generaliserande tal om "mäns våld mot kvinnor". I partiprogrammet lyfts krav på "positiv särbehandling" där män, i synnerhet vita män, pekas ut som upprätthållare av ett förtryckande så kallat "patriarkat". Enligt den feministiska retoriken får man i Sverige "lön efter kön" – män tjänar alltså mer för att de är män, heter det.
Många av de påståenden som feministerna sprider i samhällsdebatten är minst sagt tveksamma, för att inte säga felaktiga. Det är hög tid att ta debatten och bemöta dessa påståenden.
När Gudrun Schyman under valrörelsen 2010 eldade upp hundratusen kronor i hundralappar gjorde hon det utifrån ett påstående om att män i Sverige varje minut tjänar just hundratusen kronor mer än kvinnor varje år, något som partiet hävdar motsvarar drygt sjuttio miljarder kronor totalt. Fi har inte tagit hänsyn till vare sig att män arbetar fler timmar än kvinnor eller att män arbetar inom branscher där lönerna generellt sett är högre.
Samma år som Schyman eldade upp pengar i Almedalen utredde statliga Medlingsinstitutet de påstådda skillnaderna i lön mellan män och kvinnor och kom då fram till att löneskillnaderna var försumbara. Myndigheten skrev följande i sin rapport:
"Det är inte möjligt att med hjälp av den officiella lönestrukturstatistiken svara på frågan om det föreligger osakliga löneskillnader. De löneskillnader som finns mellan män och kvinnor i lönestrukturstatistiken kan bero på olika former av diskriminering. Men de kan också bero på att män och kvinnor av andra anledningar än diskriminering fördelar sig olika över lönepåverkande faktorer eller på att vissa lönepåverkande faktorer saknas i lönestrukturstatistiken."
Svenskt näringsliv, Arbetsgivarverket och SCB har även de utrett frågan i egna studier och kommit fram till liknande slutsatser. Det finns alltså inga belägg för påståenden om "lön efter kön" eller att kvinnor utsätts för "strukturell diskriminering" på den svenska arbetsmarknaden. När Fi ändå kräver tiotals miljarder i statligt reglerade löneökningar för kvinnor så är det alltså oärligt att använda parollen ”lika lön för lika arbete”. Kravet är ju det motsatta: Lika lön trots mindre arbete.
Men debatten om "strukturell diskriminering" slutar inte där, för nog finns det förhållanden på den svenska arbetsmarknaden som kan anses vara problematiska och orättvisa.
Den feministiska rörelsen lanserade i mitten av 80-talet slagordet "Utan kvinnor stannar Sverige". Och visst, kvinnor är givetvis ovärderliga i samhället och deras funktion på arbetsmarknaden är viktig. Men ändå väcker detta feministiska slagord en naturlig följdfråga: Hur viktiga är männen? Om alla kvinnor gick ut i strejk under en enda dag så hade det blivit kaotiskt. Men hur hade det sett ut om alla män gjorde samma sak?
Det är nämligen män som gör lejonparten av de fysiskt ansträngande arbetsinsatserna inom den tunga industrin, vid byggarbetsplatser, konstruerandet av vägar och järnvägar samt står i frontlinjen för både civil- och brandförsvar. Det är även män som dominerar arbetskraften inom både jordbruk, livsmedelsindustri och transportsektor och därmed ser till att det finns mat att äta på de svenska köksborden.
Utan de manliga åkarna hade butikshyllorna i Mariahallen på Södermalm i Stockholm ganska snart gapat tomma och utan de manliga driftsteknikerna på Värtaverket hade mången Ipad i Stockholm i bästa fall kunnat användas som sittunderlag. När det är sociala oroligheter i storstädernas förorter så skickar man fram poliser som nästan uteslutande är män och när det brinner i samma områden och liv är i fara så tillkallas brandmän som i mer än nio fall av tio är vita svenska män.
Mäns centrala betydelse för att få samhället att överhuvudtaget fungera var något som till och med erkändes av den hyllade feministiska författaren och ikonen Valerie Solanas, mest känd för sitt scum-manifest och för sin starka ställning som förebild inom ledningen för Roks, den svenska centralorganisationen för kvinnojourer som startades med stöd av Socialdemokraterna under Margareta Winbergs tid som jämställdhetsminister. I Solanas feministiska utopi ska männen förslavas, helst utrotas, men först efter att de kunnat ersättas av maskiner som utför de arbetsuppgifter som männen sköter i det moderna samhället (som parentes kan nämnas att Solanas i sitt manifest inte kunde redogöra för vem eller vilka som skulle utveckla, bygga och underhålla dessa maskiner).
Att män arbetar inom tung industri och riskfyllda yrken ger dessutom ett tydligt avtryck i statistiken över arbetsplatsolyckor. Män utför generellt sett farligare arbetsuppgifter i samhället än kvinnor gör och förolyckas oftare i samband med dessa. Nästan varje vecka sker dödsolyckor på svenska arbetsplatser och nästan varje gång någon omkommer på sin arbetsplats så är den omkomne en man. Av 49 rapporterade dödsfall i samband med arbetsplatsolyckor år 2010 var endast en av de förolyckade en kvinna. Resten av de som dött – alltså 98 procent – var män, enligt Arbetsmiljöverkets siffror.
När svenska män går till jobbet får de alltså finna sig i att löpa en många gånger högre risk att omkomma i en arbetsplatsolycka än vad kvinnor gör. En risk som Sveriges män förväntas stå ut med ”enbart därför att de är män”, för att använda Fi:s logik, men ändå en orättvisa som man knappast kommer att få höra vare sig partiets talesman Gudrun Schyman, EU-parlamentarikern Soraya Post eller någon annan feminist bekymra sig över.
Med detta som utgångspunkt kan man på goda grunder fråga sig om det snarare inte skulle kunna vara så att männen, som grupp, är underbetalda snarare än överbetalda? Det talas ofta och gärna om lågavlönade kvinnoyrken, men sällan om lågavlönade mansyrken. Svenska byggnadsarbetare och lastbilschaufförer är två yrkeskategorier som fått se sina löner hårt pressade de senaste åren i takt med att deras yrkesgrupper "konkurrensutsatts" när Sverige öppnat upp gränserna för billig utländsk arbetskraft vars löner inte ligger i närheten av de som framtvingats i de svenska kollektivavtalen.
Allt detta är dock ingenting som Feministiskt initiativ låtsas om. Istället görs de svenska männen till måltavla när Fi i sitt partiprogram kräver kvotering för kvinnor och att invandrare ska få ”förtur” till jobb eftersom de anses "strukturellt diskriminerade" då de inte arbetar i samma omfattning som svenska män.
FRIA TIDER
