Regeringen anser att vi inte behöver utreda kriminalitet bland invandrare ytterligare. Alla påstås vara överens om att de är överrepresenterade i brott, men att skillnaden minskar om man tar hänsyn till diverse socioekonomiska faktorer. Vi bör enligt regeringen inte utreda invandrarnas kriminalitet ytterligare utan fokusera på att hjälpa dem med bättre socioekonomiska omständigheter.
Här presenteras ett mer konstruktivt förslag.
Kontentan i Brottsförebyggande rådets utredning 2005 var att jämföra kriminaliteten hos olika grupper med invandrarbakgrund – utlandsfödda, svenskfödda med två utlandsfödda föräldrar samt svenskfödda med en utlandsfödd förälder – med den för personer som har två svenskfödda föräldrar. Den svenska gruppens kriminalitet gavs värdet 1,0. De utlandsföddas kriminalitet beräknades till 2,5, det vill säga 150 procent högre än svenskarnas. För svenskfödda med två utlandsfödda föräldrar var överrepresentationen 2,0 medan de med en utlandsfödd förälder hade en kriminalitet på 1,4. Detta gäller brott totalt, men granskar man istället grova våldsbrott som rån, misshandel och våldtäkt så är överrepresentationen för olika invandrargrupper väsentligt högre.
Den senaste rapporten från Brottsförebyggande rådet, Brå-2005, analyserar kriminaliteten under åren 1997-2001, så det kan vara dags med en uppdatering. Invandrarna har ökat med en miljon från 2000 till 2016 vilket naturligtvis ökat deras andel av kriminaliteten i Sverige, och redan den förändringen kräver en uppdatering.
En ytterligare anledning till uppdatering är att de utlandsfödda idag har en förändrad sammansättning vad gäller ursprung vilket kan få ett stort genomslag på kriminaliteten. Brå-2005 jämförde med Brå-1996 och kommenterade att ”överrisken” för utlandsfödda ökat från 2,1 till 2,5. Rapporten konstaterar: ”Att överrisken för de utrikes födda har ökat beror inte på att vissa invandrargrupper i dag i större utsträckning är registrerade för brott än för 12 år sedan. Ökningen förklaras i stället i huvudsak av att antalet personer i Sverige som tillhör de flyktinggrupper, som redan i tidigare studier visat sig ha en särskilt hög överrisk, har ökat” (s 11). Denna uppdatering har därför också tagit hänsyn till dessa förändringar vid beräkningen av kriminalitet med invandrarbakgrund för år 2016.
I analysen 1996 finns underlag enligt vilket de utlandsfödda kan delas upp i tre grupper, de med låg, medelhög och hög kriminalitet. Undersöker man fördelning mellan de tre grupperna så finner man väsentliga förändringar över tid. Förändringen av mixen har fortsatt från år 2000 till år 2016 med en högre andel personer från invandrargrupper som visat sig ha en högre andel kriminella. Andelen utlandsfödda i gruppen med medelhög kriminalitet är rätt oförändrad på 47 procent, medan gruppen med låg brottsaktivitet har minskat till 19 procent och gruppen med hög kriminalitet har ökat till 34 procent, en förändring på omkring 10 procentenheter. Detta har medfört att överrisken för kriminalitet för utlandsfödda invandrare i Sverige fortsatt att öka, nu från faktor 2,5 år 2000 till 2,9 för 2016. Invandrarkriminaliteten ökar genom att invandrarna blivit en större andel av befolkningen och genom att invandrargruppen fått en ändrad sammansättning.
Utlänningar utan svenskt folkbokföringsnummer utgjorde 7 procent av de kriminella i studien Brå-2005. Uppdateringen räknar med oförändrad andel av de kriminella från den här gruppen. Detta kan vara alltför optimistiskt eftersom andelen ökade från 3 till 7 procent mellan de två studierna Brå-1996 och Brå-2005. Antalet illegala personer och deras brottsliga aktivitet kan mycket väl ha ökat ytterligare.
Grupperna svenskfödda med två utlandsfödda föräldrar och svenskfödda med en utlandsfödd förälder beräknas med samma överrisker som i Brå-2005, 2,0 respektive 1,4. Detta är också optimistiskt. En högre kriminalitet i föräldragenerationen drar troligen upp siffrorna för den andra generationen. Brå har tidigare framhållet det positiva i att andra generationens invandrare i Sverige är mindre kriminella än den första generationen, medan förhållandet i många andra länder är det motsatta. De stora sociala problemen i invandrartäta områden kan tolkas som tecken på ökad kriminalitet i den andra generationen invandrare. Men här nedan räknas inte med någon ökad kriminalitet per person, bara att de två populationerna har blivit större.
Om vi uppdaterar marknadsandelar för kriminella av olika kategorier från Brå-2005 får vi en ny bild. Bäst hade naturligtvis varit att göra en ny studie. Gärna en som inspireras av studien 1996 som är mer ambitiös än den som gjordes 2005. Innan en sådan framtida studie presenteras bör man använda uppdateringar som denna analys, istället för att använda siffror från Brå-2005. Den undersökningen har ett historiskt intresse, men nu har bäst före-datumet passerat sedan länge.
Två bifogade diagram
Det bör också betonas att statistiken gäller antalet kriminella, inte antalet brott. I genomsnitt har dessa personer kopplats till knappt två brott per person. Men antal anmälda brott ligger på fyra gånger fler än de som har knutits till en misstänkt. En stor del av brotten med okänd förövare har rimligtvis begåtts av personer som ”redan är kända av polisen”. Den här artikeln söker dock inte fördela den totala brottsmängden utan stannar vid Brås målsättning att ringa in gruppen kriminella och fördela den mellan olika befolkningskategorier.
Generellt gäller att överrepresentationen för invandrare ökar om man granskar specifika grova brott som rån och våldtäkt. Det har också uppstått en rad närmast nya brottskategorier med mycket hög invandrarandel: gruppvåldtäkter, bilbränder, attacker mot poliser och annan blåljuspersonal – och det kanske mest oroande, terrorattentat i Sverige. Men även för en bred samling av olika brott, grova och mindre allvarliga, begår personer med invandrarbakgrund av allt att döma numer de flesta brotten i Sverige.
Artikeln fram till och med föregående stycke har skickats till Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Fokus och Dagens Samhälle. De har alla tackat nej till detta försök att ge ett bättre faktaunderlag för analys och diskussion. I många frågor önskar det politiska etablissemanget okunskap och tystnad. Media borde uppleva att de har ett uppdrag att motverka denna veritofobi. Men dessvärre sviker de ofta idealen om att fylla en granskande och informativ funktion. Detta är ett exempel.
