Farage 2008: "Absolut vansinne" att utöka EU till Rysslands gräns

Via Jan Olof Bengtssons blogg hittar jag detta intressanta klipp. Det var alltså ord och inga visor när Ukips partiledare Nigel Farage avhandlade 2008 års krig i Georgien inför partikamrater samma höst. Tongångarna mot Ryssland i såväl Storbritannien som Sverige var vid denna tid än mer indignerade än de varit hittills under Ukrainakrisen, men Farage höll alltså huvudet kallt och sade samma saker som EU själva tvingades säga två år senare, när unionens egen undersökningskommission helt och hållet lade skulden för kriget på Georgien i sin rapport.

Europas folk vill naturligtvis inte ha ett nytt krig med Ryssland och om Nigel Farage ska utgöra de vanliga väljarnas röst mot den arroganta globala eliten så måste han fortsätta på samma utrikespolitiska linje som i videon ovan. Men kanske har pressen blivit för hård – jag har i alla fall inte hört honom uttala någon lika skarp antikrigsretorik under Ukrianakonflikten eller över huvud taget på senare år.

Ökande press kan också ligga bakom Sverigedemokraternas tystnad i frågan. Partiet överraskade positivt när man ett år efter sitt riksdagsinträde valde att reservera sig mot en rad antiryska initiativ i riksdagens EU-nämnd, som USA sannolikt hade beställt under sina frekventa möten med nämndens ledamöter på sin ambassad på Gärdet. Reaktionen blev kraftig.

"Sverigedemokraterna (SD) har en utrikespolitik som är extremt osvensk och i strid med klassiska svenska intressen", skrev Carl B Hamilton (FP) i ett illa skrivet angrepp på Sverigedemokraternas linje i frågan. Vad det "klassiska svenska intresset" består i är lite oklart, då förslaget i EU-nämnden handlade om att stödja ett EU- och USA-uppbackat initiativ för att lägga sig i konflikten på Kaukasus – ett muslimskt kaosområde som mig veterligen inte innehåller någonting av värde, allra minst för svenska intressen.

Hursomhelst kom det inte några fler reservationer från SD:s sida när de sju stamgästpartierna på USA:s ambassad fortsatte att lägga fram antiryska förslag under hösten. Förklaringen är sannolikt att SD-ledamöterna låtit sig smickras av att även de numera bjuds in till den amerikanska ambassaden. Eller så kan det handla om att SD:s ledamöter tycker att frågan är för svår och att man saknar företrädare som kan försvara en avvikande uppfattning när etablissemanget är eniga om nödvändigheten i en fullständigt proamerikansk och antirysk linje i utrikespolitiken.

Men idag är det enklare att få gehör för en balansead proeuropeisk linje än 2011, när SD alltså senast gav något ljud ifrån sig i frågan. Sedan ett år tillbaka är Tyskland på väg att få en bättre relation med Ryssland än vad man har med USA och i Frankrike har proeuropeiska Nationella fronten tre gånger fler EU-mandat än landets proamerikanska regeringsparti. Med Ukip i den egna partigruppen har SD goda chanser att vara med i den viktiga europeiska allians som redan idag kan börja påverka EU:s utrikespolitik, från allenarådane USA-lojal, krigshetsande och antirysk till självständig, objektiv och inriktad på handel och fred. Kort och gott en politik som utgår från europeiska och inte amerikanska intressen.10454