”Visselblåsare” och annat otyg

En kultur består inte bara av ett antal ursprungligen religiöst betingade högtider och de former under vilka dessa firas. Till varje kultur hör även, och i högsta grad, ett språk. Att vårda, bevara och, i mån av förmåga, förfina detta språk är ett såväl medborgerligt privilegium som en skyldighet. Det sistnämnda, skyldigheten, ökar dessutom i takt med att språket, såsom en del av den lokala kulturen, utsätts för hot utifrån. Om det därtill, såsom fallet är i Sverige, utsätts för inifrån kommande hot, stegras skyldigheten att vinnlägga sig om språket till en plikt.

Jag upplever det som min plikt att efter mogen överläggning söka tillrättavisa de analfabeter inom regering, riksdag och media som med berått mod söker pådyvla oss andra ett undermåligt, för att inte säga idiotiskt, språk, allt i syfte att dra ner samhällsdebatten till den minsta gemensamma nämnare där endast den ihåligt klingande frasen ”alla människor är lika värda” återstår. Per analogi ska vi därmed förstå att det inte heller finns något språkligt uttryckssätt som är bättre eller mer värt än något annat.

Jag är av en annan uppfattning och önskar inleda min herkuliska uppgift att rensa i den språkliga spillningen bland politiker och mediamänniskor med att en gång för alla bannlysa orden ”kiss” och ”bajs” från all kommunikation