I söndags var det 25 år sedan Berlinmuren föll – eller som den hette på DDR-språk "den antifascistiska skyddsmuren". Murens uttalade syfte var nämligen att skydda folket innanför muren från de "fascistiska element" som regimen i Östtyskland påstod styrde över västvärlden utanför den. Länderna utanför muren och influenserna från dem var farliga, ansåg politikerna i öst. Folket kunde ju få veta saker, få intryck och idéer som hade kunnat hota politikernas makt.
Det verkar som att historien upprepar sig och ränderna aldrig går ur. En totalitär kommunist tycks alltid gå att känna igen genom sitt behov av att stämpla allt som denne ogillar som "fascism". Förra året gick det svenska medieetablissemanget – anförda av Henrik Arnstad – till frontalangrepp mot både Finland och Norge och beskyllde folken i båda länderna för att vara fascister. Bara en sådan sak som att kalla norrmännen för "broderfolk" är en del av "fascismens grundläggande språkbruk", hävdade exempelvis Expressen.
Men finnar och norrmän är inte ensamma om att ha fått smaka på det svenska medie- och kulturetablissemangets fascismanklagelser. Även danskar, österrikare, schweizare, italienare, ungrare, bulgarer och greker har fått utstå samma sak. För att inte tala om fransmännen och deras Nationella fronten, britterna med sitt Ukip och den ryske presidenten Vladimir Putin.
Alla är de tydligen fascister. Den svenska journalistkåren slår ned som hökar på allt utanför Sveriges gränser som enligt den egna mallen kan betraktas vara "fascistiskt". Snart är det bara eskimåerna på Grönland och kommunisterna i Transnistrien bland Europas folk som undgått fasciststämpeln från det svenska medie- och kulturetablissemanget.
När strypsnaran drogs åt kring de demokratiska fri- och rättigheterna i Östeuropa valde många att desertera. Berlin kom under 1950-talet att bli den sista öppna flyktvägen ut för de i öst som önskade fly till väst. Från den östtyska delen var det relativt sett enkelt att ta sig till de västkontrollerade delarna av staden. År 1961 hade 3,5 miljoner östtyskar flytt till väst – 20 procent av Östtysklands befolkning och muren byggdes för att förhindra att fler människor lämnade den totalitära socialiststaten.
Liksom östtyskarna har svenskarna röstat med fötterna när de övergett totalitära och antidemokratiska vänsteridéer och det åsiktsförtryck som följer i dess spår. För tre veckor sedan skrev Fria Tider att Aftonbladet vädjade om pengar från regeringen för att de annars hotas av konkurs. Men Aftonbladet – som på bara tio år tappat två tredjedelar av sin upplaga – är inte ensamma. Den ena redaktionen efter den andra i Sverige överges av sina läsare och lyssnare på ett liknande sätt som Östtyskland övergavs av sin befolkning.
Och de svenska mediehusen har axlat rollen som ideologisk Berlinmur i Sverige. En Berlinmur som just nu krackelerar och hotar att falla om inte något görs. En mur som ska "skydda" folket i Sverige från de "fascistiska element" som annars hotar att influera det. En mur som behöver pengar och stöd från regimen för att kunna vidmakthållas då folket inte längre tycks respektera den.
I Sverige är det just nu lite av samma anda som i Östberlin i november 1989.
Det är mot denna bakgrund man måste se på nomineringen av Alice Bah Kuhnke som ny kultur- och demokratiminister och den kritik hon fått utstå de senaste veckorna. Utåt sett har hon de attribut som det svenska medieetablissemanget ställer på en kulturminister. Hon är kvinna, hon är "rasifierad" och hon är statsråd i en rödgrön regering. Märkligt nog är hon, kanske inte minst i egenskap av troende kristen, på samma gång det ideologiskt sett mest konservativa statsråd som Sverige haft sedan Mikael Odenberg 2007 stormade ut ur regeringen Reinfeldt i protest mot försvarsnedskärningarna.
Som mörkhyat, kvinnligt statsråd från Miljöpartiet förväntas Bah Kuhnke naturligtvis gå medieetablissemanget tillmötes och bevilja dem de skattemiljarder de kräver för att överleva läsarflykten. Men förhoppningarna har än så länge kommit på skam och de skattemiljarder som mediebolagen hoppats på har än så länge uteblivit.
– Det är ju inte politiken eller regeringen som lägger ned tidningar eller redaktioner utan det är ju en marknad, sade Bah Kuhnke i en intervju med Sveriges Radio.
Då brakade helvetet löst. "Bah Kuhnke läste ur barnbok för utskottet", förkunnade en skandalrubrik i Expressen. "Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter", lydde en snabbt påföljande DN-rubrik signerad kulturchefen Björn Wiman. Och så har det hållit på. Reaktionerna från det svenska medieetablissemanget har inte varit nådiga.
Men det är faktiskt en marknad som styr. Om tidningarna vill överleva får de helt enkelt se till att leverera en tjänst som de tilltänkta kunderna är intresserade av. Enkelt.
Därmed inte sagt att Bah Kuhnke är felfri eller ens, ur ideologisk synvinkel, önskvärd på posten som kulturminister. Men hon verkar i alla fall inte – eller åtminstone inte för stunden – övertygad om att regeringen ska låta skattebetalarna finansiera de ökade kostnaderna för mediehusens ideologiska murbygge. Och det är en av få ljuspunkter i den moras som det nya svenska skräckkabinettet har visat sig vara.
FRIA TIDER
