"Jag vill också ha sagt det att jag är beredd, handen är utsträckt också till andra demokratiska partier som vill göra sitt bästa och ta ansvar för Sverige. Vårt land är för litet för konflikter. Men jag vill också ha sagt att även om Sverigedemokraterna nu har fått ett högre röstetal, så kommer inget samarbete att ske med dem."
Så lät det från statsminister Stefan Löfven under valnatten den 14-15 september. Och så snart han tydliggjort att hans parti inte tänkte samarbeta med Sverigedemokraterna, och samtidigt indirekt påstått att SD inte är ett demokratiskt parti, bröt ett öronbedövande jubel ut på Socialdemokraternas valvaka.
"Det är trots allt så att 87 procent har inte röstat med Sverigedemokraterna. Även om de fått 13 så innebär inte det per automatik att man har någon rätt till någon vågmästarroll. Vi ska se till att de inte får den vågmästarrollen därför att de bär på värderingar som vi står så långt ifrån."
Ett nytt öronbedövande jubel bröt ut bland de församlade och firande socialdemokraterna.
Så lät det alltså då.
Men imorgon har Sverigedemokraterna, på riksnivå, reellt inflytande över Sveriges politik. Man har då möjlighet att fälla regeringen genom att istället för att lägga ned sina röster, stödja oppositionens budgetförslag och göra det omöjligt för Löfven att fortsätta regera.
Ett större politiskt inflytande än så har SD aldrig haft. Och så mycket mer inflytande än så kommer partiet heller aldrig att få om man inte tar chansen att utnyttja den makt man faktiskt har.
Det har talats om att SD har en "vågmästarroll" i Sveriges riksdag. Det är en sanning med modifikation. Sedan partiet äntrade det svenska parlamentet hösten 2010 har det effektivt manövrerats ut genom blocköverskridande överenskommelser och försök att frysa ute partiet från all form av inflytande. Särskilt mycket vågmästrande har det inte blivit.
När migrationsminister Morgan Johansson förra månaden bjöd in till krismöte om invandringen var alla partier välkomna till mötet – utom Sverigedemokraterna.
Och i riksdagens kvittningssystem, dit riksdagsledamöter kan anmäla frånvaro för att inte viktiga omröstningar ska påverkas av exempelvis en sjukskrivning, är alla riksdagspartier välkomna att delta – utom Sverigedemokraterna.
När presidieposterna för riksdagens 16 (17) utskott, det vill säga ordförande och vice ordförande, skulle tillsättas så var det ett parti som inte fick någon av dessa poster – gissa vilket parti?
Statsvetaren Katarina Barrling, som är filosofie doktor och forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala, skrev en eftervalsanalys förra månaden där hon konstaterade att SD "isolerats på ett sätt som inte kan sägas tillhöra riksdagsarbetets praxis". Därför blir det märkligt att läsa det ena politiska utspelet efter det andra som ömsom anklagar, ömsom vädjar till SD om att respektera den "praxis" som finns i riksdagen och låta regeringens lagda budget röstas igenom.
Någon sådan "praxis" behöver SD givetvis inte respektera eller ens ha i åtanke.
Löfven och hans oerfarna och i många fall direkt olämpliga kabinett har inte ens stöd från 40 procent av riksdagens ledamöter och han leder den svagaste regering som Sverige har haft på flera decennier. Om han vill få igenom en budget vid en budgetomröstning så får han naturligtvis se till att ha stöd för den från fler partier i riksdagen. Om inte från Sverigedemokraterna, så från några av de andra partierna i riksdagen som till exempel Vänsterpartiet eller Centerpartiet som Löfvens föregångare samarbetat med förut. Han har dock inte brytt sig om att inhämta det stödet därför att han inte brytt sig om att samla en majoritet bakom sitt kabinett. Därmed riskerar han att hans regering faller.
Men det finns en viktig aspekt till.
Löfven tydliggjorde under valnatten en tveksam demokratisyn – att 800.000 väljare kan sorteras bort i något slags odemokratiskt fack för att de har röstat "fel". Sverigedemokraterna har hela tiden, allt sedan man röstades in i riksdagen 2010, utsatts för utfrysningar och ohederliga försök att stoppa partiet från det inflytande som partiet förlänats. Inflytande i svensk politik beviljas inte av Annie Lööf eller Stefan Löfven – utan av det svenska folket.
Löfven har tydliggjort sin demokratisyn och att passivt sanktionera hans fortsatta roll som Sveriges statsminister innebär att man stöttar en regim som gör undantag för demokratisk praxis när det passar. Därför har SD inget annat val imorgon än att fälla det rödgröna skräckkabinettet, värna den svenska demokratin, tvinga fram ett nyval och visa att SD är en kraft att räkna med i Sveriges riksdag.
FRIA TIDER
